Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den astronomiska världsbilden. Fyra föredrag av Professor Östen Bergstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig så att säga mitt inne i himlen, den är en himlakropp, i
olika avseenden fullt jämförbar med de övriga himlakropparna.
Såsom den astronomiska forskningens mål uppställde gre-
kerna uppgiften att ur solens, månens och planeternas skenbara
rörelser i förhållande fill de på himlen orubbligt fästade fix-
stjärnorna härleda deras verkliga avstånd och rörelser i rym-
den och sålunda skaffa en bild av världsalltets byggnad och me-
kanism. Resulfaten av antikens astronomiska forskning i fråga
om det så formulerade stora problemets lösning äro samman-
fattade i den bild av världsalltet, som brukar kallas det ptole-
maiska världssystemet. Detta utvecklades i en skarpsinnig,
men mycket komplicerad teori, som var i stånd att på ett beund-
ransvärt sätt framställa alla detaljer i himlakropparnas iakt-
tagna rörelser. Grunduppfattningen var fortfarande geocent-
risk, d. v. s. man utgick alltjämt från den orörliga jorden såsom
det centrala och dominerande i världsalltet. Solen och månen
betraktades som planeter, vilka tillsammans med de fem övriga,
Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Safurnus, omkretsa
jorden. Det hela omslöts av den sfär, på vilken fixstjärnorna
tänktes fästade.
Redan under antiken hade skarpsinniga forskare framkastat
tanken på en världsbild, i vilken icke jorden, utan solen intog
den centrala ställningen (den »heliocentriska» åskådningen).
Denna fanke hade dock ej förmått slå igenom; den råkade i
glömska, och under hela medeltiden var den ptolemaiska världs-
uppfattningen allenarådande. Det var först i mitten av 1500-
talet, som Kopernikus återupptog den heliocentriska åskådningen.
Av Kepler, Galilei och Newton fullbordades under 1600-talet
det verk, vartill Kopernikus lagt grunden, och skapades den
bild av vårt planetsystems byggnad och rörelseförhållanden,
som ännu är i huvudsak bestående.
Men nu började ett annat och vida större spörsmål att allt-
mera göra sig påmint. Planeftsystemet eller vårt solsystem är
ju endast en försvinnande liten vrå av världsalltet. Hur ser
det ut därutomkring? Man visste — eller åtminstone anade —,
att stjärnorna (»fixsfjärnorna») äro himlakroppar, som befinna
sig på ofantliga avstånd utanför vårt solsystem, men om deras
natur och deras ställning i universum visste man egentligen
ingenfing alls. Den utomkring solsystemet befintliga stjärn-
världen förlorade sig i ett mystiskt dunkel. Först på 1700-talet
började man ägna någon större uppmärksamhet åt en himmels-
företeelse, som sedan alltjämt kommit att spela en huvudroll
i alla teorier över världsbyggnaden, nämligen Vintergatan. Ef-
ter kikarens uppfinning hade man uppdagat, att detta matt-
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
