"Ja, det har då så visst och sant sin riktighet, att det vid Billy-kampanjen i Filadelfia skedde underbara ting, vidhöll skåningen, och bland det mest underbara är nog det, att jag, gamle förhärdade syndare, blev funnen och förd till förening med Gud.
Att skildra ett "Billy-möte" är ingen lätt sak, och jag skall icke heller försöka att skildra något sådant i dess helhet. Däremot erinrar jag mig mycket väl Chas Thorton, en av de mest förhärdade drinkare jag någonsin känt. Han blev frälst och frigjord ur rusdryckseländet denna tid. Det hör till historien, att Billy Sunday är en av de mest skoningslöse avslöjare av krögarmoralen, som någonsin talat i Förenta staterna. Vid ett av sina första möten i staden hade mr Sunday låtit tillkännagiva, att han ämnade tala över ämnet "Krögarne i Filadelfia". Ämnet befanns lockande och det provisoriska "Tabernaklet", vilket hade sittplatser för tjugu tusen, blev fullsatt. Evangelisten förstod att från första ögonblicket fängsla sina åhörare. Han skildrade den lyx och det överflöd, vari de och deras familjer vältrade sig och knöt till dessa skildringar den frågan: "Vet ni, mina åhörare, huru dessa, det legiserade brottets män, få pengar, så att de kunna leva i sådan lyx och sådant överflöd, som de verkligen göra? Skall jag tala om det för er?"
Man hade allt från mötets början lagt märke till, att bakom Billy på den väldiga plattformen stått en skärm. Man hade tidigare icke förstått, varför den stått där, men nu skulle det bli klart. På ett tecken av talaren drogs skärmen åt sidan och fram inför tjugu tusen människor träda åtta à tio små gossar och flickor i sex à åtta års åldern, sannskyldiga små trashankar uppsamlade från millionstadens "undre värld". Gråbleka, hålögda och blåläppade, stodo där som en flock halvt vettskrämda små fågelungar och stirrade ut i det väldiga människohavet. Det blev dödstyst i människomassan. Man frågte sig vad Billy mente med detta. Med en röst, som hade något av åska i sig talte han: "Vem har släckt glöden i dessa små gossars och flickors ögon? Vem har drivit färgen från deras kinder? Vem har tryckt in deras bröst, och vem har knäckt deras skuldrors kraft? Jo, det har er stads krögare gjort."
Och utgående från just detta påstående lät predikanten under en halv timmas tid åskan gå över rusdryckshanteringen och det med en styrka, att starka karlar bävade i varje led. Men även pliktförgätna fäder ställdes till ansvar inför levande Gud, fäder, som övergåvo sina hem för krogen. Anklagelserna blevo så mycket mera genomträngande genom att hela flocken av drinkares barn stodo där som det slående illustrationsmaterielet. Vid detta möte hade jag fått en utmärkt plats på läktaren, varifrån jag hade en god utsikt även över plattformen. Bredvid satt min vän och dryckesbroder Chas Thorton. Han var storligen slagen av vad han hörde och såg. Detta förvånade mig, ty jag hade dittills aldrig sett Chas bli slagen av någonting. Men nu var han det. Han var ytterligt blek och hans händer darrade. Hans blickar stodo oavlåtligen till de olyckliga små på plattformen. De hade framhärdat med beundransvärt tålamod under Sundays föredrag och kvarstodo ännu, då en man, genast efter det Billy slutat, trädde upp på plattformen och med djup känsla och ett obeskrivligt välljud började sjunga en sång, som jag redan i min ungdom hörde sjungas på svenska och vilken innehåller berättelsen om en liten flicka, som mitt i natten gått till krogen för att nödga sin far att följa sig hem. Bland annat förekommer där denna rörande vädjan: "Min fader, min fader, kom hem med mig nu, ty klockan i tornet slår ett".
Bland barnen, som ännu kvarstodo på plattformen, var det en liten flicka, som såg klenare ut än alla de övriga. Värmen i lokalen var ock i följd av den stora trängseln tryckande, och man kunde se på barnen, att de höllo på att uppgivas. Särskilt var detta fallet med den lilla flickan. Hon började se sig oroligt omkring, blev likblek och sjönk därpå nästan ljudlöst till golvet. Människorna, redan förut mycket gripna av sången, togo av vad de sågo ett djupt intryck, och det drog ett sorl av deltagande genom hopen. Kvick som tanken var en av de vid Billys möten alltid tillstädesvarande sjuksystrarna till hands och uppfångade den avsvimmade lilla i sina armar och bar in henne i ett angränsande mindre rum, där hon ägnades nödig vård. Chas Thorton, som med dödens blekhet över sitt ansikte hela tiden betraktat barnflocken gav, då flickan föll till golvet, till ett hjärtskärande ångestrop och störtade upp och ut från mötet. Stackars Thorton! Han hade i det arma barnet känt igen sin egen uthungrade lilla dotter. Från den dagen såg jag ej en skymt av den olyckliga karlen på över en vecka. Icke heller hans familj hade en aning om, var han höll hus. Det var för övrigt ingenting ovanligt, ty det visste de sällan. Sanna förhållandet är det, att han irrade i ångest, som en dödligt sårad, omkring i staden. Väckelsemötena hade han besökt även under dessa dagar, men hade lyckats dölja sig för sina bekanta, vilket ju ej var svårt bland 20,000 människor.
