Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
i Arg.
stockholm, 1 augusti 1912.
N:r 11.
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
utkommer den. 1 och 15 i var månad
Redaktör: eusa3eth Kbey.
Träffas onsdag och lördag kl. —1/s5.
Redaktion och Expedition: 6 Lästmakaregatan 1
Expeditionen öppen vardagar kl. 1—4.
Rikstel. Norr 600. Allm. tel. Brunkeb. 944.
Telegramadress: Rosträtt, Stockholm.
Distribuering i Stockholm:
Rikstel. Norr 585. Allm. teL 209 68.
9 f. m.—7 e. m.
Prenumeration genom posten
Pris för 1912 75 öre. Lösnummer 5 öre.
För Utlandet 1 krona 75 öre i postanvisning till
tidningens expedition.
Annonspris: 20 öre per millimeterhöjd, större
annonser och årsannonser rabatt.
Rikstel. 456. Allm. tel. 604.
9 f. m.—7 e. m.
Jag vill av hela min själ att kvinnorna skola få
politisk rösträtt. Jag vill det därför att vi komma
ingen vart med de största svårigheter, samhället har
att kämpa mot, utan kvinnans icke underordnade
hjälpande utan ledande andel däri — uppfostran,
fattigvård och all den verksamhet, där den mjuka
handen,* den blida rösten, den vackra blicken få små
tillgångar att räcka till, under det att männen med
stora summor ej uträtta något varaktigt
S. A. Hedin.
Kvinnorörelsens utveckling och
motståndarnas efterblivenhet.
Några synpunkter nr ett anförande Tid Stockholmsföreningens 10-årsfest.
Det är inte hopplöshet, som griper
iakttagaren av den nutida
kvinnorörelsen — det är snarare häpnad över att
framstegen gått så raskt. För det
första observerar inan lätt, att vi redan
tillryggalagt det tidigare skedet:
menlöshetens period, om man så vill. Det
var perioden 1848 till omkring
sekelslutet, den tid, då kvinnofrågan
företrädesvis var en platsanskaffningsfråga
för medelklassens ogifta döttrar i
storstäderna. I efterblivna länder, t. ex. i
Tyskland och Österrike, står den ännu
delvis kvar på denna ståndpunkt. Men
tiden efter 1848 är
medelklassliberalis-raens gyllne tid, och liksom det den
tiden var med den spirande
arbetar-iöreisen, så framgår också
kvinnorörelsen helt och hållet i liberalismens
tecken, ledd av de liberalas manliga
ledare. Revolutionens filosofer,
Condor-cet och Hippel, hade lagt grunden till
dess teorier, som helt och hållet
stammade från Rousseaus lära om alla
människors absoluta likhet och de
politiska rättigheterna som
allmäntmänskli-ga. Stuart Mill, utilitarismens filosof,
fortsatte deras verk. Det gällde att i
enlighet med liberalismens paroll, "den
fria konkurrensen", skaffa utrymme och
utvecklingsmöjligheter även för
kvinnan, och det var ej svårt att få män,
som voro villiga till detta arbete. Det
var ju en lämplig agitationsfråga för
fäderna av medelklassen att skaffa
sysselsättning åt sina egna oförsörjda
döttrar, som genom storindustrien
blivit berövade sitt existensberättigande
inom hemmen och som ändå icke, likt
arbetsklassens döttrar, kunde följa med
det dem frånstulna hemarbetet ut till
fabrikerna.
Så komma slag i slag på varandra
och i nästan alla länder under 1850-,
60-och 70-talen detta tillträde till yrken
och tjänster och till den därför nödiga
utbildningen, som vi observera i
Sverige och som vi kanske ofta uppfatta som
en mera direkt följd av Fredrika
Bre-mers verksamhet än det egentligen var.
Hon formulerade hos oss teorierna, men
själva reformen var en så självklar
konsekvens av den ekonomiska libera-
JTönköpisiga-TVriq gasinet
Etabl. 1873. Regeringsgatan 45. A. T. 55 41.
