Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
RÖSTRÄTT FÖR KYIKTRTOR
87
Kvinnorösträttens riksdagshistoria.
Av Gulli Petrini.
IX. Debatten 1 Andra kammaren 1908.
I Andra kammaren uppträdde såväl
de frisinnade som socialdemokraterna
med mycken energi till försvar för
den kvinnliga rösträtten. Debatten
inleddes av hr af Callerholin som särskilt
betonade att det var för ett
rättfärdig-hetskrav motionärerna kämpade samt
yrkade bifall till hr Staaffs m. 11.
motion. Hr Branting och hr Lindhagen
yrkade bifall till sina respektive
motioner, men uppehöllo sig därvid
särskilt vid den kvinnliga rösträtten,
medan hr Jansson i Djursätra yrkade
bifall till utskottets hemställan. Han
ansåg att man borde invänta utredningen,
i all synnerhet som flera motionärer
nu gått så långt, att de även föreslagit
valbarhet, vilket talaren ansåg vara
av mycket genomgripande betydelse
synnerligast för familjen och hemmet,
då ju en kvinna, som vore maka och
moder och valdes till riksdagsledamot
nödgades lämna hemmet fyra å fem
månader om året. Mot detta svarade
hr Lindhagen: "Jag tror icke, att
hemlivet för de fem miljoner invånare,
som Sverige har, skulle bliva
äventyrat av de mandat, som kvinnorna
möjligtvis komme att få, och kvinnorna
lära icke heller komma att taga emot
några mandat i de fall, att de icke
kunna sköta dem. Detta förstår nog
också hr Jansson i Djursätra." Hr
Pettersson i Södertälje betonade särskilt
nödvändigheten av kvinnans
deltagande i den sociala lagstiftningen, i all
synnerhet när den rörde henne själv,
såsom t. ex. frågan om förbud mot
kvinnors användande nattetid i
industriella företag. Han påminde om, att
riksdagen beslutat en skrivelse till K.
M:t om revision av lagen angående
fosterbarnsvården, som utkommit för 6
år sedan och visat sig nästan oduglig
för sitt ändamål. "Tro herrarna
verkligen", frågade han, "att denna lag
skulle blivit så ohjälpligt misslyckad,
om kvinnor, förfarna på
ifrågavarande område, hade fått hava sitt ord med,
då lagen utarbetades och antogsf
Vidare hänvisade han till den kvinnliga
rösträttsrörelsen i Sverige, som han
karaktäriserade sålunda: "När man
nu betänker, att det är kvinnor, ej
endast av skilda samhällsklasser, utan
också av olika politiska åsikter och av
vitt skilda religiösa åskådningar, som
här enigt arbeta för ett gemensamt
mål, när man betänker, att detta arbete
kräver ganska stora penningeoffer, som
till största delen bekostas av personer
med minimala inkomster; när man
slutligen ger akt på, att det mest
kännetecknande för rörelsen är
deltagarnas önskan att göra nytta, att gagna
det gemensamma fäderneslandet, och
en känsla av det ansvar, som följer
därmed — då kan man icke frånkänna
denna rörelse en mogenhet och en
vederhäftighet, som vittna om att det är
allvar bakom." Hr Lindh i Gävle
underströk att talarna nu ansågo denna
fråga stor och allvarlig och ej längre
försökte kasta löjets skimmer över
densamma, vilket han ansåg vara
hedrande för riksdagen. Han trodde, att det
var kvinnornas eget arbete, som krävt
en dylik behandling från riksdagens
sida och påpekade särskilt
rösträttsföreningarnas arbete för att bibringa
kvinnorna ökade sociala insikter samt
slutade så: "Man säger än, att kvinnan
icke är mogen, och än, att tiden icke är
mogen för denna frågas lösning. Jag
tror för min del, att löses den icke
snart, skall det visa sig, att den som
icke är mogen, det är mannen." Hr
Kjellén angav att det inte bara var
opportunitetsskäl, som gjorde honom
tijl motståndare mot kvinnans rösträtt,
utan också principiella skäl.
