Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 20 A
RÖSTRÄTT FÖR KYINNOR
7
Kvinnorösträttens riksdagshistoria.
Av Gulli Petrini.
XI. 1910. Hr Lindhagens interpellation och hr Östbergs skattemotion.
Vid 1910 års riksdag förekommo inga
motioner om kvinnans rösträtt
Avslagsyrkandet året förut hade ju
framför allt motiverats med, att
utredningen borde inväntas. Och i förhoppning
på att denna påginge och kunde bli
avslutad till 1911 års riksdag — den
sista i perioden — lät man frågan tills
vidare vila. Men så började underliga
rykten gå, om vad allt regeringen
tänkte utreda, och hr Lindhagen, som
forskat i ärendet och misstänkte det
värsta, fann sig föranlåten att till
statsminister Lindman framställa en
interpellation med följande spörsmål:
1) Vilket öde vilar för närvarande
över den igångsatta utredningen om
kvinnornas politiska rösträtt och vilka
ämnen anses av regeringen ännu
kunna och böra utforskas utöver dem, som
belysts genom den i ämnet redan
publicerade statistiska utredningen!
2) Behjärtar regeringen
angelägenheten, att förevarande utredning må
så snart som möjligt fullbordas, och
finnes utsikt att dess igångsatta
fortsättning måhända avskrives såsom
obehövlig, eller åtminstone rimligen
begränsas och i varje fall före detta
års utgång bringas till avslutning?
Hr Lindman besvarade
interpella-tionen genom att påpeka, att riksdagen
begärt en allsidig utredning, och att
man ännu ej medhunnit mer än en
redan år 1908 överlämnad statistisk
utredning, som blott gällde det antal
kvinnor, som skulle kunna med de ena
eller andra rösträttsgrunderna komma
i besittning av politisk rösträtt.
Därför hade man nu igångsatt en annan
utredning, vilken avsåg att utröna,
dels vilka grunderna i de länder, där
kvinnornas rösträtt är införd, voro för
denna rösträtts utövande, och vilka
verkningar man kunnat finna därav.
Vidare betonade han att utredningen
påginge och bedrevs med så stor
skyndsamhet som möjligt. Hr Lindhagen
tackade visserligen för svaret, men
fann icke detta vara så fullständigt,
som man skulle önskat sig. Han
tyckte, att den utredning som igångsatts
var alltför vidlyftig i synnerhet i vad
det gällde erfarenheterna från andra
länder. Grunderna för rösträtten där
kunde ju vara ganska intressanta att
erfara, men att söka utreda
verkningarna vore väl alltför vanskligt.
Särskilt ville hr Lindhagen ha reda på
vilka verkningar, som skulle utredas,
emedan han hört på Statistiska
centralbyrån, att man där tänkte ta reda
på, om införandet av kvinnans rösträtt
i Australien och Amerika medfört
någon minskning i
äktenskapsfrekvensen och nativiteten. Hr Lindhagen
frågade därför, om det verkligen var hr
Lindmans mening att söka
åstadkomma en så herostratisk utredning, som
endast skulle väcka ett outsläckligt
löje. Äktenskapsfrekvens och
nativitet vore ju i starkt sjunkande i
Sverige, fast kvinnorna inte hade rösträtt
där. Slutligen ville interpellanten ha
svar på, om utredningen kunde bli
färdig före årets slut. Han visste att
grunderna skulle utredas av
professorn i statsrätt i Uppsala, men inte
om han fått sig någon viss tid
förelagd för sitt uppdrag. På Statistiska
centralbyrån, där man skulle ta hand
om verkningarna, hade man inte haft
tid att börja med saken än. Detta
vore dock icke att bedriva saken "med
så stor skyndsamhet som möjligt".
