Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pressen och nngsvenskarna.
Lika enhällig1 som förkastelsedomen över
unghögerns krigföringssätt varit på
vän-sterhåll, lika stor har månheten på
höger-håll varit att söka försvara ”olycksbarnets”
bedrifter. Att ungsvenskarna själva, då de
dagen efter vaknade till besinning, skulle
genom allehanda förklaringar i form av
insändare och brev i pressen söka rentvå sig,
kan man förstå, men att högern i sina
ledande tidningsorgan skulle vara så
förblindad i sin föräldrakärlek att den anser allt
gott oeh väl, det har man däremot svårt
att fatta. Men äpplet faller icke långt från
trädet, heter det.
Utom det otillbörliga i talarnas och
arrangörernas ord och åthävor har den
fullständiga frigjordhet från
parlamentariska former, som utmärkte mötet på Runan,
blivit föremål för mycken och berättigad
kritik. Sålunda skriver redaktör G. H. von
Koch såsom svar på en insändare:
”Detta såsom offentligt annonserade möte
tilläts ej välja en ordförande, och ehuru
en ’inledare’ var angiven, förhindrades all
diskussion. Att anordnarna avsett att
sådan icke skulle få förekomma, var således
för icke initierade omöjligt att veta. Ån
allvarligare var dock, att när resolutionen
föredrogs och votering om densamma
begärdes, vägrade den person, som
självpåtaget spelade en ordförandes roll, att
verkställa en sådan. Detta står i full strid mot
den enklaste parlamentariska sed och
måste i yttrandefrihetens namn framkalla
protest.”
Social-Demokraten slutar sitt referat över
mötet med följande välbefogade råd:
"Ungsvenskarna böra emellertid
sammanträda och be om ursäkt för att de inte lärt
sig att leda ett offentligt möte, Svenssons
lilla verdandiskrift om överläggningar och
beslut rekommenderas!”
Öm tonen på mötet på Runan får man
er, god föreställning av Dagens Nyheters
re-ferat, där det bl. a. heter:
”Det utvecklade sig till en skandal, som,
hur pinsamt den verkade i sin brutala
kränkning av yttrandefriheten, dock på
samma gång spred ett mördande löje Över
talarna. Dessa herrar. d:r Hjalmar Haralds
oeh en d:r Rahmn från Göteborg, voro
hjärtligt välkomna att diskutera med d:r
Wahlström och fru Petrini på mötet på
Grand Hotel, men de föredrogo att kämpa
på en lokal, där de försäkrat sig om att
slippa motståndare. Särskilt d:r Rahmn,
som vid ett tillfälle med stora ord
apostroferade några kända förkämpar för den
kvinnliga rösträtten, som tagit plats på
läktaren, presterade något verkligt
obetalbart i fråga om lika ofarlig som pueril
arrogans.”
Karlstads-Tidningen omtalar hur
”an-ti-röreIsens representative store man,
professor Kjellén, vilken som ett slags
hederspresident vid tonerna av one-stepmelodien
PROMSNATIIIBJiirTfiR
JrlvVlUlJHn AUUIvAIL JL Cillii
Kappor, Rid- & Sportdräkter, Pälsar & Supé-Kappor
förfärdigas med elegant snitt och till billiga priser.
H. SALMONSONS DAMSKRÄDDERI
S:t Paulsgratan 6 O, 1 tr. A. T. SÖder 31 29,
*0 Marie’ förts fram till främsta platsen i
salen övervar den uppbyggliga
tillställningen.”
Tidningen beledsagar sin skildring av
mötet med följande reflexion:
”Den enda fattiga tigertrösten är att även
unga kvinnor deltogo i denna barbarismens
orgie. De gamla förtryckarnas oeh de
gamla trälinnornas ättlingar samverkade i
den. —”
Under rubriken ”Ungdomens
förvild-ning” skriver Aftontidningen:
”Redan det, att unga män gå i elden för
en fornekelse av deras mödrars och
systrars rättmätiga krav på delaktighet i
självskrivna medborgerliga rättigheter ar
ju ett graverande degenerationstecken.
