Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En given rätt, son man söker taga tillbaka.
Herr Åkerlunds skattemotion.
Kvinnorna ha det sannerligen
mödosamt i våra dagar. Gång efter annan
riktas emot dem anslag, som de ha
svårt att avvärja. Då de inte ha några
egna representanter i riksdagen, som
kunna bevaka deras intressen, måste de
uppmärksamt följa det politiska livet
för att i tid hinna protestera mot
oförrätter, innan männen avgjort frågor,
som på det livligaste angå kvinnorna,
ntan att dessa ens varit i tillfälle att
säga sin mening. Den enhälliga
orättfärdighet gent emot kvinnorna, som
utmärkte ålderdomsförsäkringskommit-téns betänkande, har ju uppkallat
kvinnorna ur alla läger till en lika
enhällig protest. Tydligare ha vi väl
heller aldrig känt faran av vår
rösträttslöshet än inför denna erfarenhet.
Vid detta års riksdag har nu åter en
motion väckts, mot vilken kvinnorna
måste opponera sig. Det gäller en
motion av hr Åkerlund, vari han
hemställer:
”att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta uppgöra och förelägga
riksdagen förslag till sådan ändring i
våra skattelagar, att inkomst, som
genom arbete förvärvas av gift kvinna,
skall vara skattefri, för såvitt
densamma ej överstiger 300 kr. pr år,
samt mannens och hustruns
sammanlagda årsinkomster ej Överstiga 1,200
kr.”
Frågan om gifta kvinnors rätt till
kommunal rösträtt har flera gånger
behandlats av riksdagen. Vid 1904 års
riksdag väckte hr Karl Staaff en
motion för att tillförsäkra gift kvinna,
som har egendom under egen
förvaltning, rätt till egen debetsedel. Redan
då påpekade han, att här funnos två
vägar att gå, nämligen att beskatta
man och hustru var för sig, oberoende
av varandras inkomster, eller att vid
beräkningen av skatten sammanräkna
bådas inkomster, och sedan påföra
vardera debetsedeln den på den
ankommande delen. Den förra metoden
leder till lägre skatt, emedan det
be-villningsfria avdraget då kommer att
räknas för var och en, och emedan
även förmögenhetsskatten hårdare
drabbar en större inkomst än två små
på tillsammans lika belopp. Hr Staaff
ansåg det för sin del ej vara rättvist,
att två personer skulle få större skatt
för att de gifte sig än om de levde var
för sig eller tillhopa utan laga
giftermål, och förordade därför den första
utvägen. Riksdagen beslöt en
skrivelse i frågan. När Kungl. Maj:t vid 1908
års riksdag kom med förslag härom,
så gick detta ut på, att gift kvinna
visserligen skulle taxeras för egen
inkomst och få egen debetsedel, men
att beräkningen skulle ske på
makarnas gemensamma inkomst, så att
skatten skulle bli densamma, som om den
blivit uppförd endast för mannen.
Ingen förordade då den motsatta vägen,
antagligen av fruktan för den
skatte-minskning som därav skulle bli en
följd. Men vid centralstyrelsemötet i
Jönköping i januari 1910 påpekade fru
Anna Wicksell, som vi minnas, att
dessa bestämmelser leda till att
hustrun till en kommunalt röstberättigad
man kan få kommunal rösträtt för en
mycket ringa inkomst. Kvinnorna
voro förtjusta och satte i gång en
agitation för att hustrurna genom
deklaration skulle tillförsäkra sig
kommunal rösträtt och valbarhet. Fru
Wick-sells ”upptäckt” togs emot mycket
olika på olika håll. Den Lindmanska
regeringens medlemmar förklarade, att
det inte var någon ”upptäckt” alls, de
hade vetat hela tiden, att så skulle bli
förhållandet, och en del högertidningar
funno också för gott att anslå samma
ton, medan andra sade, att om det var
riktigt som fru Wicksell sagt, så var
en ändring nödvändig. Man ville rakt
inte unna arbetarhustrurna denna
utväg att erhålla en rost. Att en hel del
högermän hyllade denna ståndpunkt,
visade sig också redan vid samma års
riksdag. Kammarrättsrådet Johan
Östberg passade på och insmugglade i en
motion, som eljest gällde
bevillnin-gen, utan motivering ett litet moment
om att: ”Inkomst, som understiger 200
kr., taxeras icke i något fall.” L. K.