Kvinnorna hade ingen rätt till rösträtt, emedan
de inte gjorde värnplikt. Vidare
upplyste han om, att "tyska statslärare
bruka tillerkänna staten ett manligt
väsen", och frågade om det verkligen
vore mera av kvinnliga egenskaper,
som vår svenska stat har visat sig
behöva? Själv besvarade han denna
fråga så: "Jag tror, att vad den svenska
staten för sina behov kräver, är icke
mera kvinnor, utan mera män!"
Emellertid ansåg även hr Kjellén, att den
svenska rösträttsrörelsen borde ha
någon belöning för sin beundransvärda
energi och sitt i allo värdiga sätt, och
kom därför med det alldeles nya
uppslaget, att man borde tillvarataga
denna energi genom att göra kvinnan
berättigad till säte i kyrkans
representation, kyrkomötet. (Måhända
tillerkänna de tyska statslärarna kyrkan ett
kvinnligt väsen?) Tyvärr
formulerade han inte denna sin nya idé till ett
positivt yrkande, utan åtnöjde sig med
att yrka bifall till utskottets
avstyrkande hemställan. Hr Beckman
bemötte dels hr Kjellén, och dels betonade
han bestämt, att varje farhåga för att
ett antagande av förslaget om kvinnans
rösträtt skulle medföra några formella
svårigheter med avseende på det
vilande rösträttsförslaget vore
oberättigad. Hr Eriksson i Grängesberg
påvisade nödvändigheten av att frågorna
ses både från männens och kvinnornas
synpunkt, och sade sig som
kroppsarbetare väl känna till, huru man för
industriens behov exploaterade både
kvinnan och hemlivet, varför han
ansåg talet om att kvinnan behövdes för
hemlivet vara ett svepskäl, bakom
vilket man dolde sig, då man inte ville
giva henne rösträtt. Hr Warburg vän-
de sig mot argumentet, att kvinnorna
inte äro mogna och berättade härvid
följande belysande episod från
Amerika kort efter negerslaveriets
avskaffande. "Den varmaste ivrarinnan för
denna sak var mrs Harriet
Beecher-Stowe, och sedan slaveriet upphävts,
arbetade hon ivrigt på den kvinnliga
rösträtten. Därunder kom hon en gång
och sade till en negerslav, sin egen
negerslav, som hon varit med om att
befria, att han åtminstone skulle giva sin
löst för kvinnans rösträttskrav. ’Nej’,
sade han, ’mrs Beecher-Stowe,
kvinnorna äro icke mogna’." Frih.
Adelsvärd ville ge kvinnorna rösträtt, men
inte valbarhet. Hr Hildebrand sökte i
en längre utredning bevisa, att om man
såg frågan från samhällets synpunkt,
borde kvinnorna inte ha rösträtt, och
uppehöll sig också vid värnplikten.
Eftersom det var männen, som hade att
försvara samhället, så vore det inte
riktigt att ge kvinnorna
inedbestämmanderätt i politiska frågor, helst de i
Sverige äro liera än männen. Hr Staaff
betonade, att han alltid varit av den
åsikten, att kvinnans rösträtt ej skulle
få komplicera frågan om männens
rösträtt, men att detta nu inte längre
kunde bli fallet. Han ansåg ej
rösträtten sammanhänga med värnplikten,
då även de män, som ej kunde fullgöra
någon värnplikt hade rösträtt, och
ansåg att det var en konsekvens av den
manliga rösträtten, att nu ge
kvinnorna både rösträtt och valbarhet. Hr
Lindblad i Närlunda ville ytterligare
göra troligt, att detta förslag skulle
komma hela rösträttsfrågan att
stranda, och trots att motsatsen ännu en
gång försäkrades av frih. Bonde, torde
nog fruktan härför ha något inverkat
på beslutet.
