Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inbjudan till den sjunde
världskongressen för
kvinnans politiska
rösträtt.
Den 15 Juni 1913 sammanträder den
sjunde världskongressen för kvinnans
politiska rösträtt i Budapest, Ungern,
och pågår i fem dagar.
Rätt att sända tolv delegerade äger
var och en av de till den internationella
kvinnorösträttsalliansen (International
Woman Suffrage Ållianee) anslutna
landsfÖreningarna i följande tjugutre
länder: Australien, Belgien, Bulgarien,
Böhmen, Canada, Danmark, Finland,
Frankrike, Förenta staterna, Island,
Italien, Nederländerna, Norge,
Portugal, Ryssland, Schweiz, Serbien,
Storbritannien, Sverige, Sydafrika,
Tyskland, Ungern och Österrike. Anhållan
om medlemskap i alliansen kommer att
framställas av landsfÖreningarna för
kvinnans politiska rösträtt i Galizien,
Kina, Polen och Rumänien. Alla de
länder, där kvinnorna nu äga politisk
rösträtt, de amerikanska staterna
inberäknade, skola inbjudas att sända
officiella delegerade till kongressen. Från
flera olika länder komma nationella
föreningar, som sympatisera med den
kvinnliga rösträttsrörelsen, att sända
representanter.
Särskilt inbjudna delegerade väntas
komma från Birma, Egypten,
Filippinerna, Indien, Japan och Kina. Detta
är första gången i kvinnorörelsens
hi-storia, som hinduiska, buddhistiska,
kdhfueiska, muhammedanska, judiska
och kristna kvinnor samlas till en
kongress för att med förenade röster ropa
på sitt köns befrielse från de
konstgjorda skrankor, som alla politiska och
religiösa system upprest mot dem.
De snabba framsteg, som
kvinnoröst-rättsrörelsen gjort under de sista åren,
ha satt den i spetsen för världens stora
reformarbete. Kvinnorösträttens
princip har så raskt omsatts i fullbordade
fakta, att alla sex föregående
internationella kongresser haft nya segrar att
inregistrera. Segern i fyra
amerikanska stater sedan förra kongressen och
lika betydelsefulla framgångar för
saken i flera europeiska länder ge oss
anledning till ytterligare glädjefester i
Budapest.
Sannerligen, rättvisan har lyssnat
till kvinnornas vädjan och börjar
komma de världskloka att förstå!
Bu-dapestkongressen, som länkar samman
de organisationer, som nu omsluta
jorden, skall bliva en milstolpe i
kvinnorörelsens utveckling, visande vägen till
den vissa frigörelsen av all världens
kvinnor.
Carrie Chapman C att, Amerika,
ordförande.
Millicent Garrett Faivcett, England,
l:sta vice ordförande.
Annie Furuhjelm, Finland,
2:dra vice ordförande.
Martina Kramers, Nederländerna,
sekreterare.
Anna Lindemann, Tyskland,
sekreterare.
Signe Bergman, Sverige,
sekreterare.
Adela Stanton Coit, England,
skattmästare.
Stockholmskongressen 1911.
Förhandlingarna vid den
internationella kvinnorösträttsalliansens
kongress i Stockholm 1911 ha nu utkommit
i svensk översättning. Boken erbjuder
genom uttömmande redogörelser för
rösträttsfrågans ställning i andra
länder ett värdefullt tillfälle att erhålla
kännedom därom. Lättare skall man
därigenom också kunna följa gången
av frågan vid sommarens kongress i
Budapest.
Erhålles genom Rösträttsbyrån,
Lästmakaregatan 6, Stockholm, till ett pris
av 50 öre.
[-Pensionsförsäkrings-förslaget.-]
{+Pensionsförsäkrings-
förslaget.+}
Yttrande i Stockholms stadsfullmäktige
den 7 januari.
Av d:r Karolina Widerström.
