Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Griftetai
vid fru Louise Rudebeeks, född Lagerbring, jordfästning i
Engelbrekts kyrka i Stockholm den 11 februari 1926.
Herren skall vara ditt eviga ljus, och dina sorgedagar
skola havu en ände (Jes. 60:20).
Ljuset, solen, ögat — vilken betydelse hava icke de
för människan! Synsinnet är ju utan jämförelse det
förnämsta av alla våra sinnen, icke minst av den
anledningen, att det endast är med hjälp av detta sinne vi
kunna nå kännedom om andra världar.
Just under dessa månader längta vi ju ivrigt, att
solen åter skall komma till herravälde med sitt ljus och
sin värme.
Men vi tala ju ock om ett inre ljus -— sanningens ljus,
kärlekens ljus, det stilla, lydaktiga levernets ljus.
Liksom allt vad vi utsäga om de andliga erfarenheterna, är
ju detta en bild, lånad från det yttre livet; vårt språk
har inga särskilda ord därför. Men i detta fall äro
analogierna så slående, att vi undra, om vi icke här hava
något mer än en bild. Den klarhet, den värme, den
känsla av växtkraft och liv, som sprider sig över hela
vår varelse, när vi lytt sanningens röst i vårt inre, har
en så förunderlig likhet med den känsla, vi erfara en
solig vårmorgon, att vi, häpna, undra, om det icke
finnes något realt samband mellan båda.
Vi sade: det inre ljuset. Detta till skillnad från det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
