Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 9—10
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
3
De svenska kvinnornas andra allmänna rösträttsmöte
den 16 och 17 juni 1912,
I.
Mötet i Nackarps dal.
"Män och kvinnor, samlade i
Nack-arpsdalen den 16 juni 1912 uttala sin
anslutning till kravet på politisk
rösträtt för kvinnor och fordra dess
genomförande under innevarande
riksdagsperiod."
Sådan var den resolution, som
framlades och enhälligt antogs af dem
som voro samlade i friluftsmötenas
paradis, Nackarpsdalen. Ty så kan
man med skäl kalla den smala dalen,
som med sina på båda sidor rätt brant
uppstigande klippväggar erbjuder den
förträffligaste akustik. Tio tusen
personer kunna rymmas i dalen påstås
det, och vid ett enda tillfälle, då
statsminister Staaff talade där, lär
åhörarnas antal verkligen ha närmat sig
denna siffra. Vi hade själva uppskattat
deltagarna i vårt möte till sex hundra
men ortsinvånarne sade oss, att
åtminstone ett tusen människor hade
trots det ogynnsamma vädret, den
stötvisa blåsten och de ilande molnen,
som ständigt hotade med regn, samlat
sig kring talarstolen med de gula och
vita flaggorna.
Det kan väl vara att sol och varmt
lugnt väder skulle ha lockat ytterligare
några hundratal dit, men det synes som
om de som nu kommo, kommo av
verkligt intresse för saken och av håg och
lust att få veta mera om den rörelse,
som efter hand drar till sig allt folks
uppmärksamhet och eggar dem till
bifall eller motstånd. Och de ord som
uttalas under mulen himmel, blåst och
hotande regn få en mera fast klang av
vilja och beslutsamhet, då det är ord,
vilka liksom här måste uttalas, för att
till vidare kretsar bära bud om, att en
reformidé från att omfattas af ett
fåtal blott, nu blivit en allvarlig fordran
som framställes till hela landet.
Dylika beslutsamma ord uttalades i
resolutionen vid mötet, och när mötet
inletts med musikens smattrande
"Vi-vat" och Skåneförbundets ordförande,
fru Anna Wicksell hälsade alla de
närvarande välkomna, låg under den
blida vänligheten i hennes tal en ton
av allvarlig beslutsamhet och mognad
föresats.
Hon sade sitt välkommen till alla,
med takt full hövlighet först till dem
som kommit långväga ifrån, men
sedan med vädjande tonfall till alla dem,
som ännu stå utanför och som vi så
gärna vilja få med. Hon talade om att
det finnes kvinnor, som själva ha det
bra och som tyvärr just därför icke
inse att andra ha det illa ställt.
Härvidlag som ofta beror dock detta på att
de och andra, som likväl ej äro avogt
sinnade, icke förstå att kvinnans
ställning som samhällsmedlem endast kan
förbättras genom politisk rösträtt. Och
genom detta möte ville vi just söka nå
dessa, som ej äro direkt emot, men
ännu stå utanför. Man skulle kunna
kalla detta det första värvningsmötet,
det varigenom kvinnorna skulle
uppbådas och manas till ansträngningar
att före 1914 visa sin vilja och antalet
av dem, som vilja rättvisa och
utveckling.
Det passade väl in att talarinnan just
här kunde uppläsa nyss ankomna
telegram från fru Ann Margret
Holmgren, en av de första som entusiastiskt,
framgångsrikt och troget arbetat för
saken, och från det Frisinnade
ungdomsmötet, som just nu var samlat i
Jönköping. Det var en erinran om att
såväl de äldre, vilka levat sitt liv i det
samhälle, som behöver förbättras, som
ock de unga, vilka skola dana
samhällets liv i framtiden, äro med i
kvinnornas kamp för medborgarrätt!
Fru Wicksell lämnade så ordet åt
L. K. P. R:s ordförande, fröken Anna
Whitlock och uttalade den
förhoppningen, att denna skulle bli L. K. P. R:s
sista ordförande liksom hon varit dess
första.
Fröken Whitlock vidrörde först det
nederlag, som kvinnornas sak lidit i
riksdagen den 18 maj i år, men alla
veta ju att det gives nederlag, som bära
i sig segerns frö. "När den skånske
Herkules i riksdagen svängde sin
klubba och den visade sig vara av papier
maché och förut använd i motsatt
syfte" sade hon — och utan att hon
uttalade något namn gled ett
förståendets löje över allas ansikten och alla
njöto av hänsyftningen — "då kunde
man i nederlagets ögonblick se lugnt
och segervisst på framtiden."
Kvinnans politiska rösträtt vore en naturlig
följd av förra århundradets
demokratiska genombrott, och hur det än
arbetas däremot, så spjärna dock alla
förgäves mot utvecklingen. I själva verket
kunna kvinnornas skäl för sin fordran
på politiskt medborgarskap helt enkelt
sammanfattas sålunda: "Vi vilja ha
politisk rösträtt därför att äet är
rättvist, därför att kvinnorna behöva den
för sin egen skull och därför att landet
behöver kvinnorna.
