Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 JOHAN JOLIN
Denna sorg var en tid så mycket våldsammare, som
den var blandad med de kvalfullaste samvetsförebrå¬
elser, och hans omgivning trodde slutligen på någon
börjande sinnessjukdom. Man kunde se honom långa
dagar sällskapa endast med sitt lilla barn, Eleonores
enda avkomling, en liten änglauppenbarelse, en dotter
på fyra år. Gråtande slöt han den späda varelsen
till sitt bröst, och ville till en början icke höra talas
om någon annan tröst.
Men knappt var sorgeåret slut förrän gamla känslor,
över vilkas glöd tiden hade strött sin falaska, ånyo
började glimma och småningom tindra allt klarare.
Fingal började samspråka med sitt samvete och
drömma om möjligheten av en storartad försoning.
Han hade redan ett par gånger besökt kronofogden,
som flyttat till Lund, för att ta vård om Ragnar och
Halvdan, vilka numera voro studenter, och för vilkas
framtida fortkomst den redbare vännen offrat sin åtrå
att flytta över till England för att där leva och dö
hos Gundla och hennes far.
Kronofogden hade bemött den ståtlige millionären
Fingal vid dennes första besök med det djupaste för¬
akt, och darrande av vrede visat honom dörren, men
småningom började han begrunda innehållet av de
brev, som baron på Ragnarsnäs titt och ofta tillsänt
honom, och beviljade slutligen den förolämpade äd¬
lingen ett enskilt samtal.
Resultatet av denna sammankomst var, att Fingal fick
noga besked om Gundlas ställning och hemvist och att
han vågade tillskriva henne ett brev, fullt av rörande
ömhet, och vari han anhöll om hennes hand.
Hela detta brev andades endast kärlek, ånger och
trängtan efter försoning.
Arma Gundla! Vad detta rosenfärgade papper hade
för trollmakt, där det dag efter dag vilade i den obe¬
slutsamma kvinnans hand. Hur det viskade, smekte,
lockade! Hur öppnade det icke ånyo paradisets port
på glänt, och strödde sin vallmodoft över den hemska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