P. R. anordnade i Stockholm ett
protestmöte mot hr Östbergs motion.
Trots att finansministern hr Swartz
höll på sin gamla ståndpunkt och
motsatte sig motionen, antogs den dock
av Första kammaren med den
ändringen, att man satte 100 kr. i stället
för 200, men föll i Andra kammaren
utan votering. Som ärendet räknades
till bevillningsfråga, gick det till
gemensam votering, då förslaget dock
föll med knapp majoritet.
Men nu är frågan uppe igen.
Alltsedan det visat sig att hustruns egen
inkomst, även om den är liten, leder till
kommunal rösträtt och valbarhet, har
man på högerhåll blivit så mån om
skattelindring for denna inkomst, att
det är rent rörande. Nu talar hr
Åkerlund i sin motion om, att man inte bör
lägga ”en med rätta förhatlig
beskattning å de för såväl statens som
kommunens inkomster rent av
försvinnande belopp, som en flitig och mån
arbetarhustru kan knoga samman”. Det
skulle ha varit intressant, om hr
Åkerlund hade utrett, hur denna ”med rätta
förhatliga” beskattning i allmänhet
tillkommit, där den verkligen ägt rum.
Jag misstänker starkt, att det
jämförelsevis sällan inträffat, att
taxeringsnämnden ägt kännedom om dessa små
inkomster och självmant taxerat upp
dem, utan de torde i regel
framkommit genom frivillig deklaration från
hustruns sida. Hustrun har
deklarerat, ja, kanske t. o. m. skaffat sig
inkomster för att kunna deklarera för
den och därmed förvärva sig
kommunala rättigheter. Det är sant, att det
är orättvist, att äkta makar få skatta
mera än två ogifta personer med
samma lönevillkor, men detta är lika
orättvist om mannen har 890 kr. om
året och hustrun 310, som om
mannen har 910 och hustrun 290. Det är
ytterst taget lika orättvist i alla
skat-telägen, och ej som hr Åkerlund
påstår, endast när hustruns inkomster
understiga 300 kr. Men vill man nu i
den sjunkande äktenskapsfrekvensens
och nativitetens intresse ändra detta
förhållande, så bör det numera
sannerligen inte kunna gå för sig, utan
att man samtidigt på något satt
säkerställer hustruns rösträtt, t. ex.
genom att tillförsäkra hustru till
kommunalt röstberättigad man åtminstone
en röst och därmed kommunal
valbarhet. Ingen människa kan eljest tro på
ärligheten av denna hastigt påkomna
medömkan med de små kvinnliga
skattebetalarna. Hr Åkerlund säger, att
en god hustru är en skatt, men en gu-
För varje husmoder
är en god symaskin av oskattbar
fördel, ty den underlättar i högsta grad
förfärdigandet av alla i ett hushåll
förekommande syarbeten.
Singer Symaskiner äro bäst.