Från flera håll har som. bekant klagats
över att den tid vederbörande fått sig
tillmätt för avgivande av yttrande Över
nämnda förslag varit alltför kort. Åven vid ett
mera hastigt studium av detsamma finner
man emellertid däruti åtskilligt som man
skulle önska ändrat; och åtskilligt kunde
man vilja ha tillagt. Jag skall icke nu
uppehålla mig vid sådana ändringar och
tillägg, som relativt lätt framdeles skulle
kunna göras, utan jag skall begränsa mig
till att tala om den ändring vi måste kräva
uti en djupgående princip i förslaget, en
princip, som om den bleve fastslagen,
säkerligen komme att gälla för lång tid
framåt, och som därmed också skulle komma att
sträcka sina olycksdigra verkningar vida
oeh långt. Den princip jag åsyftar är den
skillnad som gjorts mellan mäns och
kvinnors pensioner.
Huvudskälet till att en dylik avsevärd
skillnad gjorts är, att kvinnornas
pensionering ställer sig för pensionsfonden och för
samhället betydligt dyrare än männens. Ty
kvinnorna behöva hjälp längre tid än
männen. Orsaken till att de så behöva är dels
att de leva längre och dels att de bliva
tidigare invalider.
Är då denna skillnad något konstant,
något som sammanhänger med nödvändiga,
inneboende olikheter mellan män och
kvinnor, eller är den föränderlig? Svaret blir:
den är föränderlig, i hur hög grad kan
man icke veta. Och förändringen är
synnerligen önskvärd och synnerligen
eftersträvansvärd även från samhällets
synpunkt.
Det är ju så beträffande dödligheten för
såväl män som kvinnor, att denna
dödlighet årtionde efter årtionde sjunkit i och
med genomförande av förbättringar i den
allmänna och den enskilda hygienen. Ännu
är dock männens dödlighet allt fortfarande
betydligt större än kvinnornas. Men är det
icke ganska säkert, att männens dödlighet
skall komma att avsevärt minskas, i mån
som bättre och bättre skyddsanordningar
mot yrkesfara komma till stånd och i mån
som vederbörande arbetare komma att äga
bättre förstånd och vilja att tillgodogöra
sig desamma? Och är det vidare icke
ganska troligt, att den dödlighet hos män, som
beror på alkoholmissbruk, skall komma att
sjunka, efter hand som detta missbruk
kommer att avtaga?
Kvinnornas invaliditet är större än
männens, och den inträder tidigare. Jag
vågar påstå, att en stor del av denna
invaliditet beror på tillfälliga, ehuru tyvärr tills
vidare mycket allmänna orsaker. Det är
uppenbart att arbetsförmågan och
möjligheten att bevara densamma in i sen ålder
står i direkt proportion till nutrition och
andra hygieniska förhållanden samt till
levnadsomständigheterna i Övrigt, således i
direkt proportion — upp till en viss gräns
— till vederbörandes ekonomi.
Nu är det ju nogsamt känt, att
kvinnors arbete av stat, kommun och enskilda
arbetsgivare betalas med minsta möjliga
lön: undantag finnas, men de blott bekräfta
regeln. Vidare är det ganska väl bekant
att en stor mängd kvinnor få så litet
betalt för sitt arbete att de stå mer eller
mindre nära svältgränsen. Huru skulle det
då vara möjligt att de kunde undgå att
bliva utslitna i förtid?
De nämnda faktorerna — männens stora
dödlighet och kvinnornas stora invaliditet
— äro således så beskaffade att de kunna
ändras. Och man kan tillägga: de böra
ändras, de måste ändras, och det ej blott för
individernas skull utan i lika hög grad
för samhällets, därför att samhället,
sådana förhållandena för närvarande äro,
mister stora mängder arbetskraft.
