Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Partierna och hvinnorQstPättea.
Uttalande av statsrådet Fridtjuv Berg.
Stockholms frisinnade valmansförening
hade anordnat ett politiskt möte den 11
december i Salemkapellet å Söder, där
ecklesiastikministern i ett större anförande
lämnade en redogörelse för det frisinnade
programmet och hur myeket regeringen under
det år som gått hunnit uträtta för
förverkligandet av detta program.
Talaren kom härvid även in på frågan
om kvinnorösträtten och yttrade:
Enligt vårt partis program skall den
politiska rösträtten och valbarheten
snarast möjligt utsträckas till
kvinnorna. Regeringen framlade ock en
proposition härom för årets riksdag.
Den understöddes av de frisinnade och
socialdemokraterna, men rönte
motstånd från högern och avslogs av
Första kammaren. De skäl, som högern
förebragte, voro de gamla vanliga. Men
ett av dem spelade måhända denna
gång en viktigare roll än någonsin
förut, det nämligen att kvinnorna själva
icke vore så synnerligen angelägna om
sin rösträtt. Oeh så till vida kunde
högern häri ha rätt, som dess egna
kvinnor numera tyckas ha slagit alla
rösträtts tankar ur hågen. När 19Ö6 års
vänsterregering framlade sitt förslag
om allmän rösträtt för^ män,
uppställde högerns kvinnor med stor skärpa
den fordran, att även kvinnorna skulle
omedelbart tagas med, och de blevo
härvid kraftigt uppmuntrade av
högerns män. Närmast efter
vänsterregeringens avgång och ersättande med
en höger regering gav denna senare de
vackraste förespeglingar, att nu skulle
kvinnorna snart få sina rättvisa
önskningar uppfyllda. Men knappt hade
högerregeringen fått sitt eget förslag
på det torra, förr än pipan fick ett
annat ljud. Högermännen hade nu
alldeles klart för sig, att kvinnorösträtten
inte var någonting att bry sig om. Och
när högermännen tyckte det, så voro
högerkvinnorna strax så snälla, så de
tyckte detsamma. Det synes ha gått
med dem alla i gemen, som det gått en
kvinnlig samhällspelare i en
landsortsstad, som jag for någon tid sedan
besökte. ”Jag är en mycket ivrig
anhängare av den kvinnliga rösträtten”, sade
hon, ”men jag vill ha den av Arvid
Lindman, av Karl Staaff vill jag inte
ha den alls ”
Kvinnan oeh arbetet.
En studie över Olive Schreiners
berömda bok.
Av Elin Wägner.
Det är nog ingen enda av oss, som icke
fler-faldiga gånger gett akt på vilken snäv och
egoistisk syn på kvinnofrågan, som den stora
mängden människor består sig med. Ja,
även troende rösträttskvinnor sakna
stundom den vida överblicken och den klara
horisonten. Har man länge lidit av detta,
då uppskattar man först till dess fulla
värde en bok sådan som Olive Schreiners
Kvinnan och arbetet. Det är inte bara det att
hon inbjuder till en tankens fest, skänker
den rena intellektuella njutningens lycka,
men hon ser så välsignat långt. Ut Över
tidevarv, som kommit och gått och skola
komma, ut Över alla former av mänskligt
liv, som levat och vissnat, oeh de som nu
spira i de gamlas mull. Vi som leva just
nu, behöva sådana böcker, som denna. Ty
är det inte så med lite var av oss, vi
komma aldrig förbi detta problem, det släpper
oss icke, förrän vi personligen tagit
ställning till detsamma. Och det är inte så lätt,
som det ser ut, ty det bär oss ju emot
att bekänna oss till en tro innan den
blivit en inre» upplevad sanning för oss. Vi
känna alla ett behov av en fast åskådning
att vila på, vi måste veta vad gom sker
När högerns kvinnor ha så muntra
åsikter, då äro högerns män ursäktade,
att de ha sådana åsikter om sina
kvinnors rösträtt, som de ha.
Nå, förslaget kommer igen och skall
en gång gå igenom. Och det enda vårt
lands högerkvinnor då vunnit är, att
Fredrika Bremers Sverige genom
deras försorg på detta rättsområde
kommit sist i raden bland de skandinaviska
folken.