Men då de söka med våld hindra
kvinnorna att förfäkta sin rätt, då blir redaktör
von Kochs karaktäristik av uppträdet den
enda riktiga, ty det är endast inneboende
råhet, som tar sig sådana uttryck.”
Kristianstads Bladet skriver:
”De båda huvudtalarna å
’ungsvenskar-nas’ möte åberopade förhållandena i
England. Men det ser ju alldeles ut, som om
man hade för avsikt att införa den
omvända ordningen i Sverige, där
motståndarna till kvinnorösträtten ju lägga sig upp
med samma olater som suffragetterna i
England! De för sin rätt kämpande
svenska kvinnorna ha emellertid all anledning
att vara belåtna med ’ungsvenskarnas’
agitation. Det sätt, varpå denna startat,
kan icke annat än gagna kvinnornas sak.”
I en ledande artikel skriver samma
tidning:
”Vad är det for ungdom, har man skäl
att fråga, som demonstrerar sina ideal
genom att söka sätta igång en kampanj emot
kravet på medborgarrätt åt kvinnorna?
Man tycker, att en sådan kampanj skulle
just för ungdomen, hos vilken man ju vill
tänka sig rättfärdighetskänsla och tro på
framtiden, vara så litet tilltalande som
möjligt. Och för övrigt böra väl de unga allra
närmast äga förmågan att uppskatta allt
det, som så oemotståndligt talar för att
kvinnorna tillerkännas medborgarvärde
och medborgarrätt, Törhända finnes det
även bland de unga, vilka verka i
Ungsvenska förbundet, någon som t. ex. har en mor,
vilken arbetat och strävat, försakat,
kanske lidit för att hjälpa sonen fram genom
studier till en tryggad ställning. Vid
minnet av en sådan icke alltför sällsynt
gärning måtte det kännas något besynnerligt
att flocka sig till en högröstad skara, som
skriar nej till kvinnornas fordran att
vederfaras rättvisa såsom medborgare. I
varje händelse ha väl de flesta förmånen av
hågkomsten utav en modersgärning, som,
rätt uppskattad, borde avhålla den unga
mannen åtminstone från ett demonstrativt
underkännande av den rätt till
medborgarskap, som vårt lands kvinnor begära.”
Även kvinnor, som varit närvarande på
mötet, hava genom pressen givit uttryck
för den indignation de kände inför de
”yttringar av brutalitet och råhet”, de där fått
bevittna. Författarinnan fru Maria
Rieck-Muller skriver i Aftonbladet för den 2 maj:
”Huru mycket mer sympatiska skulle ej
dessa omogna ungdomar synas oss, om de
kunde vara konservativa med kpnsekvens.
Vill den konservativt anlagde mannen
arbeta med framgång för sin sak, då skall
han först och främst uppträda med
självbehärskning och inte med samma slags
åthävor som ligapojkar och deras gelikar,
vilka man dock ej kan fordra så mycket av.
Håller han därtill på gamla tiders
kvinnoideal, så bör han även visa kvinnan, var
och huru hon uppträder, den aktningsfulla
ridderlighet, som hör ihop med den tiden
och bor vara en av de förnäma
högerman-nadygderna. Slutligen skall
föräldramyn-digheten vila över honom som en
välbehövlig oeh hälsosam tygel.
–-Och där pojkar gent emot det andra
könet uppträda med nedlåtande
överlägsenhet, kan man dessutom vara ganska viss om
att de haft en mor, som ej förstått sätta sig
i respekt. Detta kanske mest, emedan hon
kritiklö^; och naivt ägnat sonen sin
underdåniga tillbedjan. Eller också har detta
slags manlig ungdom från hemmet fått
insupa lärdomar, som kommit honom att tro
på mannaenväldet som det enda möjliga för
samhällets och hemfridens bevarande.”
Till och med fröken Cecilia Milow
känner sig föranlåten att protestera, I ett till
Ungsvenskarna adresserat brev infört i
Aftonbladet säger hon:
”Då ni på protestmötet så muntert
spelade upp ”Oh Marie”, efter vilken melodi man
gärna dansar twostep, var det en cynism,
som träffade kvinnorna likt ett slag i
ansiktet. Därmed kränkte ni edra egna
mödrar och systrar.”