Filialer på alla större platser.
dagåva, som man ej bör betala skatt
för, oeh det är ju vackert sagt. Det är
över huvud taget roligt att få höra
alla vackra ord, som männen bruka
slösa på ”hemmets kvinna”, såsom
t. ex. att hon är den, på vilken hela
samhället vilar etc., men det vore ändå
roligare, om man ville hylla henne med
något mera än ord. Det är verkligen
på tiden, att man också börjar giva
henne rättvisa, så att hon har bättre
möjligheter och en smula uppmuntran
i sitt stora arbete att uppbära både
hem och samhälle. Men tvärtom, det
är alltid över henne som orättvisorna
värst gå ut. Hon är den, som är allra
sämst tillgodosedd i
folkpensionerings-förslaget, för henne skall aldrig annat
än lägsta svältpension räknas. Och när
man nu — låt vara att det skedde av
misstag — givit henne en möjlighet
att i det kommunala livet bli likställd
med den ogifta kvinnan, så blygs man
inte att försöka ta tillbaka vad som
redan givits!
Nu i februari skola deklarationerna
avgivas. Må varje gift kvinna, som
föregående år haft någon egen
inkomst, också nu deklarera härför, ty
vi måste komma ihåg, att ju mer vi
använda en rättighet, dess svårare
blir det att taga den ifrån oss.
Gulli PetrinL
RYMKTINKTUR
Majorskan Edmann
borttager rynkor och pormaskar. Har en underbar
förmåga att föryngra och försköna, ty hyn blir skär och
genomskinlig. Ånses vara det yppersta medel i sitt alag.
I parti oeh minut i
FRANSKA PARFYM MAGASIN ET
So vle verantör
21 Drottninggatan 21, Stockholm
samt i förnämsta Farfymaffärer.
— Har fru Helsing hört vad vi talade om,
er man oeh jag? började ja g och slog mig
ned på den långt mera inbjudande,
rensku-rade kökssoffan.
— Jojomen, jag kunde inte låta bli att
flytta tvättbaljan så nära dörren som
möjligt. Han kan så väl lägga sina ord, den
Helsing, så det är som det vore tryckt i
en bok, vart evelra ett. Och så är det med
tösen ock, men en annan stackare har ju
aldrig fått någon sorts lärdom, utan bara
fått slita och släpa hela sitt liv.
— Ändå anser er man, att det är han,
som försörjer er?
— Jag hörde’t nog. — Det låg bitterhet i
rösten, och med vänstra handen mot den
böjda ryggen försökte hon räta på den, i
det hon svarade:
— Sådant är en ju så van vid — jag har
hört det talet i snart tjugo år, men det är
som det toge djupare sen en blivit gammal
och utsliten. I ungdomen kunde jag skratta
bort allt som var motigt, och så hade en
den tron, att ingenting kunde vara
annorlunda. ”Mamma är så dum”, säger tösen
ibland, ”om en gör sig själv till en
dörrmatta för andra att skrapa fotterna på, så
gör di det, och mattan har ingen rätt att
beklaga sig — åsna.”
— Er dotter är en förståndig flicka, kan
fag förstå.
— Ja, det är hon nog, men för mig är
det så nytt alltihop. Det går nästan runt i
huvet på mig, när jag står vid baljan och
börjar fundera på allt detta nya en hör,
men att det är rent illagalet, det begriper
en ändå. Förr hade jag barnen att se till
på samma gång jag skötte sysslorna, och
då vet nog frun, att en får vara i fred för
andra tankar än dem, som rör de små —
välsignade kräk!
— Vad är det för slags sjukdom er man
lider av? frågade jag.
— Den som bara kunde bli klok på den
sjukan — fru Helsing vred med kraft
vattnet ur direktörskans kamkofta och slängde
plagget i sköljbaljan bredvid, innan hon
fortsatte. Själv kallar han den *för
”konstision”, och konstig är den, det är då visst
och sant. Och inte heller vet jag var den
sitter, för han kan både stå och gå och
sova och äta — och dricka också, för den
skull — det enda han inte kan, är arbeta.
Ibland, när ryggen värker, så jag inte är
kropp att räta på den, och tösen är i sitt
arbete, ber jag honom hjälpa mig att få
kläderna på torkvinden, men då säger han
alltid, att han inte kan för sin ”konstision”,
åtminstone inte förrän han fått litet att
smörja den med, en 25-öring till öl eller ett
par supar.