Ty vid voteringen segrade utskottets
hemställan med 110 röster mot 93, som
avgåvos för den av hr Staaff m. fl.
väckta motionen. Hr Sjöcronas hade
förut utan debatt och votering
av-slagits.
Men även vid denna riksdag vunno
kvinnorna trots allt en liten framgång.
Riksdagen antog nämligen en ändring
i bevillningsförordningen, så att $ 7
mom. 2 fick följande lydelse:
"Skattskyldig taxeras för den
inkomst han åtnjutit under det
nästföregående året.
Gift man taxeras för all makarnas
inkomst, i den mån inkomsten icke
varit av beskaffenhet att hustrun enligt
lag ägt att ensam däröver råda. För
inkomst av dylik beskaffenhet taxeras
hustrun."
Bevillningsutskottet hade försökt sig
på en ändring, som gick ut på, att
hustrun skulle få egen debetsedel
endast om hon själv gjorde
framställning därom. Men efter ett energiskt
försvar från finansminister Swartz för
regeringens förslag, antogs detta
oförändrat av riksdagens båda kamrar.
Genom detta beslut tillerkändes således
bär Eder brodera.
Som tidsfördriv underhållande.
Som inkomst lönande.
För närvarande pågår en specialutställning
av hålsömsbroderier och den 4 Nov. börjar
en avgiftsfri broderikurs i vår lokal
Hamngatan 16, Stockholm.
SIH6ER Co. SYMASKINS AKTIEBOLAG.
Enkel, anspråkslös jungfru,
fullt kunnig i matlagning och husliga
sysslor, får plats på landet i 2 personers
hushåll att på egen hand sköta hemmet.
Rösträttsintresserad äger företräde. Svar
till »Vän av Kvinnans Politiska Rösträtt»
sändes till denna tidnings expedition,
Lästmakaregatan 6, Stockholm.
gift kvinn^, som har egendom under
egen förvaltning, uttryckligen rätt till
egen debetsedel och därmed kommunal
rösträtt. Då det likaledes stadgades att
mannens och hustruns egendom även i
detta fall skulle sammanräknas vid
beräkning av skatten och det
bevillnings-fria avdraget, så blev den gifta
kvinnan genom dessa bestämmelser försatt
i den lyckliga belägenheten, att hon
kan få kommunal rösträtt och
valbarhet för en synnerligen liten inkomst,
om hennes man har så stor inkomst att
han är kommunalt röstberättigad.
Detta förhållande, som få i riksdagen
torde ha fattat och ingen påpekat — hr
Lindblad i Närlunda gjorde dock en
antydan i rätt riktning under
rösträtts-debatten — uppvisades först sedermera
av fru Anna Wicksell på
centralstyrelsemötet i Jönköping 1910.
Rösträttskantaten. Den från
Stockholmskongressen välbekanta i östrättskantaten
uppfördes nyligen vid en folkkonsert i
Göteborgs konserthus under ledning av
kompositören, fröken Elfrida Andrée, som
hyllades med en lagerkrans från
Arbetareinstitutet och blommor i mängd, däribland
vita och gula krysantemum från F. K. I\
R. med orden Rösträtt för kvinnor i
guldtryck på breda vita band. Kantaten
utfördes här av omkring 100 personer
(dam-kör, soli och orkester) och kom därigenom
fullt till sin rätt. Salen var fullsatt och
biljetterna slutsålda långt i förväg, och
dagen efter kom en mängd nya
anmälningar om inträde i F. K. P. K.
RYNKTINKTUR
Majorskan Edmann
borttager rynkor och pormaskar. Har en underbnr
förmåga att föryngra och förskona, ty hyn blir skär ocli
genomskinlig. AnBes vara det yppersta medel 1 aittslag.
1 parti och minut i
FRANSKA PARFYM MA Q A Så NE T
Ho vlever&n tor
21 Drottninggatan 21, Stockholm
JMF~ samt i förnämsta Parfymaffärer.
Hemkomsten.
Av Beatrice Harraden.
(övers, från engelskan.)