Och hon slutar med att utropa:
”Från den nationella renässansen ni där
[på mötet] representerade bevare oss, milde
Herre Gud!”
Med anledning av det klander, som från
unghögerhåll riktats mot en del
rösträtts-kvinnor för det de inköpt biljetter till
Runan, gör fröken Anna Kleman följande
berättigade anmärkning:
”När sedan Ungsvenska förbundet till
samma dag som det redan annonserade av
Landsföreningen anordnade rösträttsmötet
VID VAL
av symaskin, välj en
“S1NGER 66“
förebilden för all
symaskinsfabrikation.
utlyser ett s. k. protestmöte, så ha
kvinnorna givetvis ännu icke hunnit glömma
bort ungsvenskarnas proklamation av 22
april, vari de ’hänvisa* sina
motstånda-rinnor till ett blivande av dem planerat
möte *för begärd förståelses vinnande*. På
grund härav är det verkligen oförklarligt,
att ungsvenskarna blivit så ytterst
obehagligt överraskade av att ett antal kvinnor
verkligen infunnit sig.
–-Frånsett kuriositefsintresset för en
företeelse, som möjligen kunde vara en
yttring av den ”maskulina renässansen’, så
tänkte säkerligen många av de närvarande
kvinnorna i likhet med mig, att de
yung-svenska’ i sista stund skulle fatta mod och
inlåta sig på diskussion för bättre
’förståelses vinnande’, eftersom de farligaste
kvinnorna voro engagerade på annat håll.”
Slutligen vilja vi anföra några ord av
Anders Twengström i Dagens Nyheter,
vari vi till fullo instämma:
”Det gäller för ett land att fostra sina
medborgare till att på bästa möjliga sätt
fylla den plats i samhället, som bäst
motsvaras av vars oeh ens säregenskaper.
Under sådana omständigheter är det
uppenbart att varje fosterlandsvän med glädje
skall se ett socialt och politiskt
upplysningsarbete bland ungdomen, det må nu
bedrivas av vilken organisation som helst.
Men detta upplysningsarbete blir till den
uppväxande ungdomens och därmed även
fosterlandets skada, om det urartar till ett
inpiskande av vissa på förhand
konstruerade partiprogram. Ungdomen bör lära sig
att tänka fritt och att det i stort sett ej
ges någon fråga som ej kan och bör ställas
under debatt.”
RYNKTINKTUR
Maj or sk an Edmann
orttager rynkor och pormaskar. Har en underbar
förm&ga att föryngra och försköna, ty hyn blir akKr och
genomskinlig- Anses vara det yppersta medel i sitt slag.
I parti och minat i
FRANSKA PARFYMMAGASINET
Hovlever&ntör
21 Drottninggatan 21, Stockholm
m- samt i förnämsta Farfymaff&rer, "9#$
(A. F. 1555).
Hnr listorna tas emot.
Vad det är fråga omi Jo, det är om de
här listorna för kvinnans politiska
rösträtt. Ni har val redan hört talas om dem,
förmodar jag, och visst vill ni att vi ska
få rösträtt?
— Ja, nog är det rättvist alltid, men inte
gör väl mitt namn något till, inte?
— Jo, det är just vad det gör, för nu ska
vi låta gubbarna i riksdagen se att vi
kvinnor också själva äro intresserade för
saken. De ha behagat tvivla på det. Men
nu ska de få se på annat. Därför ha vi
inte råd att undvara ett enda namn. Alla
kvinnor måste skriva på för att visa att
vi verkligen vill ha rösträtt.
— Ja, är det så — då förstår jag att mitt
namn kan göra nytta, och då skriver jag
gärna på.
Och där har jag hennes namn.
In och ut vandrar jag i de små kåkarna
och de fina välbyggda husen. Det går på
melodien: Till nästa år, till nästa vår, vi
säkert rösträtt får. Ibland smäller man
igen dörren helt ovänligt mitt för näsan
på mig. Ibland tas jag nästan emot med
Öppna armar. Namn efter namn fyller min
lista.