— Och det ger ni honom?
— Ja, det förstås, och sin liter ska han
ha varenda vecka. Och ju mer tösen oeh
jag skrapar ihop, dess sämre blir hans
”konstision”, och dess mindre orkar han.
Men när jag om lördagen lämnat tvätten
och fått pengar av direktörskan, då må tro
han är mör i munnen, då är det lilla
Amalia här och lilla Amalia där, och hans
kon-stision skulle må så bra av att pengarna
finge ligga i hans ficka oeh inte i min.
Men nar en betalt tre kronors skuld i
hus-hållskällaren, lagt å en krona till litern och
femtio öre till skatten — för den ska ut,
om Helsing har aldrig så svår konstision
— så är det inte så mycket över. Hyran
betalar barnen, som väl är. ”Madam får
tacka Gud, att hennes man inte slår henne
eller är henne otrogen”, sa direktörskan en
gång, när jag berättade mina
omständigheter för henne herrskapsfrun.
— Nå, gör ni det? tackar, menar jag.
— Nej, så beskedlig är jag ändå inte.
Men direktörskan talar alldeles som
Helsing om kvinnans underdånighet och att
hustrun skall ära och lyda sin man. Och
det är lätt för henne att säga, som fått en
så snäll karl; han skulle inte kunna säga
schas till katten, om den ville klösa ut
ögonen på honom, och frun är så sträng mot
honom, att det är en riktig ynk — sjåten!
— Har direktörskan — en mystisk
personlighet, vars namn jag inte kände, men tog
som typ — inte varnat fru Helsing for den
farliga rösträtten?
— Om hon har? — fru Helsing satte sig
ner och lät händerna vila i knät ett par
minuter, medan hon berättade:
— En gång i höst tog jag med mig listan,
som min stora flicka fått av frun att samla
medlemmar på, för att be direktörens
jungfrur skriva på. I detsamma råkade
direktörskan komma ut i köket, och i min enfald
visade jag listan för henne — jag trodde
förstås att hon, som var så bildad och fin,
skulle bäst förstå vad det var fråga om,
men det gjorde hon inte ett smack — den
fina frun!
— Själviska människor, som ha det bra
för egen räkning, glömmer lätt bort, att
andra har det svårt. Nå, vad sa nu
direktörskan?
— Hon blev så ond, sa att det var
opassande och okvinnligt, och så ropade hon
på direktörn, att han skulle förehålla
flickorna det orätta att gå in i föreningen,
men han kunde inte mycket säga, bara
stammade och hackade om ”kvinnans
väsen” och ”hemmets helgedom”, och han såg
precis ut som en höna i regnväder, som
inte törs kackla cn gång. Vi var så
för-pinta av skratt, så Hulda — husan — måste
dyka ner i vedlåren ett tag, fast hon inte
hade ett skapande grand där att göra. Men
direktörskan hörde hur hon fnittrade och
tog ordet från sin man. Och hon hade mål
i mun! Det var som jag hört Helsing själv.
Men inte hjälpte det stort; flickorna gick in
bägge två. Det kunde aldrig vara vår
herres mening, att en sån ynkedom till karl
skulle regera världen, bara därför att han
är klädd i byxor, sa Hulda — slarvan!
Fru Helsing hade återfått sitt vanliga
goda lynne, och då hennes man i detsamma
kom hem med Erik, som överlämnades åt
mig, såg jag att hustrun som belöning för
hans besvär att hämta hem gossen i den
halvfyllda kaffekoppen hällde en god dosis
medicin för hans klena ”konstision”.
Lynnet mildrades ända därhän, att herr
Helsing medgav, då jag tog avsked, att
”frun menar nog väl — det är inte fråga
om det — men se, det fattas er fruntimmer
något här” — herr Helsing pekade med en
stolt åtbörd på sin panna, där innehållet i
kaffekoppen synbarligen började verka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
