Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad ljuset förtäljer om andra världar. Två föredrag av lektor Brynolf Fänge, Karlstad (5 och 12 november)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
skopet har öppnat oanade möjligheter för den astronomiska forsk-
ningen. :
Man har fått bekräftelse på att fixstjärnorna verkligen äro av-
lägsna solar. Många av dem visa nämligen i spektroskopiskt hänse-:
ende en påfallande överensstämmelse med vår egen sol, och då måste
de också vara av samma natur som denna. Vad övriga stjärnors
spektra beträffar, så kunna de visserligen vara varandra mycket olika,
men de bilda icke några från varandra starkt åtskilda typer. De
kunna ordnas på ett naturligt sätt i en fortlöpande kedja, där för-
ändringarna gå gradvis och jämnt utan några skarpa övergångar.
Man har indelat fixstjärnorna med avseende på deras spektrum i sex
huvudklasser och betecknat dem med de stora bokstäverna B, A, F,
G, K och M, men eftersom dessa icke äro starkt avgränsade från
varandra, har man fått införa en rad mellantyper mellan B och A,
mellan A och F 00. s. v.
Vid den spektroskopiska undersökningen är det visserligen i första
hand den kemiska sammansättningen hos ljuskällan, som avslöjas för
forskaren, men ett spektrums utseende beror icke endast på den ke-
miska karaktären hos ljuskällan utan också på temperatur- och
tryckförhållanden. Därav har man också kunnat betjäna sig för att
komma underfund med den temperatur, som råder på en fixstjärnas
yta. Stjärnor av B-typen ha en utomordentligt hög värmegrad, bort-
ät 20,000 grader. Sedan sjunker temperaturen, då man kommer till
de övriga typerna, så att den för M-stjärnorna icke uppgår till mer
än omkring 3,000 grader. Även ljusstyrkan är störst för en B-stjär-
na och avtar kraftigt för de övriga typerna. En B-stjärna är så-
lunda i runt tal hundra tusen gånger ljusstarkare än en M-stjärna.
Det finnes en märklig grupp av stjärnor, som icke följer denna
allmänna lag beträffande ljusstyrkan. Dessa ha, oberoende av vilken
spektraltyp de tillhöra, en ljusstyrka av ungefär samma storleksord-
ning som B-typen. Man har döpt dem till Jättestjärnor till skillnad
från de övriga, som man kallar dvärgstjärnor. Man har lyckats upp-
täcka vissa enskildheter i en stjärnas spektrum, som kunna förråda,
om det är en jätte -eller dvärgstjärna. Man kan med andra ord av
vissa detaljer i stjärnans spektum bestämma ljusstyrkan, och genom
att jämföra denna med den direkt observerade skenbara ljusstyrkan
också bestämma avståndet. På detta sätt har man beräknat avstån-
det till över tvåtusen stjärnor.
Vad som kanske är ännu mäkligare är, att man med tillhjälp av
spektroskopet har kunnat undersöka himlakropparnas rörelser. Om
en stjärna närmar sig eller avlägsnar sig från oss, undergår sväng-
ningtalet för de ljussorter, som stjärnan utsänder, en skenbar för-
ändring (Dopplers princip), som yttrar sig i en förskjutning av
spektrallinjernas lägen i ena eller andra riktningen. Denna läges-
förändring ger ett direkt mått på stjärnans hastighet mot eller
från oss (radialhastighet).
Litteratur:
Vår jord, Del I, 249 sg. 1929.
Bergstrand, Östen: Astronomi, 752 s. 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