Det var vid tedags en vintereftermiddag.
Professor North gick nervöst fram och
tillbaka i sitt arbetsrum, något högst
ovanligt för en man, som brukade sitta som
fastvuxen vid sitt skrivbord, glömsk av
världen och försänkt i djupsinniga
filosofiska spekulationer, vilka senare skulle få
fast form i tredje delen av hans verk om
själens utveckling.
Han var emellertid helt och hållet bragt
ur sitt vanliga lugn. Under alla dessa
veckor hade han kämpat med sig själv, ena
stunden besluten att förlåta sin hustru och
låta allt vara glömt, för att i nästa
ögonblick vara fullt medveten om att han aldrig
skulle kunna förlåta henne att hon dragit
ner hans namn och gjort honom till
föremål för sina kamraters åtlöje.
Och nu skulle hon komma hem i
eftermiddag, och han måste sätta sig in i att
de skulle leva sitt liv tillsammans som
förut, fast han i djupet av sitt hjärta alltid
skulle minnas den vanära hon dragit över
honom.
Och dock älskade han henne på sitt eget
lugna sätt och skulle helst velat förlåta
henne av allt sitt hjärta och utan
förbehåll. Hon hade varit mycket god mot
honom och mycket tålig. En sådan
beundransvärd begåvning hon hade for tyska!
Så glatt och behändigt hon läste igenom
oändliga sidor med oändliga meningar för
att ge honom deras innehåll i ett kort och
klart sammandrag, vilket sparade honom
mycket onödigt arbete. Han tyckte sig se
hennes muntra leende och höra henne
säga: "Se så, Albert, nu har jag dragit
musten ur den här avhandlingen för dig, och
nu går jag ut och får litet frisk luft efter
den proceduren."
Han kastade en längtande blick mot
dörren. Mången gång, då hon gåt^ hade han
gjort ett uppehåll i arbetet och hoppats
att hon snart skulle komma igen och slå
sig ned i sin mörka vrå.
Si» mörka vrå, som hon brukade säga.
Ja, den var mörk — alldeles för mörk.
Hade hon inte en gång sagt något om
att vilken gammal vrå som helst var god
nog åt en kvinna"? Han mindes att han
ansett yttrandet onödigt och orimligt. Det
faktum kvarstod emellertid att den enda
plats han kunnat bereda henne var just
det mörka hörnet, där han inte kunde
arbeta själv med någon trevnad. Det måste
lian medge. Men varför hade han inte
flyttat bort hyllan med alla lexikonen och
gjort plats för hennes skrivbord där?
Nå, det var inte för sent än. Han kunde
göra det nu. Och när hon kom tillbaka,
skulle hon se att han tänkt på henne, fast
han inte velat besöka henne under denna
tid, inte skriva till henne och inte ens sänt
henne en hälsning, att han, trots allt,
förlåtit henne.
Så grep han verket an och började lyfta
ned de tunga banden. Han ville göra det
själv, och ingen skulle få hjälpa honom.
Ja, han skulle förlåta henne. När hon kom,
skulle han gå henne till mötes och säga:
"Aline, jag har förlåtit dig!" Och hon
skulle aldrig få veta vilken
självövervin-nelse det kostat honom att visa bort sina
fördomar, sin konventionella uppfattning,
sin sårade stolthet.
Tre band nere. Fyra band nere. Så
tunga de voro! Så ofta hon slagit i dem för
hans räkning. Han tyckte sig höra henne
säga: "Sitt stilla, Albert. Jag skall ge
dig den barbariska luntan." Han log vid
minnet därav. Hon hade alldeles rätt —
de voro verkligen barbariska.
Sex band nere. Så han saknat henne
under dessa fyra månader. Först nu märkte
han riktigt hur tomt det varit utan henne.
Sju, åtta band nere. Nu till nästa hylla.
Varför hade han förhärdat sitt hjärta och
sitt sinne alla de månader, som föregingo
den kväll, då hon lämnade sitt hem och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