Statsrådet Berg, som beredvilligt ställt
sitt yttrande på mötet den 11 december till
Rösträtt för Kvinnors förfogande, har till
detsamma fogat ytterligare följande
uttalande:
Jag har med anledning av de gjorda
anmärkningarna genomläst mitt
yttrande och därvid icke funnit något att
ändra. Redogörelsen för förloppet är
riktigt, och mina omdömen voro
snarare för milda än för skarpa.
Som var och en förstår, voro mina
ord ej riktade till högerkvinnorna, och
det har aldrig ett ögonblick fallit mig
in att påverka dem. Den position, i
vilken de kvinnliga rösträttsvännerna
av högern belinna sig, är principiellt så
ologisk och ohållbar, att den icke, utan
att alldeles sprängas i luften,
medgiver ett resonemang. För sin fordran
på kvinnlig rösträtt äro de nödgade att
åberopa sig på personlighetsprincipen,
men för sitt fasthållande vid
högerpolitiken och sitt motstånd mot de
frisinnades strävanden tvingas de att i
allt övrigt förneka denna princip och
bestrida dess mest uppenbara
konsekvenser. De ha haft att välja mellan
två alternativ: det ena att låta kravet
på rättvisa -för egen del modifiera de
sociala och politiska klassintressen,
som binda dem vid högerpolitiken; det
andra att gå helt upp i denna senare och
följaktligen ödmjukt böja sig för
densamma t. o. m. när den begagnar sig
av en sådan cynismens taktik, som den
funnit tillåtlig i fråga om den
kvinnliga rösträtten. Att deras val stannat
vid det sistnämnda alternativet må
vara deras ensak. Men att de sedan
fortfara att kalla sig vänner av kvinnans
rösträtt är meningslöst — så vida man
nämligen ej får antaga, att det är
kvinnlig rösträtt med penningstreck,
som de egentligen önska! Det skulle
möjligen passa i stycke, men knappast
något annat.
och varför, och ha någon föreställning om
konsekvenserna, innan vi kunna känna oss
inspirerade att ta vår del av arbetet. Men
vi ha ju icke alltid tid eller förmåga till den
tankemöda och de studier, som skulle
krävas för att reda ut saken på ett
tillfredsställande sätt på egen hand, och vi få vara
tacksamma, att få hjälp. Ellen Keys
Kvinnorörelsen var på sitt sätt en sådan
utredare, och den österrikiska författarinnan
Kosa Mayreder förde oss i Kvinnlighet,
manlighet och mänsklighet genom sina
vetenskapliga och filosofiska undersökningar
av den fysiska och psykiska
könsdifferen-tieringen fram till sin sats att kvinnan icke
genom sitt kön är begränsad till någon
bestämd andlig sfär, och att en högre
manlighet och kvinnlighet förenas i den
mänsklighet, vars ädlaste yttringar äro för bägge
könen gemensamma. Olive Schreiner
kompletterar denna treenighet, då hon talar om
kvinnan och arbetet.
Historien om denna bok har blivit
berättad förut, men jag skall likväl be att få
återge den på nytt i korta drag.
Författarinnan har i många år varit bosatt i
Sydafrika och har ägnat nästan hela sitt
liv åt att skriva sin bok om kvinnan. År
1S99, då boerkriget bröt ut, var boken
äntligen färdig. Författarinnan hade
emellertid just då lämnat sitt hem och sin bok
i Johannesburg, och när kriget bröt ut,
fick hon icke återvända dit. Hon höll^
under bevakning flera månader i en liten
kafferby, och det var där hon erfor att en
\än, som besökt hennes hem, funnit hennes
skrivbord uppbrutet och några förkolnade
Med anledning av statsrådet Bergs tal
har plats begärts i Rösträtt för Kvinnor
för nedanstående insändare, vilken förut
varit synlig i högerpressen. Vi hänvisa
för övrigt till vår ledande artikel De som
spärra vägen på annat ställe i dagens
nummer.
Vad menar ecklesiastikministern?
