Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSEN BLAND KAMELIOR 233
XXIII.
Pilen skjutes av.
De hotande ovädersmolnen drogo åt sidan och efter¬
middagssolen sken klar och mild som på en sommar¬
dag, då Gundla bad sin son göra sig sällskap på en
promenad längs stranden till en liten bergsplatå, vilken
de en gång förr besökt, och varest man, avskild från
allt grannskap med människor, endast hade framför sig
och under sina fötter det ändlösa havet.
Arthur hade förra gången, då de voro där, hastigt
improviserat en liten soffa av mjuk mossa ovanpå en
av naturen bildad sittplats utmed bergväggen.
—
Ska vi inte bjuda fröken Rosalie med på prome¬
naden? frågade ynglingen ivrigt.
—
Nej, min Arthur, vi böra vara ensamma, ty vad
jag har att säga dig får endast höras av Gud.
—
Du gör mig orolig, tant Gundla! Du ser så blek
ut. Kanske skall jag nu få höra det där »viktiga»,
som du antydde under den där förfärliga stormnatten,
och varom jag sedan förgäves påmint dig?
—
Kanhända! Följ mig bara nu, ty här ombord på
ångbåten kunna vi inte samspråka ostörda?
—
Och Rosalie?
—
Onkel Hjort håller henne sällskap i vårt ställe.
Med tunga steg och tungt hjärta vandrade Gundla
vid sin älsklings sida fram mot målet för deras vand¬
ring. Hon tyckte sig gå mot en offerbänk.
När de hunnit fram, kastade hon sig på knä vid
mossoffan och skylde ansiktet i sina händer. Hon tyck¬
tes bedja.
Arthur betraktade med klappande hjärta sin tant och
vågade icke störa hennes heliga, men dystra tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