Andra frågor behövde inte så långsamma
utredningar, men när det gällde
kvinnans politiska rösträtt, funnes ingen
gräns för vad männen och samhället
behöva i fråga om utredningar och
garantier. Hr Pettersson i Södertälje
påpekade likaledes, att utredningen av
verkningarna vore onödig, då den
omöjligt kunde leda till några
oom-tvistligen säkra resultat och
beklagade, att statsministern inte kunde ge
någon upplysning om, när utredningen
skulle bli slutförd, då tiotusentals
svenska medborgare med otålighet väntade
på, att riksdagens löfte av år 1906
skulle bliva uppfyllt. Då hr Lindman
inte såg ut att vilja svara något mer,
vände sig hr Lindhagen ännu en gång
till honom och frågade, om han
verkligen tyckte, att utredningen om
äktenskapsfrekvensen och nativiteten borde
äga rum. Hr Lindman fann sig då till
sist föranlåten att svara härpå, fast
han tyckte, att det var aggressivt av
hr Lindhagen, "då han rent av ville
söka köra upp mig från min plats för
att få svar på frågor, som han ansåg
sig icke ha fått något svar på". För
resten kunde han inte förstå, varför hr
Lindhagen kom med frågor, då han
hade reda på saken förut.
Utredningen skulle ju vara allsidig, och hr
Lindhagen skämtade visserligen över
äktenskapsfrekvensen och nativiteten,
men hr Lindman tyckte, att deras
sjunkande inte var något att skratta åt.
Med siffror påvisade han därefter, att
både äktenskapsfrekvens och nativitet
voro särdeles låga i Sverige. Vad
professor Reuterskiöld beträffade, vore det
inte klokt att ålägga en vetenskaps-
man att ha en utredning färdig till en
viss dag. Härtill svarade frih.
Palm-stierna, att äktenskapsfrekvensen inte
berodde på, om kvinnan röstade vart
tredje år, utan det vore ett ekonomiskt
spörsmål av socialdemokratisk natur,
och dess sjunkande borde föranleda hr
statsministern till allvarliga
ansträngningar i helt annan riktning. För
övrigt fann han, att hr statsministerns
yttrande givit vid handen ett
bristande intresse för hela denna stora fråga.
Hr Lindhagen försökte göra klart för
hr Lindman, att han också ansåg den
sjunkande äktenskapsfrekvensen och
nativiteten för en högst allvarlig fråga
— det var bara sammanställningen
med kvinnans rösträtt som var löjlig.
Han tyckte för sin del, att man gott
kunde förelägga t. o. m. en så hög
person som en professor att göra en
utredning färdig till en viss tid, men
regeringen saknade fullkomligt intresse
för denna sak. Hr Branting hade
samma uppfattning och jämförde den
långsamhet, varmed denna utredning
bedrevs, med den iver regeringen
visat, då den upplöste
arbetsavtalslag-stiftningskommittén, för att fortare få
fram ett lagförslag i denna fråga. Hr
Lindman protesterade mot slutsatsen,
att regeringen intet intresse hade för
saken och frågade: "Vill hr Branting,
att jag skall upplösa Statistiska
centralbyrån, och att jag skall upplösa
professor Reuterskiöld också1?"
Debatten slutade med ett mycket häftigt
replikskifte angående regeringens
intresse för kvinnans rösträtt och
framför allt angående vilka intressen
som förmått regeringen att upplösa
avtalslagstiftningskommittén, varvid
hr Lindman beskyllde hr Branting, och
hr Lindhagen hr Lindman för att tala
osanning.
Trots regeringens försäkran om sitt
intresse för kvinnornas rösträttsfråga
ansågo kvinnorna, att den igångsatta
utredningen om äktenskapsfrekvensen
och nativiteten i Australien och
Amerika var förhalningspolitik, och en
mängd protestresolutioner häremot
an-togos vid möten anordnade av F. K.