Enligt tidningarnas referat av
ecklesiastikministerns stora politiska tal i
Stockholm den 11 d:s yttrade han rörande den
kvinnliga rösträtten, dels, ”att högerns
kvinnor numera tycks ha slagit alla
röst-rättstankar ur hågen”, dels, att då förslaget
om rösträtt för kvinnor en gång gått
igenom, ”det enda vårt lands högerkvinnor då
vunnit är, att Fredrika Bremers Sverige
genom deras försorg kommer sist i raden
bland de skandinaviska folken”.
Inför dessa påståenden, som hos oss
högerkvinnor väckt största förvåning, må
man väl undra: Vad menar
ecklesiastikministern?
Då centralstyrelsen for L. K. P. R. den
20 juni 1911 fattade sitt bekanta beslut att
stödja endast de två politiska partier, som
ha K. P. R. på sitt program, och utsände
denna paroll till de resp. föreningarna
landet runt, så var det några högerkvinnor som
häremot så starkt reagerade, att de genast
trädde ut ur den kvinnliga
rösträttsorgani-sationen. Men enligt vad som från
ledningen af L. K. P. R. städse starkt betonats,
var de utträdandes antal högst obetydligt.
Då således de allra flesta högerkvinnor,
vilka en gång anslutit sig till den
organisation som arbetar för kvinnans politiska
rösträtt, där ännu kvarstå, vad är det då
sona visar, att vi skulle ha slagit alla
röst-rättstankar ur hågen, och kommer hr Berg
att på oss vältra skulden till att hela saken
blir fördröjd? Vad är det som särskilt vi,
högerns kvinnor, borde ha gjort för
genomförandet av den kvinnliga rösträtten?
Sammanställer man parollen av 20 juni
med de ”råd”, som senare från högsta
ledningen av L. K. P. R. givits oss, nämligen
att vid landstingsmanna- och
stadsfullmäktigevalen lägga ned våra röster och
såme-delst direkt eller indirekt medverka till att
de båda vänsterpartierna komma i
majoritet, så förstår man lätt innebörden av hr
Bergs märkliga ord. Att vi ej på vårt eget
partis bekostnad velat understödja
vänsterpartierna, detta är i själva verket vad som
lägges oss till last. Men när vi härför
lastas av en, som vi antaga, i fråga om sin
egen partiståndpunkt övertygad politiker,
medlem av sittande regering, då må man
väl stå undrande och spörjande för att ej
säga slagen med häpnad. Vi kunna
nämligen ej antaga annat än att hr Berg med
benämningen ”högerns kvinnor” menar
kvinnor, som ha samma politiska
åskådning och övertygelse som högerpartiets
rester av boken, hennes livs arbete,
liggande på golvet. Hon visste att hon var för
klen att någonsin tänka på att ånyo
fullborda arbetet, men för att fördriva tiden
försökte hon att åter uppteckna
åtminstone ett kapitél och det blev denna bok. När
man saknar vissa viktiga moment av
kvinnorörelsens problem i denna bok, måste
man därför ha i minne att den i själva
verket endast är ett fragment av ett stort
helt, som till oersättlig skada gått förlorat.
Vi veta alla, att i avgörandet av frågan
om arbetet ligger kvinnorörelsens framtid,
på det teoretiska tänkandets och den
praktiska erfarenhetens väg komma vi till
samma resultat. Olive Schreiner griper därför
raskt in mot själva hjärtpunkten, då hon
börjar boken med ropet: ”Giv oss arbete
och utbildning för arbetel Vi begära detta,
icke blott for oss själva, men för släktet.”
På denna punkt, menar hon, är
kvinnorörelsen icke en strävan att vinna något nytt,
oerhört, som kvinnorna genom tusende år
rett sig förutan, men en strävan att
återvinna något förlorat. Och detta förlorade
är platsen som jämbördig arbeterska vid
mannens sida för släktets fortbestånd och
utveckling. Det är en stor poetisk kraft —
tyvärr förvanskad i en schablonmässig
Översättning —, i de sidor, där
författarinnan låter kvinnan, seklernas arbeterska,
träda fram och själv tala om vad hon i
gångna tider gjort för rasen, allt från den
tid, då hon var den nakna barbarkvinnan,
som följde mannen på hans vandringar
genom urskogarna.
