Detta har varit en mycket inträssant sammanvaro, yttrade doktor Hogland, sedan "von Döbeln" slutat, varpå han tog upp sin klocka och tillade: Jag undrar dock, huru många av Eder mina vänner, som givit akt på, huru fort tiden ilat? Även de övriga ryckte nu upp sina klockor och sågo, att det redan var över midnatt. De hunno emellertid ej uttala några reflektioner däröver, ty just nu infann sig en av de ombord komna engelsmännen och meddelade, att samtliga passagerare hade att gå ned under däck; och vid straffpåföljd förbjöds en var att härefter och tills annorlunda blev stadgat, visa sig uppe på däck. Man hade redan känning av Orkneyöarna och ämnade hinna inloppet till Kirkwall, tills fram på morgonen, och vederbörande ville nu säkra sig mot alltför inträsserade blickar över farleden.
De församlade sågo först ett ögonblick spörjande på varandra, varpå allas blickar fästes vid doktor Hogland, vilken genast på sitt blida och allas tvekan undanrödjande manér förklarade:
"Naturligtvis göra vi, som vi blivit ålagda", varpå han reste sig och nickade ett hjärtligt god natt åt alla. Sist tog han den lilla norska änkefrun stödjande vid armen och följde henne, som alltjämt var trött och klen, ned och ända fram till hennes hytt.
Några få minuter senare rådde utöver jätteångarens däck en nästan dyster stillhet. Endast de utposterade soldaterna jämte någon enstaka besättningskarl syntes. Farten var nu ytterligare minskad, och propellrarnas slag läto dova och dämpade, som om de, blandade med det stilla, nästan melodiska bruset från fartygets bog, där den klöv vattnets massa, velat vyssja de hundratals i sina hytter vilande passagerarna till sömns.
Fartygets stilla, nattliga färd tedde sig helt enkelt romantisk. Från den elektriska strålkastaren ombord utgingo väldiga ljusflöden, som rörde sig från det ena partiet till det andra av farleden, allt till hjälp för mannen vid rodret. Än höjde sig i strålglansen en naken klippa, ett jättestup, på vars hjässa det varnande sjömärket tronade, och än sågs ett ogästvänligt rev lyfta sig obetydligt ur djupet. Men även odlade höjder med människoboningar, trädgårdar och sädesfält skymtade som på film och försvunno.
Då strålflödet vreds och sänktes därhän, att det föll över området överst i fören av ångaren, hade man från midskepps tillfälle att se litet romantik av det slag, som allmänneligen mera inträsserar än den, som ligger i naturscenerier. Stödda mot relingen, syntes där tvänne gestalter, tvänne resande sålunda, som vågat trotsa förbudet mot däckvistelse. Nej, icke trotsat det men väl vunnit undantag därifrån för sig själva. Vi passa oss, medan strålknippet glider över denna del av fördäcket, och hinna se, att de djärve äro kanada-svensken, "mannen med band om pannan", samt den av alla beundrade oregon-norskan, "Portlands ros".
Då förbudet att vistas uppe nådde skaran omkring doktor Hogland, gjorde även krigaren min av att gå ned men passade sig ett ögonblick senare att ge sin kamrat, den engelske underofficeren som delgav förbudet, en meningsfull blick, som genast uppfattades. Att en man, som blött för England vid västfronten, borde ha rätt till en liten frihet framför övriga resande var en förutsättning, som det icke just skulle ha fallit någon av de ombord varande engelsmännen in att bestrida. Och sedan detta var honom meddelat, var det lätt att med en blinkning åt den vackra norskan förmå henne att dröja litet efter de andra. Med en tyst kort förklaring till vakthavande officeren, att han ville taga den unga damen under sin uppsikt och sitt beskydd, hade den sårade soldaten vunnit frihet från bestämmelsen även för henne. Den lilla listen hade sålunda lyckats fullständigt, och de båda reskamraterna hade därefter föredragit att praktisera sig längst upp i fören, därifrån de hade lätt att betrakta de växlande scenerna och beundra dem.
Inträsset för det nattliga skådespelet omkring dem var dock ej lika stort, som det de denna stund kände för varandra.
"Ni vill säkert överse med mig", yttrade soldaten, efter det de utbytt några allmänna ord om farleden, "då jag talar om att jag varit tillräckligt nyfiken att i resandeförteckningen söka utforska ert namn. Och om jag träffat sanningen, så heter ni Ebba Irgens, eller huru?"
"Stämmer! Och vet ni, det var bra för mig, ty nu bör det ju icke vara farligt för mig att tala om, det jag gissat, att ni är identisk med den i samma passagerarelista förekommande Samuel Stålberg."
"Också det var rätt gissat. Och på så sätt är vår presentation för varandra redan undanstökad."
