Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Nionde Kapitlet.
I lefwen i en så ostörd ro, då deremot ett sådant företag som
separatisternas skulle medföra strid och förföljelse, hwilket ju allt
är goda tecken på Christi kyrka, samt att det torde wara det
falska hjertats fruktan för lidandet och kärlek till ro och
beqwämlighet, som gör, att I icke fån samma förstånd om saken som
separatisterna. Swar: Sannerligen en ganska christlig omtanke!
Och jag kan bekänna, att äfwen jag och många med mig
hafwa gjort oß precis samma skrupel, ja till den grad, att wi
rentaf tommo till en motsatt benägenhet emot den nämnda
naturliga, nemligen att wi twärtom wille nu på förhand
antaga, att separatisternas sak måste wara riktig; ty det måste ju
wara rättare, det som war swårare (menade wi), och der mera
strid och kraft syntes utweckla sig. Och icke desto mindre hafwa
wi blott genom ordets ransakande och Guds Andes åfallande
kommit till wißhet derom, att separatisternas företag i
närwarande omständigheter icke är det rätta. Men innan jag går att
bewisa detta, will jag först tala något mera om den anförda
skrupeln.
”Det är en tänkwärd sanning, att förståndet ofta böjer sig
efter wiljan, att många blott för köttets lustar aldrig wilja
förstå sanningen. Men kanske lika märkwärdig och ännu mer
fördold är den omständigheten, att wäckta och allwarliga själar förts
ännu mättigare till stora förwillelser genom den motsatta
benägenheten, nemligen den att genast antaga det swårå för det
bestämdt rätta, samt genom den dermed nära förenade arten hos
det stolta menniskohjertat att alltid se efter lysande gerningar
och förakta det, som icke lyser. Hwad är det för stort, mena wi,
att endast i sitt hus och sitt jordiska kall under enfaldig tro på
Frälsaren göra blott wanliga små kärlekstjenster? Nej, något
större måste man uträtta på jorden! Si, genom denna böjelse i
wår natur blir det snart en mycket swårare konst att kunna se blott
på Guds ord och ordning och i enfald blifwa derwið stilla; ty
hwad man får lida wid yttre lysande äfwentyr, det blir snart
den gamle Adam ersatt genom det förderfwade hjertats hemliga
njutning öfwer deß dråpliga werk eller företag. O, denna tanke,
att det swåraste stall wara det rättaste, det mödosammaste och
owanligaste stall wara det heligaste, det skarpast sagda skall wara
det rättast sagda, huru många och stora galenskaper, som derifrån
utgått, derom wittnar alla tiders kyrkohistoria. När en swärmist
ande först mött en motsägelse och derpå genmält: ”Ja se, I
wiljen stona föttet, derföre wiljen I icke förstå sanningen”, så
hafwa menlösa och gudliga själar på ögonblicket lemnat all
pröfning och eftertanke och genast fallit till. Det småraste måste
wara det rättaste, haswa de tänkt. När t. ex. ett klosterhelgon
utropat: ”I wiljen wara christna och dock lefwa som andra
menniskor i goda hus, med maka och barn, arbeta och samla som
werldens barn. I wiljen äta och dricka godt och sofwa i en god
säng, då likwäl Guds Son på jorden hade intet, der Han funde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
