Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad den gamle förbidar.
Föredrag i radio pä "en stund för de gamla" den IG sept. 1926.
I sitt berömda föredrag: "Kulturens offerväsen"
säger Pontus Wikner: "Människan äger icke djurets
förmån att icke mycket beröras av det man icke ser: bon
äger ock en fantasivärld, för vars anfall icke vanligt
yttre läge skyddar henne." Att Wikner här betecknar
djurets fantasilöshet — eller åtminstone relativa
fantasilöshet — såsom en förmån, beror på det sammanhang,
vari yttrandet fälldes, i det att här var fråga om mörka
och oroande fantasibilder. Annars hade förvisso Pontus
Wikner varit den förste att beteckna människans
fanta-sibegåvning såsom hennes synnerliga förmån, en
outsinlig gruva, ur vilken de underbaraste skatter kunna
bringas — och bringas — i dagen.
Den innervärld, som härigenom öppnar sig för
människan, utgöres dels av hennes minne av vad hon redan
upplevat, dels av de förhoppningar, med vilka bon
sträcker sig mot framtiden.
Det skulle ju kunna tyckas, som om de gamlas
innervärld förnämligast och, i den mån de åldras, alltmer
uteslutande skulle utgöras av minnena och att, i samma mån,
deras förhoppningar om vad de ännu ha att vänta skulle
alltmer närma sig nollpunkten. Så är nog ej
förhållandet. Och jag tror, att om en människa skulle komma
därhän, att hon levde uteslutande i minnenas värld och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