När folken sedan blevo bofasta, var det
män, d. v. s. att vi äro övertygade om att
de principer, efter vilka vårt lands
utveckling inåt och utåt bör ledas, bäst äro
företrädda i högerpartiet. Denna övertygelse
skulle vi svika genom att medverka till att
de partier, som företräda en riktning den
vi innerst känna såsom för vårt land i
många avseenden icke gagnelig, bleve de
härskande — i sanning mycken aktning för
en övertygelse tyckes statsrådet Berg ej
hysa.
Från ledningen av L. K. P. R. har gång
på gång och med troskyldiga tonfall till
oss riktats den nog så oskyldigt klingande
uppmaningen: ”Låt oss nu, det gäller bara
nu, hålla samman och enas om vårt stora
gemensamma mål, att vinna rösträtt, sedan,
när vi fått den, då skiljas våra vägar, då
gå vi var och en till det parti, dit
övertygelsen manar oss att gå.” Ja, det låter ju
så enkelt det hela: det är ju bara det, att
vi högerns kvinnor för en tid suspendera
vår övertygelse och vårt samvete och så i
enig samverkan med vänsterns kvinnor
arbeta på att deras partier få majoritet i
riksdagens båda kamrar, se då är målet
vunnet: alla kvinnor få rösträtt, och vi
högerkvinnor kunna återgå till vårt parti.
Men vilken bleve konsekvensen av en
sådan sakernas gångl Jo, vi högerkvinnor
hade själva hulpit till att, måhända för all
framtid, förvandla oss och vårt parti till
ett minoritetsparti utan betydelsefullare
inflytande på landets framtida gestaltning
vare sig inåt eller utåt. Vi hoppas, att
alla högerkvinnor landet runt skola förstå
innebörden av denna konsekvens och handla
därefter.
Vårt eget partis män äro tyvärr ännu
motståndare till kravet på politisk rosträtt
för kvinnor. Vi hoppas dock att på vägar
och efter metoder, försvarbara inför
samvete och fosterland, kunna övertyga
högermännen om, att det är förenligt med klok,
klarsynt, perspektivisk högerpolitik, att
giva även oss kvinnor plats i den politiska
rösträttens leder att där kämpa ”med
mannen för fosterlandet.”
Å flera högerkvinnors tillhörande
F. K. P. R. vägnar
Ebba von Eckermann.
RYNKTINKTUR
Majorakan Edmann
borttager rynkor och pormaskar. Har en underbar
förmåga att föryngra och försköna, ty hyn blir skär oeh
genomskinlig. Anses vara det yppersta medel i sitt slag.
I parti och minnt i
FR AM SKA PARFYM MAGASIN ET
So vlever &n tör
21 Drottnfnggm tan 21, Stockholm
MT samt i förnämsta Farfymaff&rer.
hon, som byggde hyddorna, bröt upp
jorden med sin hacka och fann frön att så
däri, hon som skördade, som malde säden,
tillredde mat och dryck åt de sina. Och
så länge kvinnan hade fullt arbete inom
hemmet, var hon nöjd med sin lott.
Men en dag kom något nytt i världen,
och det var den moderna civilisationen.
Maskinerna trädde i handkraftens ställe,
kvinnornas spinnhjul brötos sönder, deras
vävstolar, baktråg oeh bryggkar blevo
överflödiga, hushållsprodukter och kläder
gjordes i fabrikerna och ej längre i hemmen,
emedan fabrikerna kunde leverera dem
billigare än den ensamma handen. Mannen
miste också gamla verksamhetsfält, men
han fann osökt nya oeh aldrig har det
manliga släktet arbetat så hårt och på så
mångahanda områden som nu. För
kvinnorna var det annorlunda.
Inga nya verksamhetsområden erbjödo
sig av sig själva för dem i ersättning för
de gamla de förlorat. Tvärtom, även på
andra områden än det produktiva husliga,
tog man hennes arbete ifrån henne. Hon
kunde icke längre ensam få bli barnens
uppfostrarinna och lärarinna. Barnen
måste tidigt börja bereda sig för nutidslivets
många komplicerade uppgifter, och deras
undervisning anförtros åt specialister,
oftast män.
Och ännu mera, kvinnans stora och
vitala plikt, barnafÖdandet, kräver icke
längre hennes odelade kraft från ungdomsåren,
långt upp i medelåldern.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