Vår ledarinnas ord ljödo kloka och
kraftfulla och torde ha sjunkit djupt
i allas hjärtan.
Efter fröken Whitlocks i all korthet
återgivna, av väl utförda bilder
präglade föredrag, talade fru
Benedicks-Bruce om "Debora, en biblisk
kvinnosakskvinna." Talarinnan hade tänkt
mycket och djupt över de kapitel av
Domareboken, det 4:de och 5:te, som
handla om domarinnan Debora, och
gav en nog så åskådlig bild av
Lapi-dots myndiga hustru, hur denna på
sin plats under Deborapalmen fällde
dom över Israels barn; hur hon i
stolt självkänsla sade till
härhövitsmannen Barach, a^t icke han skulle
vinna seger över motståndaren "utan
att Herren skall sälja Sisera i en
kvinnas hand" och hur hon i den ryktbara
lovsången sjöng: "Inga styresmän
funnos i Israel, förrä n jag, Debora,
uppstod såsom en moder i Israel." Fru
Benedicks-Bruce anknöt till Deboras
ståtliga historia en utveckling av vad
kvinnorna vilja, icke blott de högst
begåvade, kraftnaturerna,
härskarviljorna utan alla, som vilja frihet och
framåtskridande, hur de önska lika lön
för lika arbete:, likhet i
utbildningsmöjligheter, lika bedömande av
dugligheten hos män och kvinnor vid
tillsättande av platser.
Efter fru Benedicks-Bruce kom d:r
Gulli Petrini, väl känd inom Skånes
alla F. K. P. B. och av alla, som tycka
om raska, orädda framställningar.
Bifallet kom spontant och kraftigt, då
hon trädde fram mellan talarstolens
flaggor, ty, som sagt, hennes rediga,
modiga sätt att uttala sig är känt och
skattat, och det var många som gladde
sig åt att höra, hur "motståndarnas
argument" skulle söndersmulas och
förringas av hennes skarpa dialektik.
Till följd av sitt ämne grep hon sig
ögonblickligen an med
riksdagsdebatten den 18 maj och sysselsatte sig med
var och en av dem som uppträtt
skarpast mot kvinnornas politiska
medborgarrätt. Om den dagen innebar
framgång eller nederlag veta vi ej, men
det veta vi, att vår fråga nu blivit en
partifråga i eminentaste grad. Ännu
på centralstyrelsemötet i januari i år
tiodde man att åtminstone några av
högern skulle rösta för kvinnornas
rösträtt. År 1906 var det ej mindre än
69 av Första kammarens ledamöter,
som samlade sig om skrivelseförslaget
till K. Maj:t, men i år bröt sig icke
en enda högerman ut ur partiet. Hr
af Ekenstam hade egentligen rätt, när
han redan då sade: "Rädas vi
konsekvenserna, böra vi ej ingå på
premisserna." Han insåg, att
"konsekvenserna" osvikligt skulle leda till
införande av rösträtt för kvinnor. Det har
skrivits i en konservativ tidning, att
dr Gulli Petrini i sin polemik mot hr
Ihyréns uppträdande den 18 maj "sin
vana trogen fällde en massa överord
om högerns handlingar och avsikter",
men hur högt somliga än må skatta hr
Thyrén som nykterhetens och
familjens vaktare, borde och torde man
knappast undgå att polemisera mot
hans éamhällsmoral. "För samhället
är samhällsnyttan det enda
bestämmande. Kan man däremot ej bestämt
tala om vare sig nytta eller skada,
kan man låta rättfärdighetsskälen
gälla." Att fru Petrini tog skarpt
avstånd från denna uppfattning av
rättfärdigheten, kan inge$ kvinna
förtänka henne.
Hon citerade hr Barnekows
yttrande, "att om kvinnorna fingo rösträtt
och valbarhet till riksdagen skulle
männen få sitta hemma och vagga
barnen", och hon fann det angenämare att
ha att göra med den som verkligen är
motståndare av övertygelse. Hr
Thyrén hade förut, då han som vilde
insatts i Andra kammaren varit för
kvinnornas politiska rösträtt, men nu
då han av ett landsting placerats i den
Första, hade han tagit sitt förnuft till
fånga under trons lydnad.
Vidare tog hon under behandling hr
Kjellén, som kanske i år var en smula
mindre stortalig än innan mrs
Chap-man Catt liknat honom vid flugan på
utvecklingens hjul; hr Clason, som
upprepade sitt tal om kvinnornas eget
ringa intresse, hr Lindman, som
egendomligt nog ej klargjorde varför han, som
ansåg att kvinnorna så utomordentligt
väl passa till att utöva den kommunala
rösträtten, frånkände dem all förmåga
att begagna den politiska, och som för
resten offentligt förklarade, att han ej
menade vad han år 1907 sade om
kvinnans politiska rösträtt, och hr Nyström,
»vilken som ofta förut talade om att
kvinnorna voro for många.