P. R,
Mot slutet av riksdagen upptäckte
kvinnorna att ett angrepp förbereddes
mot en del av deras redan vunna
rättigheter. Som förut omtalats var det
först vid centralstyrelsemötet i
Jönköping i jan. 1910 som det av fru Anna
Wicksell påpekades, att en gift
kvinna, vilkens man har kommunal
rösträtt, enligt de nya kommunallagarna
själv kan få rösträtt, om hon
deklarerar för en obetydlig inkomst.
Kvinnorna voro förtjusta över upptäckten, och
satte i gång en livlig agitation för att
upplysa de gifta kvinnorna om för-
hållandet, och förmå dem att skaffa
sig egna inkomster och deklarera för
dem. Regeringens medlemmar
förklarade emellertid, att detta inte var
någon ny "upptäckt" alls, de hade hela
tiden insett rätta förhållandet, och
lagarna voro tillkomna för att giva den
gifta kvinnan ökade rättigheter. Men
det fanns tydligen åtskilliga andra
som inte begripit saken lika bra, då
lagen stiftades, och som inte voro så
alldeles belåtna med upptäckten.
Detta år behandlades vid riksdagen
en kungl. proposition om förändrad
skattelagstiftning. Bland de motioner,
som med anledning härav
framkommit, fanns också en av hr Johan
Östberg, som handlade om bevillningen
och där det fanns instucket utan
motivering ett förslag till ändring av
be-villningsförordningen så lydande:
"Inkomst taxeras i jämna hundratal
kronor, så att överskjutande belopp,
som icke uppgår till fullt hundratal
bortfaller. Inkomst som understiger
200 kronor taxeras icke i något fall."
Detta innebar ju att stryka ett streck
över de gifta kvinnornas —
åtminstone för dem nyupptäckta — möjligheter,
innan de ännu hunnit använda dem.
Ingen hustru skulle, om detta förslag
ginge igenom, få rösträtt, såvida
hennes privata inkomst icke uppginge till
200 kr. Alla hustrur, som
huvudsakligen ägnade sig åt hemmet, skulle bli
uteslutna, utom i de fall, då de hade
en tillräckligt stor egendom under
egen förvaltning.
Bevillningsutskottet generade sig inte för att vilja
ändra en lag, som antagits blott två år
förut, utan tillstyrkte förslaget; man
höll väl inte alltför strängt på, att
riksdagen verkligen då begripit vad
det var frågan om. Utskottet ansåg t.
o. m. att det var riktigt att det genom
detta stadgande skulle "förebyggas, att
gift kvinna, som deklarerat inkomst
understigande 200 kronor, skulle därest
inkomsten rättsligen varit från
mannens förvaltning undantagen, bliva för
densamma särskilt taxerad och till följd
härav även erhålla kommunal
rösträtt". Mot utskottets beslut
reserverade sig hrr Karlsson i Göteborg,
Branting, Bonde, Kvarnzelius, Olofsson och
Kobb, vilken ansågo att detta nya
moment icke bort intagas i förslaget.
RYMKTIMKTUR
Majorskan Edmann
borttager rynkor och pormaskar. Har en underbar
förmåga att föryngra och försköna, ty hyn blir skär och
genomskinlig. Anses vara det yppersta medel i sitt slag.
I parti och minnt i
FRANSKA PARFYMMAGASINET
Ho vle ver&n tor
21 Drottninggatan 21, Stockholm
samt i förnämsta Parfymaff&rer. ^
också ha något med de första kristna
att skaffa, men påminner mest om
historien om den fromma modern, som
visade sitt lilla barn en bild av en
romersk cirkus, där lejonen sönderslita
kristna martyrer. Det oskuldsfulla
barnet sade i sin enfald: "Titta,
mamma, där är ett stackars lejon, som inte
fått någon kristen!"
Mrs Pankhurst har inte många
minuter att ägna åt en främmande
nyfiken journalist, men jag får i alla fall
tala ett par ord vid henne i
suffrågetternas nya, rymliga lokal vid
Kings-way. Hon har nyligen återkommit från
en tids vila i Frankrike, men det
nervöst spända uttrycket i hennes ansikte
talar icke om utvilade nerver.