Då jag äntligen återsåg honom var det under omständigheter, som djupt inpräntat sig i mitt minne. Billy Sunday hade med uppskakande kraft kväll efter kväll gått till rätta med korruptionen i samhället och låtit åska och blixt gå ut över alla som mot sitt bättre vetande öva det som är ont. Men Billy har sin egen plan. När han ställt syndare ordentligt till ansvar inför sina egna samvetens domstol, låter han sig angeläget vara att hänvisa till Guds sig över allt förbarmande kärlek. En vekare ton genomgår då hela hans förkunnelse och varma nådesvindar börja susa genom mötena. Så skedde i alldeles särskild grad vid det möte jag här avser, och som hölls cirka en vecka efter händelsen med barnen på plattformen. Billy hade just avslutat sin hjärtegripande predikan och som ett dån av många vatten, för att tala med Uppenbarelseboken, hördes från de tusen sinom tusen sången: "Nåd det finns för varje skuld du har, Blod som varje syndafläck borttar, Kraft som seger giver alla dar för dig, för dig."
Jag hade även nu en förträfflig plats på läktaren med god utsikt över den ofantliga skaran där nere i lokalen. Sången brusade länge och tilltog i kraft. Den upphörde först, när man fått syn på en stackars karl, som trängt sig fram ur den kompakta folkmassan och nu stigit upp på den lilla upphöjningen nedanför talarplattformen, där han stod med tydligt ådagalagd avsikt att säga något. Mannen var Chas Thorton. Till min häpnad upptäckte jag det från min plats på läktaren. Det var en människoruin, som stod där. Man skulle i detta anlete kunnat läsa en historia om brott och nöd och synd och skam. Det blev med ens dödstyst då Chas lyfte sin hand och började tala. Tårarna strömmade utför hans kinder, och snyftningarna avbröto honom gång på gång. "Guds hand har träffat mig", började han, "den föll tyngst över mig vid ett möte här för omkring en vecka sedan. Flickan, som av utmattning sjönk i hop häruppe på plattformen, var min dotter. I hela Pennsylvania finnes icke en ovärdigare make och fader än jag. Och nu får jag icke ro i min arma själ, förrän jag frågat dig min arma hustru, som sitter där borta vid läktartrappan (han sträckte ut handen däråt): kan du förlåta din stackars ovärdige make alla hugg och slag han givit dig? Kan och vill du försöka glömma alla de nätter du måst sitta ensam i oro för mig, medan jag i skamlig pliktförgätenhet dröjt på krogen? Jag får inte lugn i min själ, förrän du säger, att du förlåter och glömmer". Den stackars vilsekomnes vädjan grep tusendens hjärtan, och ett sorl av suckar och syftningar drog genom massan. Från min plats på läktaren kunde jag nu se en liten kvinna med möda armbåga sig fram mot plattformen. Det var Thortons hustru. Hon var till ytterlighet spenslig och såg av umbäranden sjuklig ut. Hunnen fram till den lilla upphöjningen, steg hon upp och stod nu framför sin make. För första gången på mycket lång tid möttes deras blickar i känslor av ömsesidig försonlighet. Båda gräto. Utan att ha yttrat ett ord den ene till den andra, föllo de i varandras armar. Den mur av hat och förbittring, som de gångna åren rest mellan dem, föllo för Guds Andes kraft, som en gång Jerikos för trumpetstötarna. Scenen gjorde på de församlade ett intryck, föga mindre än det Billys predikan nyss förut gjort. På den väldiga talartribunen uppehöll sig den kvällen på inbjudan av evangelisten en avdelning salvationister med en musikkår bland sig. Salvationisterna grepos av en omätlig hänförelse. Musiken tog ännu en gång upp "Nåd det finns för varje skuld du har"; och tiotusenstämmig dånade sången från de skilda bänkpartierna nere och uppe på läktaren. Åter och åter togs kören upp. En frälsningssoldat grep i sin hänförelse det blodröda standar, som avdelningen medfört, och lät det vaja över de varandra ännu omfamnande makarnas huvuden. Denna stund blev vändpunkten i Chas Thortons liv; och att beskriva mötet, sådant det följde härpå är mera, än vad jag förmår. Men om det är sant, att det varder glädje i himmelen över en enda syndare, som sig omvänder och bättrar, då måste glädjen däruppe denna kväll ha varit obeskrivlig. Thorton tog rätt snart sitt parti och gick in vid Frälsningsarmén. Och så gott var det. I denna rörelses arbete bland den undre världens folk bör han kunna bli en god hjälp. Han har erfarenheter, min vän Chas. Jag gjorde ett besök i hans hem kort före min avresa. Den förvandling detta undergått i och med makens och faderns upprättelse är i ögonen fallande. Maka och barn kunna för övrigt bäst vittna därom. "
"Helt visst", understödde doktor Hogland och tillade: "Må det rosenröda snöret allt framgent teckna den till lycka och liv framförda familjen!"
"Och nu, pastor Lejving, vänta vi något från er. Det var ledsamt, att ni blev störd vid gudstjänsten på förmiddagen i dag. Det ni hann säga över eder text: "Evad vi leva eller dö höra vi Herren till", voro så trösterika, och själva texten böra vi i de förhållanden, i vilka vi nu befinna oss, ha i minne. Ni har rört er åtskilligt på båda sidor om Atlanten och bör kunna berätta oss minst en upplevelse från vardera sidan.
Däri instämde alla i det lilla sällskapet, och den svenske frikyrkopastorn beredde sig att taga till orda.