Jag knackar på en dörr.
— Stig in! En gråhårig kvinna reser sig
till goddag. Jag framför mitt ärende och
ser hur hennes ansikte lyser upp av glädje.
Hon ropar inåt rummet:
— Nu ni flickor är rösträtten här. Det
här ha vi just gått och väntat på, flickorna
och jag.
— Ja, det är åtminstone ett ringa förebud
till rösträtten, säger jag.
Mannen i huset träder just in genom
köksdörren och slänger sin bruna
provväska på soffan.
— Vad är det fråga om? Han kastar
misstänksamma blickar på mig och listan.
— Jaha, du, vi tänker skriva på allihopa,
säger hustrun och skrider resolut bort till
chiffonnieren, och jag blir tre namn och
tre tioöringar rikare.
— Kan jag få den här listan inlämnad till
majorskan? spörjer jag en stund senare en
tjänsteflicka.
Flickan försvinner, och genom två
halvslutna dörrar hör jag en vredgad
stämma, och i andanom ser jag hur majorskan
slår ifrån sig med båda händerna:
— Nej, inte en bokstav heller skriver jag
på. Jag har det så bra som jag har det.
Då jag inte kan få audiens hos
majorskan, blir jag inte i tillfälle att upplysa
henne om att det finns tusende andra, som
inte ha det lika bekvämt och bra som hon,
och för vilkas skull man måste känna det
som sin plikt att göra något.
Men majorskans jungfru tyckte förmod*
ligen inte, att hon var belåten med som det
var, ty hon undrade ödmjukt:
— Kan en så’n en som jag få lov att
skriva på? För se jag har tänkt så
mycket på det här, se’n jag var och hörde det
där föredraget om hur orättvisa dom har
varit mot oss kvinnor i pensionsfrågan. Så
nog tycker jag att kvinnan ska få ha ett ord
med i laget, när det gäller.
Så föllo hennes ord, och hennes namn
kom på listan. Och en hel krona av sin
månadslön ville hon avstå åt
rösträttsföreningen.
Nästa offer är ett hus med
mattbelag-da trappor, där listan mottages av en
välklädd* tjänarinna for vidare befordran. Hon
knackar försiktigt på närmaste dörr. En
kvinnlig röst svarar: ”Stig in”, och jag hör
att jungfrun upprepar mina ord om mitt
ärende. Listan lämnas i första bästa hand
som räcks ut — det är tydligen husets
herre, ty jag ser en manschettprydd hand
skymta i dörröppningen och hor hans
föraktfulla tonfall:
— Här skrivs inte på!
Och listan lämnas åter i jungfruns
händer. Hans hustru behövde tydligen inte
få del av ärendets innebörd — han kun-
de på egen hand avgöra, om hon ville
eller ej.
Jag kände mig så generad å den
hustruns vägnar, så att jag var innerligen
glad, att hon aldrig behövde se mig.
Min sista lista har snart icke plats för
flera namn. Jag har föresatt mig att få
den alldeles full, innan jag går hem.
Arbetarhustrun i den lilla gula stugan uppe
i backen ville ju ha betänketid tills i dag
— henne måste jag titta in till igen.
— Om hon hade läst och begrundat mina
”flygblad?”
— Ja då, å — det är då så rätt
vartenda ord i dem, så att nu är jag bestämd
för att skriva på, å det var då riktigt
roligt, att jag fick vara med om det här
också.
Och mannen i arbetsblusen, som njuter
sin kvallsvard borta i hörnet, infaller:
— Ja si ja’ har då tyckt att det har
varit så tokigt att inte hustru min skulle
vara intresserader av det här som
frun-timmerna ä’ så ivriga om nu, så det var
riktigt bra att frun kom hit.
Nu är listan fulltecknad, och jag
vandrar hemåt i vårskymningen — doften av
mylla och halvt utspruckna bladknoppar
varsla om ljuva löftens snarliga fullbordan.
Maja Gerdin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