Fängelset, hungerstrejken och alla
omsorger för en ständigt växande rörelse ha
märkt henne. Men hennes skiftande,
intelligenta ansikte uttrycker så
mycket kvinnlig energi, att man glömmer
överansträngningen. En klok kvinna,
som lidit mycket, sådan ser mrs
Pankhurst ut, af fanatikern varken ser eller
hör man något.
I höst efter Lloyd George’s möte i
Wales, säger mrs Pankhurst, då två
suffragetter nära nog lynchades av
hopen, är det första gången, som
tidningarna innehållit en sannfärdig
berättelse av vad som tilldragit sig. Men
pressens vanställda skildringar ha i
många fall verkat motsatsen mot vad
som avsågs. Folk ha börjat undra
över om tidningarnas uppgifter
verkligen kunde vara sanna, ha övertygat
sig om deras oriktighet och fått
sympati för oss i stället. Många ha
därigenom kommit till oss.
Med rörelse talar mrs Pankhurst om
de kvinnor, som ställt sig i
suffraget-ternas led.
— Jag har alltid trott på kvinnorna,
säger hon varmt, men att de ägde en
sådan fond av obrukad kraft, att de
voro i stånd till ett sådant hjältemod
som de visat, det anade jag aldrig.
De uppträda mot rasande folkhopar
med ett änglalikt leende på läpparna,
de veta vad de gå till mötes och ändå
gå de. Jag skall aldrig glömma en
kvinna jag såg på ett stormigt möte,
jag minns hennes uttryck snarare än
hennes ansikte. Då jag frågade henne
hur hon fått mod att uppträda, som
hon gjorde, svarade hon: "Jag tänkte
på Mary Leigh och på den vita
slavhandeln, och så fick jag kraft."
— Folk säger så ofta till oss,
fortsätter mrs Pankhurst, då hennes röst blivit
stadig igen, varför framkallar ni de
sämsta instinkterna hos mannen,
varför låter ni honom icke vara i fred på
hans möten? Men jag svarar: Den
djuriska instinkten finns där alldeles
under ytans det behövs en obetydlighet
för att den skall komma i dagen. År
det då icke bättre, att folk får se den
och döma den. Det är samma instinkt
som tar sig uttryck i vita slavhandeln
och alla de ohyggligheter som
vanställa vårt samhälle i England, och den
måste tämjas. Männen måste lära sig
att leva ett renare och sundare liv.
— Det tar generationer? Det tror
jag inte. Ge kvinnorna rösträtt, gör
deras ställning i samhället tryggare,
ansvarsfullare, och vi skola snart se
andra förhållanden. Jag har talat med
australiska män om kvinnoföraktet i
England, och de äro häpna över den
ton, som en engelsman använder, då
han talar om en kvinna. Hans
kvin-noförakt börjar med hans allra första
uppfostran. Men ändra kvinnans
ställning i samhället och allt blir bättre.
•
Sedan detta sammanträffande med
mrs Pankhurst har slag i slag en
massa händelser inträffat inom
suffra-getternas läger. På det stora mötet i
Albert Hall i oktober predikade mrs
Pankhurst öppet revolt och varnade
regeringen att vidtaga åtgärder mot
henne för hennes tal, så länge icke lord
Carson och mr F. E. Smith åtalades för
sin uppviglingsverksamhet i Ulster.
Som en sådan desperado har mrs
Pankhurst aldrig uppträtt förut, men
så hade också omedelbart före mötet
den stora schismen i suffragetternas
generalstab inträtt, då mr och mrs
Pethick Lawrence vägrade att gå med
på den taktik, som mrs Pankhurst och
hennes dotter önskade följa. Här om
någonsin måste man fråga: Var är
Christabel? Ty det är miss Christabel
Pankhurst, som är själen i hela
suffra-gettpolitiken.
Elisabeth Krey.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