Parfym- och Ramaffår*
lismen, att den skulle ha genomdrivits
även utan alla teorier. Någon
organiserad kvinnorörelse existerade ju icke
heller hos oss förrän på 70-talet
(Föreningen för gift kvinnas äganderätt),
och männen ha alltså full rätt att
stoltsera över, att det är de, som genomfört
våra tidigare kvinnosaksreformer. Det
är bara inte därför så sagt, att de allt
framgent skola komma att genomföra
våra önskningar, vår bön förutan.
Det är nämligen så, att menlöshetens
tider nu äro förbi; man begär inte
längre endast arbete och utbildning för
ogifta medelklasskvinnor, man begär
likställighet inom äktenskapet och
makt inom staten, och det är saker,
som, åtminstone skenbart, icke ligga
inom männens intresse. Ett gammalt
engelskt ordspråk säger ju, att den som
vill hjälpa ogifta kvinnor, får alla
fäder på sin sida, men den som vill
hjälpa de gifta, får alla äkta män emot sig.
Om det inte precis är så illa, så kan
man i alla händelser icke begära, att
ö\erklassmännen skola vara benägna
att i någon större utsträckning ställa
sig i breschen för en sak, som numera
förnämligast gäller upphävande av
målsmanskapet och införande av
politisk rösträtt, och detta inte för några
få, utan för kvinnor ur alla
samhällsklasser. Därför är det också inemot
sekelskiftet, som själva kvinnorörelsen,
såsom en kvinnornas egen rörelse, tar
den starkaste farten. 1888 hade den
blivit internationell genom stiftandet av
Internationella kvinnorådet, men när
detta icke visade sig kunna
tillfredsställa de radikalaste kraven, bildades
1904 den Internationella
rösträttsalliansen, och båda dessa förbund stå helt
och hållet under ledning av kvinnor,
och vad mera är, till stor del av gifta
kvinnor.
För ett par år sedan observerade jag,
att jämt hälften av den svenska L. K.
P. R:s centralstyrelsemedlemmar
bestod av gifta, och jag antar att deras
antal ökas. Det är också ett tidens
tecken, mycket obehagligt för dem, som
alltjämt icke vilja se utvecklingen i
ansiktet, utan fortfarande envisas att be-
CONSTANCE MALMSTRÖM
f. d. A. E. Schuldhels — Firman grundad 1794
Ml- ft MRSTIFFlR sant rikhaltigt lager af Tailettartiklar
23 Regeringsgatan 23 73 C Drottninggatan 73 C
Allm. Tol. 112 42 Allm. Tal. 10B83
trakta kvinnofrågan ur
platsanskaff-ningssynpunkt Jag läste en gång en
tysk broschyr — naturligtvis av en
läkare — där man som "botemedel" mot
kvinnorörelsen rekommenderade en
rationell export av ogifta kvinnor till
Amerikas västra stater, där männen
ännu till antalet äro tredubbelt
överlägsna. När kvinnorna väl fått sig en
man, sluta de naturligtvis att skrika på
rättigheter. Den stackars professorn
visste tydligen inte, att i inga stater
hade kvinnorörelsen gått så framåt
som just i dessa, där Varje kvinna kan
l»li gift, inte en utan tre gånger, om
hon vill!
Men kvinnorörelsen är fortfarande
som under förra århundradet ett barn
av tidsströmningarna, och då tiden
kring sekelslutet är övervägande
konservativ, har den moderna
kvinnosaken helt naturligt i sig upptagit drag
av imperalismens tidevarv.
Likhetsteorien har fått vika för argumentet om
kvinnans olikhet med mannen såsom
bästa garantier för att hon har
någonting nytt och värdefullt att ge
samhället, och statens krav sättes alltmera
som det förnämsta eller åtminstone vid
sidan av rättfärdighetskravet.
Kvinnorörelsen har alltså lärt av sina
motståndare och är just därför betydligt
obehagligare för dem att handskas
med.