Kommitténs invaliditetsstatistik visar,
att kvinnornas invaliditet är mycket hög,
men icke blott detta, det visar även att
invaliditeten hos kvinnor i vårt land är be-
tydligt större än i andra länder. Jag har
ingen möjlighet att nu kritisera
kommitténs primäruppgifter i detta hänseende
eller sättet för deras insamlande. Jag
endast uttalar min förvåning över
förhållandet, och jag undrar om det verkligen
förhåller sig på detta sätt. Emellertid är det
en sak som jag i detta sammanhang vill
framhålla, och det är att beträffande
kvinnor det som kallas invaliditet i många fall
icke är en fysisk sådan, utan att den i
stället är vad man skulle kunna kalla
ekonomisk invaliditet. Uppgiften om
invaliditeten stöder sig på läkarbetyg, det är
sant. Men om en hustru, vars man är sjuk,
arbetsovillig eller drinkare, som således
har att ensam försörja barnen och därtill
även mannen, eller om en änka med fler
eller färre barn kommer till en läkare och
ber honom att få ett intyg som gör henne
berättigad till fattigunderstöd enligt l:sta
paragrafen i fattigvårdsförordningen, är
det ganska förklarligt om läkaren ger
henne ett sådant intyg; och han gör det också i
många fall. Men i och med det att hon får
detta läkarbetyg blir hon stämplad såsom
fysisk invalid (och figurerar såsom sådan i
statistiken) ehuru hon dock endast är
ekonomisk invalid, d. v. s. hennes
arbetsförtjänst är undermålig, är för ringa i
förhållande till familjens behov. Förhållandet
är att många, många sådana s. k. invalider
på sin skrala arbetsförtjänst och med det
fattigunderstöd de på nyss nämnda satt
erhålla, uppfostra skaror av barn till nyttiga
samhällsmedlemmar och alltså utöva en i
hög grad samhällsgagnande funktion.
Således, skillnaden i tynga for mäns och
kvinnors pensioner är dels i verkligheten
mindre än här ser ut, dels kan den genom
diverse åtgärder minskas. Möjligen, ja
troligtvis kommer dock en hel del av
skillnaden att stå kvar. Men man kan fråga:
bör icke samhället, när det gäller att
skapa en värdig form för att bereda hjälp åt
obemedlade eller mindre bemedlade åldriga
personer, i alla fall tillse, att även
kvinnorna få effektiv hjälp? Det bör väl vara
den inbördes hjälpsamheten som skall vara
den främsta synpunkten. Eljest är det fara
värt att man här kommer att nedlägga
ett frö till bitterhet och till strid emellan
könen, en strid som är så pinsam och så
abnorm, därför att den är en strid mellan
människor som behöva varandras hjälp för
att komma igenom livet.
Huru förhålla sig då mäns och kvinnors
levnadskostnader till varandra? En
skillnad synes ju förefinnas. Går man
emellertid in på en närmare granskning av
frågan, så finner man att skillnaden delvis är
tillfällig och sammanhängande med
konventionella begrepp, vanor och dylikt. Delvis
är dock skillnaden något så när konstant,
beroende därpå att det fysiologiska
näringsbehovet är olika hos män och hos
kvinnor. Det är nämligen så att
näringsbehovet under i Övrigt lika förhållanden
står i direkt proportion till kroppsvikten;
och kvinnornas medelkroppsvikt är mindre
än männens. Om man räknar ut vad denna
skillnad mellan mäns och kvinnors
näringsbehov betyder i penningar, så finner
man att när det gäller personer i deras
kraftiga ålder (30 år), representerar den, om
man tar ett visst rätt billigt födoämne, en
summa pr år av 14 kronor och 60 öre.
Och tager man ännu billigare föda (dock
fortfarande med användning av Stockhclms
priser) kommer man till ett belopp av 11
kronor och 32 öre pr år. Vid högre ålder,
60—90 år är skillnaden mindre: i
genomsnitt motsvarar den då ett penningbelopp
av 8 kronor och 95 öre, således i runt tal
9 kronor pr år. Alltså: 9 kronor under den
åldrige mannens existensminimum kan
den åldriga kvinnan gå, men icke längre.
Men då det gäller ett existensminimum kan
man ju sätta i fråga om man icke borde
runda upp kvinnornas pensioner till
samma belopp som männens.
Hur det så förhåller sig med kommitténs
beräkning av männens existensminimum,
så skall jag icke vid detta tillfälle giva
mig in på den frågan.
Nytt yttrande mot slutet av debatten:
I anslutning till vad jag förut yttrat, samt
Kvinnornas protest mot [-pensionsförsäkrings-kommitténs-]
{+pensionsförsäkrings-
kommitténs+} förslag.