"Ja, och väl är det", inföll den unga kvinnan; "jag har just aldrig haft smak för de hävdvunna stela presentationsformerna. Bäst att bli bekanta så där helt osökt. Men, hör, mr Stålberg! Huru skall jag förstå, att ni haft något nöje av att utforska mitt namn i passagerarelistan. Ni har ju varit så rysligt på er kant, alltsedan vi foro ut från New-York. Ni har knappast sett åt mig på hela resan. Jag har esomoftast funnit er i färd med att inför reskamrater berätta om edra upplevelser under fälttåget; och ni borde ha förstått, att också jag velat lyssna. Med ett barns uppriktighet bekänner jag, att jag innerligt längtat efter det minsta lilla tecken från er, vilket jag kunnat uppfatta som en invit. Säg, mr Stålberg, varför har ni uppträtt så i förhållande till mig?"
Flickan tog vid denna fråga den unge mannen vid armen och såg verkligen med ett barns uppriktighet upp i hans ögon. Nattens svalka hade brett en fin blekhet över hennes ansikte, vilket dock endast ytterligare markerat det själfulla däri; och då i detsamma en strimma av det elektriska ljusflödet dröjde kring hennes huvud och lät de genom kindens vithet ännu mörkare vordna ögonen stråla fram sitt outgrundliga djup, var hennes skönhet helt enkelt bedårande.
Herr Stålberg undgick ej heller att starkt beröras därav, mest därav, att hennes skönhet åtminstone nu för ögonblicket var så omedveten.
"Om jag hållit mig på min kant, svarade den unge mannen, så har det skett av aktning för er som kvinna. Skulle jag ha följt mitt hjärtas röst, hade jag redan kort efter avresan från New-York sökt komna till något tankeutbyte med er. Men, ser ni, jag har ej velat ha det minsta sken av delaktighet i allt det herrfjäsk, som utvecklats omkring er under färden."
"Aha, jag förstår. Ni har gett akt på mig och vill nu säga, att jag är den tanklösaste yrhätta ni någonsin sett?"
"Nej, det är icke, vad jag vill säga. Däremot vågar jag sätta ifråga, huruvida ni, fröken Irgens, besitter förmågan att genomskåda den verkliga halten av all den uppmärksamhet man står efter att få visa er."
"Det kan hända, att jag icke gör. Men, herr Stålberg, varför följde ni ej ert hjärtas röst med avseende på mig? Om ni hade känt mig bättre, skulle ni säkert gjort det. Alla män se den yra glättigheten hos oss flickor och känna leda, men de glömma att anknytningspunkten för ett allvarligare och bättre inflytande kan ligga närmare ytan, än vad de tro. Vem vet: om ni i handling visat litet inträsse för mig, så kanske detta hade medfört, att jag nu haft litet mindre att förebrå mig för med avseende på mitt uppförande under resan, än vad jag nu har."
Ebba Irgens ådagalade, att hon talte av hjärtat. Hennes ögon glänste i tårar.
Samuel Stålberg kände sig rörd. "Förlåt mig, fröken", yttrade han, "det var ej min mening att såra. Det är möjligt, att även jag här försummat ett tillfälle att vara till uppmuntran. Ni tror i alla fall inte, huru lycklig jag är över, att vi ändå fingo denna stund till utbyte av tankar och känslor, innan resan ändades. Låt oss nu i alla fall tala om någonting annat. Ni skall ha tack för skildringen från M:t Ranier. Ni är ju en riktig liten hjältinna. Men tänk om björnen kommit klivande in i tältet på natten. Huru skulle ni då ha gjort?"
"Som David, förstås, gått upp och rivit honom."
"Ja, visst, det är väl med Portlands rosor, som andra, de ha törnen, om det gäller."
"Ja, och närhelst det härefter kommer en fjäskus skall han få känna dem. Men ni skall ha ett ännu varmare tack för berättelsen om ensajn Scott. Den var gripande."
"Ja, Gud välsigne minnet av min vän Scott. Jag önskar blott jag fått följa honom i döden."
"Åh säg inte så! Det skulle inte jag velat, att ni gjort. "
"Inte! Varför - - - varför - - - det?"
Ebbas nyss förut bleka kinder blev med ens blossande röda. I barnslig oskuld hade hon utan att tänka därpå talat ut, vad hennes hjärta innerst kände, och av ren förlägenhet kunde hon på en lång stund icke yttra ett ord. Även Samuel blev tyst och full av tankar. Med ryggen stödd mot relingen och båda armarna utsträckta utefter och vilande mot järnräcket stod han orörlig och stirrade upp mot den mörka stjärnlösa himmelen. Den unga kvinnan sökte nu även hon helt ofrivilligt stöd mot räcket och kom därmed, utan att ha sökt det, i beröring med mannens högra arm. Utan att han detta ögonblick var helt sig själv, lät den sårade soldaten armen glida ned från sitt stöd för att i stället omsluta den väna gestalten vid hans sida. Flickan slöt ögonen, medan hon lät sitt huvud sakta söka stöd mot den kraftiga skuldran. Även Samuel sänkte sitt huvud till dess han kände de av natten fuktiga lockarna mot sin kind. En fläkt ute ifrån havet fattade den luftiga himmelsblå slöjan kring det vackra huvudet och fällde en flik därav över den unge mannens ögon, och så försvann för ett ögonblick både jorden och havet och den töckniga himmelen, och ett nytt rike öppnade sig, ett rike i idel rosenrött, ett kärlekens, den rena, varma kärlekens.