Om bara våra motståndare verkligen
ville lära sig någonting! Jag hade så
stark anledning att reflektera på det
sättet vid det berömda s. k. "Uppsala
möte" i april detta år. Man
frapperades där inte bara av den tragiska
stämningen, som dock mot slutet nästan
gick över i en farsartad; nian kände
sig helt enkelt slagen av, att medan
kvinnorörelsens syften, argument och
rekrytering totalt ha omvandlats, så
sitta dock motståndarna ohjälpligt fast
i sin gamla tankegång, och
Första-kammar-kvickheten från 1902 — och för
resten från Arilds tider — om mannen,
som vaggar barnen, är fortfarande
deras huvudargument. Det, som vid
mötet gjorde det tragiskt, var egentligen,
att det där var kvinnor, som
tjänstgjorde som eftersägare åt efterblivna män.
Lika naivt som hos dem kom talet om
mannen som den absoluta
nödvändigheten för kvinnan, äktenskapet som
stillar allt skrik på rättigheter och
tillfredsställer alla lyckokrav. Och det
Ivar Haeggslröms Boktr. A. B.
26 Gamla Kungsholmsbrogatan
Allt stegs boktryck.
slog mig hur i konsekvenserna den
uppfattning, som där gjorde sig gällande,
i grunden är släkt med kravet på
fri kärlek. Den ena åskådningen
kräver visserligen betalning för lyckan i
den stora uppoffringen, de många
barnen, och jag förstår och respekterar det
kravet som en naturlig protest mot den
slapphet, som vill ha lyckan utan offer
och som på sista tiden gjort sig alltför
bred i våra landamären. Men i
grunden blir dock även detta detsamma som
att lägga lyckan i något yttre, i en
särskild slags kallelse, och detta är
hedniskt. Hur träffande säger inte Hilma
Borelius, att de gamla ortodoxa
prästerna förunderligt överensstämma
med de radikala feministerna, när det
gäller predikan över texttal: "Hon
varder likväl salig genom barnsbörden!"
En sista reflexion! Det ofta — och
även på "Uppsala möte" — omtuggade
argumentet, att man inte skall ge oss
rösträtten, innan alla kvinnor begärt
den, tar sig märkeligen ohistoriskt ut
i ett land, där det, som nu kallas
politiska rättigheter, en gång varit tunga
skyldigheter, till vilka folket så gott
som måste tvingas fram av kungarna.
Varje skolbarn vet eller borde veta, att
det är Vasakungarna, som lärt den
svenska riksdagen att gå, därför att de
behövde folket som medansvariga vid
régeringsbesluten. Oupphörligt måste
de också be sina gode män om ursäkt
för att de "betungade" dem med möten.
Prof. Hjärne har också påpekat, att
1600-talets Sverige med politisk frihet
menade: "frihet att slippa ha något
med staten att göra". Jag kan t. o. m.
draga fram ett direkt exempel på en hel
korporation, som offentligen bett att få
slippa en rättighet, nämligen bönderna
vid 1668 års riksdag, som bådo att
slippa få "ha något med banco att
beskaffa", d. v. s. att slippa deltaga i
riksbankens styrelse. Det dröjde emellertid
inte längre än till riksdagen 1723,
förrän bönderna av alla krafter anhöllo att
få vara med om saken, fast de tack
vare den en gång gjorda dumheten
fin-go vänta ända till 1800, innan det
beviljades. Och jag är viss om, att de
kvinnor, som nu tigga om att slippa
rösträtt, snart med stor belåtenhet skola
veta begagna den rösträtt de en gång
få — genom vårt arbete!
En av våra motståndare i Uppsala
yttrade lite kärvt, att det inte fanns
exempel på att en klass begärt en
skyldighet; rättigheter och intet annat är
det man begär, men skyldigheter vill
man slippa. Som vi sett är detta sant,
när det gäller äldre tiders Sverige, men
slår icke fullt in i våra dagar. Skulle
det verkligen vara så, att våra dagars
svenska kvinnorörelse ger det första
exemplet på en kår, som medvetet
begär ett ökat ansvar, en ny skyldighet?
Samhällskurserna, som vi varit
ensamma om bland alla länders
rösträttsorganisationer, äro ju bland annat ett
bevis därför. I så fall blir det ju bara
desto orättvisare att undanhålla oss det
vi kämpa för.
Lydia Wahlström.
LAGERSONS
SKOMAGASIN
dakobsgatan 18 - Fredsgatan 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
