Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Andra Kapitlet.
allt, allt; ty, såsom du säger: anden är willig, men köttet
är swagt, så att min ande ofta grufwar sig för mitt lif. Jag
kan dock säga gladelig, äfwen förundrad, att jag här fått erfara
nästan allting helt annorlunda, än jag förut hade tänkt. Det
jag för mitt fötts swaghet mest grufwade mig för, derför är jag
nu mest stonad och bewarad, ehuru icke utan strid. Men det jag
mindre grufwat mig för, derför är jag nu i större fara; ehuru
satan, fött och werld försöka wißt på alla sidor, både den
wenstra och den högra. Emellertid erfar jag en nåd och en trohet
af Gud, som det i ewighet skall räcka till att beundra och be=
prisa, att jag dock på detta ställe, der satans säte är, kunnat
förblifwa obesmittad af landets styggelser. Men act, ”hade jag
dufwowingar snälle, wißt flöge jag bort, långt bort till det ställe,
der ingen gråt är mer”. Ty icke afgår det utan möda - dock
lönen är ewig, men mödan är fort. Men nu måste jag lemna
dig. Helsa, som sig bör, ditt husfolk och alla heliga bröder och
systrar och tröttna icke heller du, bed och arbeta. Och äro ické
Zions murar för dina ögon, så säger dock Herren: De äro alltid
för mina ögon. Derföre, du Brudgummens wän, sörj dig icke
i förtid till döds öfwer bruden! An en liten tid war hos of och
strid och hjelp till att lida, bedja och bida”.
I en ännu mer frimodig anda skref han wid samma tid
till en broder i Löfånger: ”Till själen är jag särdeles fri och
glad, att Christus är död för mina synder, hwilka mest af allt
plåga mig, och uppstånden för min rättfärdighet. Och då nu
min rättfärdighet ej är i och af mig och mina gerningar, utan
i Christus, så är jag ju alla stunder och tider lika rättfärdig
ej mindre rättfärdig, då jag råkar synda, än då jag är from,
utan alla stunder lika! Här, här hisna och drunkna förnuft
och tycke; men hwad hjelper! Gud har sjelf sagt det”. Så sken
evangelit fulla middagljus äfwen wid denna tid klart in i
Rosenii hierta. Han war blott tjugutre år, då han skref sådana ord.
-
Mot slutet af wistelsen i Upsala hade Rosenius den
glädjen, att twenne kamrater började lyßna till ordet. ”De helfa
stundom på mig i min lilla kammare”, skrifwer han. ”Få se,
hwad Gud gör med dessa båda! Emellertid är det rart, sällsynt
och kärt för mig att få tala fritt i min sak för städade hufwuden”.
Wistandet i Upsala blef emellertid icke så långwarigt, som
Rosenius först tänkt det. Hinder uppkommo för
fortsättandet af studierna från ett håll, der han minst förmodat det.
Hans helsa började lida; härtill kommo pekuniära trångmål
och inre anfättning af förut okänd beskaffenhet. Allt detta
medförde en owäntad brytning i hela hans yttre ställning, hwilken
haft de wigtigaste följder icke allenast för hans enskilda lif, utan
i sanning för hela Guds församling inom wårt land. Härom
wilja wi i det följande tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
