Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekernas, medeltidens och renässansens världsbild. Tre föredrag av Professor Malte Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kroppar sökte sig, drivna av en annan inre ledande kraft, uppåt.
Alla rörelser förklarades på detta sätt utifrån en rad kvalitativt
olika rörelsekrafter. Allt, som skedde i naturen, skedde just
på grund av krafter, som strävade mot vart sitt mer eller mindre
förnuftiga mål.
Denna världsuppfattning med dess många ändamålskrafter
finnes bäst utformad av Äristoteles, antikens främste vetenskaplige
samlare och författare (född 384, död 322 f£. Kr.).
En helt annan nafturuppfattning framträdde endast hos de
antika atomisferna, Demokrit och Epikur. Deras läror torde
emellerfid icke ha blivit anammade av någon större krets ens
bland vetenskapsmän. ;
Detsamma måste nog också sägas om de för den tiden radikala
astronomiska teorier, som framfördes av Pytagoras och hans
lärjungar. De kommo så småningom fram fill det djärva anta-
gandet, att jorden och alla planeterna rörde sig kring solen.
Icke ens anfikens store astronom, Ptolemäos (född omkr. år
100 efter Kr.), vågade ansluta sig till denna teori utan stannade
vid den äldre uppfattningen att solen och planeterna rörde
sig kring jorden.
Medeltidens världsbild är väsentligen aristotelisk. Skolastiken
sökte sammansmälta bibelns naturuppfattning och Aristoteles’.
Därigenom att skolastiken betraktade världen »däruppe» och
världen »härnere» ur religiös-moralisk synpunkt, blev medel-
tidens världsbild långt mera dualistisk än antikens.
Den fidiga renässansen är en reaktion mot just medeltidens
värdering av den sinnligt givna naturen såsom något lägre.
Man börjar i filosofiska kretsar också betvivla möjligheten av
att fastställa ett absolut centrum och en absolut periferi. Först
sedan Kopernikus (död 1543 e. Kr.) påvisat, att förklaringen av
planeternas rörelser blir mycket enklare om man antager, att
de alla jämte jorden röra sig kring solen, häves det absoluta
motsatsförhållandet mellan världen över månen och världen
under månen. Och när sedan Galilei efter ingående experiment
kommit fram fill tröghetslagen, ha alla rörelser berövats sin
värdekaraktär. Det finns inte längre fullkomliga och ofull-
komliga rörelser, inga speciella rörelsekrafter, utan var kropp
har den rörelse den en gång fått, till dess en annan kropp ändrar
dess rörelseriktning. Detta är en ny värld. Giordano Bruno (död
1600) förkunnar med jublande entusiasm, att världen är en
och oändlig, en kraft genomströmmar alla dess delar.
Ännu var emellertid planeternas rörelser kring solen blott ett
faktum för den tidens forskare, man hade icke funnit någon
förklaring varför himlakropparna rörde sig i cirkelliknande
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
