Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSEN BLAND KAMELIOR 263
Fingal i religiösa ämnen och slutat med att för den
sjuke läsa en av våra vackra aftonpsalmer, sökte hon,
som jämte Rosalie vakat under flera nätter, ett par
timmars vila och lät sig, då doktorn yttrat sig något
lugnande, avlösas av en bland husets tjänare.
Men längre fram på natten blev det stor uppstån¬
delse. Tjänaren hade somnat på sin post, och Fingal
under en yrselattack sprungit upp från sin bädd och
ut på altanen framför sitt fönster. Därifrån hade den
förskräckte portvakten hört honom ropa högt:
—
Bort med alla mina kamelior! Jag har fått min
ros tillbaka! Häng kappor på mina marmorbilder, så
att de ej förkyla sig till bröllopet! Här ska bli bröllop
i gården! Tänd alla lyktor, lampor och ljus, så att det
strålar som i himmelriket!
Man förde den feberyrande tillbaka i hans bädd,
läkaren efterskickades, och man gjorde allt för att åter¬
skaffa livsvärmen hos den av nattens kyla genom-
isade.
Gundla var utom sig av förtvivlan och anklagade sig
själv som orsaken till olyckan. Rosalie och Arthur de¬
lade hennes ångest för den sorgliga utgången, redan
förutsagd av doktorn. O, hur skar ej därför i Gundlas
känsliga hjärta den sjukes klagan över sitt grymma
straff, att just då den jordiska lycksalighetens dörrar
ställdes på glänt för honom, skulle döden på vid gavel
öppna sin dystra port.
—
Gundla, min enda verkliga kärlek! viskade Fingal.
Bekransa mitt avsked från livet med rosor, bliv den
döendes maka, om du inte vill bli den levandes, skänk
din son sin faders namn och tvinga honom inte längre
att* rodna vid minnet av sin far och vid sidan av
sin mor. Vad har den oskuldsfulle ynglingen förbrutit
och varför vill du inte åt min arma dotter ge stödet
av en mor?
Arthur och Rosalie kastade sig snyftande till Gundlas
bröst, medan Fingal höll den darrande kvinnans hand
i sin och tycktes bedja den döendes bön i tryckningen
från de iskalla, skälvande fingrarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
