Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
76 RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:R 20 A
Amar och solidaritet.
Sedan urminnes tider ha kvinnorna
visat ansvarskänsla, när det gällt
vården av barnen och hemmen, det
arbetsområde som legat dem närmast, både
på grund av deras kön och
levnadsförhållanden.
Allteftersom gränsen för deras
arbetsfält utanför hemmets dörr vidgats,
har ansvarskänslan troget följt dem.
Vi höra ingen klagan över bristande
ansvarskänsla i kvinnornas, arbete
inom den stora lärarinnekåren, inom den
ännu större industriarbeterskekåren,
handelskåren m. fl. Banker och affärer
anförtro dem sina kassor, och de
åtnjuta fullt lika stor tillit som männen.
På alla de stora arbetsområdena för
kvinnor följer dem icke blott
ansvarskänslan utan även en stark
solidaritetskänsla. De inse nyttan och
nödvändigheten av att hålla ihop för att
uppehålla sitt anseende och för att förbättra
sin ställning och sina levnadsvillkor.
Detta ger dem styrka och förskaffar
dem förmåner.
Resultatet av denna
solidaritetskänsla är påtaglig och visar sig genast. Var
och en känner den personliga fördelen
därav.
Så långt är allt gott och väl. Ansvar
och solidaritet gå här vackert hand i
hand.
Men hur annorlunda ser det ej ut,
om man vänder sig till det stora
arbetsfältet för kvinnans rösträtt och
hoppas att där få möta alla dessa
kvinnor med samma goda egenskaper.
De ha då smält ihop till en relativt
ringa mängd, och deras arbete i den
gemensamma obrukade jorden präglas
i regeln icke av samma berömvärda nit
för allas bästa, som vi förut sett.
Tvärtom se vi korslagda händer,
tröga steg och lättjefull väntan på att
skörda frukterna av det lilla fåtalet
flitiga vingårdsarbeterskors möda. Dessa
arbeta natt och dag, unna sig varken
vila eller glädje för att så snart som
möjligt skaffa alla kvinnor den
förbättrade ställning i samhället och de ökade
förmåner som rösträtten, och endast
rösträtten, kan tillskynda dem.
Dessa få är det som rödja och plöja,
som så och plantera, som ränsa och
vattna, som plocka upp och bära bort
alla de stenar, som kastas in på
marken av hånfulla åskådare. Dessa få är
det också som hålla modet uppe, när
skörden slår fel, just som den tyckes
stå färdig att bärgas.
Och alla de andra, de som dock tro på
nyttan av detta arbete och nyttan av
att vinna rösträttens dyrbara frukt —
vad göra de? De se lugnt på, som
ägde de varken ansvars- eller
solidaritetskänsla i sin själ.
Hur kan detta vara möjligt, frågar
man sig. Ja, det måtte bero på, att
kvinnorna ännu äro nybörjare i
medborgareyrket, därifrån de varit
utestängda jämt lika länge som begreppet
medborgare funnits till.
Men vore inte nu tiden att vakna upp
till ansvarskänsla, även när det gäller
det stora och allmänna bästa?
Jag talar inte om dem som ännu
inte förstå, att rösträtten har något vär-
Kvinnorösträtten i Finland.
Ett uttalande
av en känd finsk politiker och lantdagsman.
Kvinnorösträtten infördes i Finland
samtidigt med en större förändring —
den allmänna och lika rösträtten.
Bådas verkningar äro därför så
sammanvävda, att det knappast är görligt att
bestämt särskilja dem från varandra.
Den mest iögonfallande erfarenheten
angående kvinnorösträtten hos oss är
väl den, att knappast någon större
reform gått så lätt och naturligt för sig
som denna. Man måste nästan ansträn-f
ga sig för att komma ihåg, att man i
själva verket har att göra med en
nyhet. Man nästan förvånar sig över så
mycket tveksamt famlande mellan
mängden av teoretiska skäl och
mot-skäl i en så enkel sak: Kolumbi ägg!