Konsekvensen härav kunde ej varit någon annan
än den, att minoriteten allt fortfarande
skulle ha rätt att härska över
majoriteten. Mest förvånade hon sig i alla fall
över hr Hildebrand, som, själv
akademiskt bildad, av en akademiskt bildad
släkt, chefredaktör för en stor tidning
och med alla möjliga kunskapskällor
till sitt förfogande, dock kunde påstå,
att kvinnorna ingenting gjort för att
förtjäna den rättighet de pockade på.
Hr Hildebrand borde likvisst äga vissa
förutsättningar för att ha reda på, hur
kvinnorna arbetat för att skaffa sig
bättre undervisningsmöjligheter, han
borde känna till Fredrika
Bremer-För-bundets 27-åriga verksamhet, för att nu
icke tala om L. K. P. R., vars
organisation är berömd ute i världen, och
mycket, mycket annat. Man skulle kunna
tro, att eftersom den ene av högerns
starke män sade, att han ej höll på
rätt-färdigheten, och den andre, att han ej
menade vad han sade, så var partiet i
sin helhet ej så noga med ackuratess i
påståendena. D:r Petrini drog till sist
den slutsatsen, att eftersom
argumenten äro svaga och opportunitetsskälen
bestämmande, bör det ej vara svårt att
bryta motståndet och vårt arbete bör
gå ut på att visa, att vår fråga vuxit
sig så stark, att det är bäst övergiva
motståndet redan under innevarande
riksdagsperiod.
En gång under d:r Petrinis tal hade de
blågula och gulvita flaggorna vecklats
ut av en vindpust, men under den sista
talarinnans, fröken Sigrid Kruse,
anförande hängde de slaka ned och
regnet silade allt tätare och stridare. Men
åhörarna övergåvo ändå ej platsen, de
sökte skydd under de täta valven av de
bokar, som kläda bergets sida, och
åhörde under sitt gröna skyddstak de
frejdiga, friska orden, som hade
tillräckligt av sol och värme för att komma
oss att glömma vädrets oblidhet.
Någon hade betecknat kvinnornas
politiska rösträtt som "den sista
frukten på gammalliberalismens träd"; det
var ironiskt menat, men det innebar en
sanning, sade fröken Kruse, ty det
betydde "frihet åt allt folket". Även
fröken Kruse hade förvånat sig över hr
Hildebrands tal om kvinnornas
pockande, och hans påstående, att de uträtta så
litet nyttigt arbete, varför de icke
borde ha politisk rösträtt. Men så sade hr
Kjellén, att "hustrurna äro alltför
nyttiga för att få politisk rösträtt", och så
vet man icke vad man skall tro. Ett
skäl varför kvinnornas begäran om
politisk rösträtt icke beviljades, var
också det, att vi böra vänta, emedan
männen så nyss fått allmän rösträtt.
Alltså, "din bror har fått vad han begärt,
därför skall du vänta"; sammanhanget
är svårt att förstå. Och vi böra ej få
vänta, överallt i världen vet man nu,
att de rösträttslösas meningar icke bli
gällande då lagar stiftas, och man vet,
att de som stifta lagarna sällan eller
aldrig äro missnöjda med dem.
Kvinnorna hava nu fått klart för sig, att de
måste äga medborgerliga rättigheter,
därför att de måste arbeta med i
samhället. De hava lärt sig lyssna till de
smås och de lidandes röster, de vilja
hjälpa dem, men de kunna icke. Vägen
är stängd, emedan de äro kvinnor; de
kunna ej längre nöja sig med den plats,
de förut innehaft. De ha politiska
ideal, som de ej kunna förverkliga,
emedan deras händer äro bundna.
"Hur länge skall en kortsynt politik
hindra staten att taga emot de
tillflöden av kraft som b judes den?"
utropade fröken Kruse i sitt varmhjärtade,
vältaliga anförande, och de orden
kunna kanske också anses som
Nackarps-mötets och kvinnornas stora fråga till
Sveriges folk.
Ellen Wester,
Skåneförbundets sekreterare.
Det halvenskilda mötet
i Lund*
Över 1,000 kr. insamlade på 10 minnter.
Det var beslutat att efter mötet i
Nackarpsdalen till enskild
överläggning samla ombuden från de av
landets olika lokalföreningar, som närvoro
i Nackarpsdalen, jämte andra
medlemmar av F. K. P. R.. för att, sedan man
givit ett budskap utåt landet, vid detta
sommarting tillsammans rådslå om de
mått och steg, som det tillkom L. K.
P. R. att taga under den närmaste
tiden.
Vid uppropet befanns att 85 ombud
från 33 olika föreningar voro
närvarande.
Mötet sammanträdde på Grand hotell
kl. 10 f. m. och öppnades av L. K. P. R:s
ordförande, fröken Anna Whitlock,
som ombads att leda förhandlingarna
och omedelbart tillkännagav, att dessa
komme att bliva av strängt
konfidentiell natur.
Till mötets sekreterare utsågos fru
Elsa Alkman, Eslöf, och fröken Ellen
Wester, Ängelholm.
Som presskommitté valdes fruarna
Gulli Petrini, Växjö, och Klara Lindh,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