Sällan har väl någon fråga så enigt
kunnat samla kvinnor ur skilda läger som just
ålderdomspensioneringsförslaget. Ett
uttryck härför gavs av det möte som av 15
olika kvinnoföreningar i Stockholm den 23
jan. anordnats i K. F. U. M:s stora sal, som
var till trängsel fylld. Aftonens talare,
fröken Anna Åbergsson, d:r Karolina Wider
-ström, fru Agda östlund och fröken
Gertrud af Klintberg belyste ur olika
synpunkter kvinnornas ställning i förslaget och
framhöllo skarpt det orättvisa och ologiska
i dess behandling av kvinnorna. Fröken
Åbergsson slutade sitt anförande med att
framhålla det samtidiga norska förslaget,
där pensionerna satts lika för män och
kvinnor och påpekade att det icke var utan
betydelse, att kvinnorna i detta land redan
äga medborgarrätt.
I den följande diskussionen yttrade sig
fru Karin Fjällbäek-Holmgren, fröknarna
Anna Kleman, Anna Lindhagen, Cecilia
Mi-low, Gertrud Bergström, Anna Koos och
Valborg Ulrich samt fru Selma Billström,
alla understrykande kvinnornas indignation
över kommitténs förslag. Till sist antogs
enhälligt följande resolution:
Kvinnor, samlade till offentligt möte i
Stockholm den 23 januari 1913, vilja med
anledning av det av därtill utsedda
kom-mitterade framlagda förslaget till lag om
allmän pensionsförsäkring uttala en
bestämd protest emot den särställning som
givits kvinnorna i nämnda förslag, en
ställning vartill icke heller något motstycke
finns inom de länder där socialförsäkringen
genomförts.
Enligt lagförslaget skola kvinnorna bära
samma avgiftsskyldighet som männen, men
dock erhålla lägre såväl avgiftspensioner
som pensionstillägg. Kommitténs
motivering: kvinnornas lägre livslängd samt
större invaliditet — vilken senare ofta
torde vara beroende på ekonomisk invaliditet
— kan icke ha gällande kraft i en
obligatorisk folkförsäkring, där solidariteten bör
vara den enda ledande principen.
Mötet protesterar mot den föreslagna
uppdelningen av samhället i två helt olika
ställda hälfter, män och kvinnor. Under
framhållande av de ödesdigra följder i
socialt hänseende en dylik splittring skulle
medföra, uttalar mötet ett bestämt yrkande
att såväl avgiftspensioner samt
pensionstillägg med lika inbetalningsskyldighet för
båda könen må utgå med lika belopp för
män och kvinnor, så att socialförsäkringens
grundtanke, solidariteten, helt och fullt
till-lämpats.
Lördagen den 25 jan. hölls ett nytt möte
i samma lokal, även denna gång fylld till
sista plats. Samma inledningsförslag,
jämte ett av fru Karin Fjällbäek-Holmgren,
hollos, och samma resolution fattades även
nu enhälligt.
Rösträtt för Kvinnor 1912.
Nytillträdande prenumeranter kunna
erhålla första årgången av Rösträtt för
Kvinnor (utom n:r 15) mot insändande
av 50 öre i postanvisning eller
frimärken till tidningens expedition, 6
Lästmakaregatan, Stockholm.
under hänvisning och anslutning till de
uttalanden angående kvinnors försäkring,
som vid ärendets behandling inom
fattig-vårdsnämnden gjorts dels av t. f.
fattig-vårdsinspektören G. Nordfelt i hans
tjänste-utlåtande dels av fröknarna G. af
Klintberg och E. Wedberg i deras särskilda
yttrande, vill jag såsom min uppfattning
uttala, att vid ärendets fortsatta behandling
särskilt den frågan bör vinna beaktande,
huruvida icke vid den blivande
pensionsför-säkrigen såväl avgiftspensioner som
till-läggspensioner borde — med lika
inbetalningsskyldighet för båda könen — utgå
med lika belopp för kvinnor och män.
I detta uttalande instämde de övriga 6
kvinnliga stadsfullmäktige samt 28
manliga stadsfullmäktige; alla tre partierna
voro bland dem representerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