Männen ha på intet sätt blivit
misshandlade eller förtryckta av den
kvinnliga majoriteten inom valmanskåren,
vilken skickat blott 12 till 7 kvinnor på
100 män till lantdagen. Påståendet, att
det stora antalet socialdemokrater
bland lantdagsmännen skulle bero på
kvinnorösträtten, motsäges av
statistiken; det beror nog på den allmänna
rösträtten eller riktigare på sociala
förhållanden och måhända på
folkpsykologiska egendomligheter. — Kvinnorna
tyckas ha förblivit alldeles desamma
som förut, kanske litet nöjdare med
tillvaron — om vi bara icke hade
Ryssland, som förstör tillvaron för oss
allihop, både män och kvinnor. I fråga
om den politiska kompetensens
fördelning torde man våga påståendet, att
medelnivån bland kvinnorna icke är
lägre, sannolikt en smula högre än
bland den stora mängden nytillkomna
manliga valmän. Ty de mest
kompetenta männen ha i flertalet fall redan
förut haft rösträtt, medan även de
mest kompetenta kvinnorna först nu
blivit röstberättigade, och bland de
breda lagren bygger kompetensen
väsentligen på en för båda könen lika
folkskolebildning och livserfarenhet.
Inom lantdagen åter har kompetensens
medelnivå synts mig vara tämligen
nära densamma bland männen som
bland kvinnorna. Och om även de
mest kompetenta av
folkrepresentanterna väl måste erkännas åtminstone
> hittills ha funnits bland männen, så
har detta främst berott därpå, att så
många bland dem haft en långvarigare
övning, och att männen varit
talrikare representerade på de levnadsbanor,
som erbjuda den bästa beredningen för
lagstiftarens kall.
Alltså: Inga katastrofer, icke ens
några smärre samhällsolyckor, en ökad
solidaritet, fastare samling kring
samhällets uppgifter och till dess försvar
under hotfulla tider. En fördubbling
av de aktiva medborgarnas antal.
Helsingfors den 21 september 1912.
Arvid Neovius.
de. Jag talar om de hundra tusental
av kvinnor, som väl inse detta, men
ändock ingenting göra för att
påskynda ernåendet av detta värde.
Varför anmäla de sig inte
åtminstone till inträde i någon F. K. P. R.
och bidraga med den lilla årsavgiften,
som i allmänhet icke överstiger 1 kr.?
Är detta offer för stort för ett mål,
som betyder höjande av alla kvinnors
allmänna anseende, möjliggörande av
kvinnors deltagande i lagstiftningen
och bevakande av kvinnors speciella
intressen?
År det verkligen för mycket begärt,
att varje kvinna, som icke lider nöd,
och som gillar och önskar rösträtt för
kvinnan, att hon går in i någon av de
187 F. K. P. R. som finnas i alla delar
av vårt land?
Och är det för mycket begärt av dem,
som redan äro inne, men av en eller
annan orsak icke varit verksamma, att
de nu kände så pass ansvar och
solidaritet, att de grepe verket an med att
skaffa nya medlemmar, ett
jämförelsevis lätt arbete, om man har aldrig så
litet tid och är i beröring med
människor?
Gång på gång höra vi av våra
makthavande motståndare, att så länge våra
rösträttsföreningar ej visa större
medlemssiffra, kan man ej bevilja oss
rösträtt Borde ej sådana ord tvinga varje
kvinna, som har en smula stolthet att
i närmaste F. K. P. R. hämta en årsav-
giftsbok och gå ut och samla in
kvinnor, unga och gamla ur alla
samhällsklasser?
Trögheten återhåller massor av
kvinnor. De komma sig ej för att ta
initiativet till en anmälan, men kan saken
ordnas utan ringaste besvär för dem,
äro de villiga och t. o. m. tacksamma.
Var och en som tänker över hur
viktigt det är att genast bemöta
motståndares argument, fattar, att kunde
vi vid detta års slut uppvisa en
väsentligen ökad medlemssiffra, så gjorde det
dubbelt gagn nu mot senare.
