Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 JOHAN JOLIN
utsöktaste finkänslighet, men i den nästa kom henne på
många underliga tankar.
—
Vad vill allt detta säga? frågade Gundla sig själv
med stigande oro. Allting synes ju anordnat på för¬
hand till mitt mottagande. Härpå har jag inte ’kommit
ett ögonblick att tänka. Hur kunde han på förhand
veta utgången av vårt hemliga möte? Var han då så
viss på mitt fa och så säker på att jag genast skulle
byta bostad, och innan jag hunnit välja mig en frid¬
fullare och mera passande än den hos min till fiende
så fort och så oförklarligt förbytta vän och kamrat?
Den stackars flickan, nyss så underbart lycklig vid
tankarna på sin älskvärde tillbedjare och på den ly¬
sande framtid, som, i enlighet med gamla Saras spå¬
domar, så oförmodat hägrade för hennes inbillning,
började nu känna sig helt beklämd och ängslig. Hade
hon fallit i en snara, och var hon en fången fågel,
åt vilken man på förhand ordnat den praktfulla buren?
Dock, återigen kom den omedvetna kärleken och
tog den älskades försvar. Han var ju en så vacker och
intagande ung man, vem kunde väl alltför hårt klandra
hans förmätenhet att hoppas på ett fa, och att vidtaga
alla dessa anordningar, för att så fort som möjligt
befria Gundla från sin illvilliga värdinna.
Ack, säkert var det så, det måste vara så, ty kär¬
leken kan ju icke tänka någonting lågt eller svekfullt.
Så kände ju Gundla, och så måste ju också Fingal
känna det.
Och efter detta bokslut med det oroliga hjärtat
förtrodde sig den åter lugnade flickan i sin skapares
beskydd och lade sig till vila för första gången i en
bädd, som, enligt Saras förmenande, skulle ha varit
verkligt värdig »stolta prinsessan».
Stackars fullvuxna barn! Hade du kunnat skåda ge¬
nom
tapetdörren in i den passage, genom vilken Fingal
borde ha flytt, då han i dess ställe dröjde, skulle
du ha sett hur han, lyssnande, avbidade rätta stunden,
för att tappa sin nyckel och därigenom anordna den
skakande scen, som följde. Själv hade han förberett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