När man uppmanar kvinnor till detta
ringa arbete, händer det att man får
till svar: "Jag känner ingen, som jag
kan fråga."’ Detta är ett stort
misstag. Man bör tvärtom fråga alla man
känner. Ibland får man ja, ibland nej.
Alltid får man inom kort någon eller
några, fler än man vågat hoppas.
Det behövs blott god vilja och ett fast
beslut att göra vad man kan utan att
förtröttas. Utan energi vinnes intet
stort mål.
Men först och främst böra vi göra
klart för oss vad ansvar och solidaritet
kräva av oss till inbördes hjälp och
till vinnande av nya riktlinjer i det
offentliga livet, där vi dagligen och
stundligen se så många ödesdigra
misstag, som tydligen härröra från
ensidigt manliga synpunkter i styrelsen.
Vi måste genombävas av den
vissheten, att så länge kvinnans moderlig-
Teiri icl praktik.
Sann historia.
Herr X. är ingen kvinnohatare, visst inte.
Han sätter kvinnan mycket högt, — när
hon håller sig på sin rätta plats och inte
går i vägen för männen eller försöker
blanda sig i deras affärer, som hon inte
förstår. Åh, denna kvinnoemancipation, hur
sticker den inte fram på alla håll! Bara
ordet äktenskapsförord, "paktum", kan
försätta herr X. i en verklig upphetsning av
ädel indignation. ’ Tänk vilket misstroende
till maken, hur sårande för hans
hederskänsla ett sådant "paktum" måste vara!
Och framförallt, vilket dumt och onödigt
tilltrasslande av egendomsförhållandena
etc. etc.
En dag i somras kom — som ett åskslag
på ett eljest klart och fridfullt firmament
— från en bank en anmodan till herr X*
att ordna ett litet papper. Det gällde en
halvt förgäten penningaffär med en
studiekamrat. Och den måste ordnas genast.
Icke mycket pengar funnos disponibla och
— inga vänner i staden. Den närmast på
landet boende, herr Y., ringdes upp:
— Käre bror, det är så och så, kan du
hjälpa migl Det brådskar.
— Skulle gärna vilja, men det är
omöjligt. Det går ingen båt in till sta’n förrän
i eftermiddag och i dag, lördag, stängs ju
bankerna klockan 2.
— Så fatalt! Hur ska’ jag kunna klara
den här förargliga historien. Aldrig mer
ska’ jag då —
— Vänta, infaller Y., jag kom att tänka
på något. Min hustru är inne i sta’n i dag.
Om du ringer upp om en stund, skall jag
ha talat med henne. Kanske hon kan
hjälpa dig. Hon har litet pengar på banken.
— Hallå! Jaha! Jo, hon ville göra det,,
och om du nu —
— Men, min snälle bror, du sa’ ju nyss
själv, att det inte gick någon båt. Hur
ska* din fru då hinna få en bevittnad
fullmakt och allt det där, som behövs för
henne för att ta ut några pengar. Då äro vi
ju lika när igen.
— Min hustru har paktum, s& hon klarar
saken själv.
— Har hon? Nå då så, — gu*ske lov!
E. H.
het och hängivenhet saknas i politiken
och lagstiftningen, så länge saknas
något av det väsentligaste och mest
hu-maniserande, som kunde skapa högre
lycka för mänskligheten.
Inför en sådan visshet bli våra
hjärtan varma och vår håg brinnande.
Våra steg till stängda dörrar bli lätta, och
våra ord få det manande och vinnande
tonfall, som besegrar.
Det finns ett amerikanskt ordspråk*
som varje barn lär sig, "Try and tryy
and if you don’t succeed, try again"
Om ni alla som äro medlemmar i
F. K. P. R., ville för en tid göra dessa
ord till ert valspråk, skulle ni få
uppleva en oanad tillslutning till vår
rörelse.
Och ni skulle få känna hur ansvaret
och solidariteten växte inom er och
skänkte er krafter och tillfredsställelse.
Försök och försök — lyckas du inte„
så försök igen — och du lyckas.
Ann Margret Holmgreny
f. Tersmeden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
