Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FOR KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
II ARG.
STOCKHOLM, 1 JUNI 1913.
N:r 11.
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
utkommer den 1 oeh 15 i var månad
Redaktör: Ester Brisman.
Träfias onsdag oeh lördag kl. i g 3—Vg 4.
Redaktion och Expedition: 6 Lästmakaregatan 1
Expeditionen öppen vardagar kl. 1—4.
Rikstei, Norr 600. Allm. tel. Brunkeb. 944.
Telegramadress: Rosträtt, Stockholm.
Prenumeration genom posten
Pris for 1913 1 krona. Lösnummer 5 öre.
For utlandet sker prenumeration antingen genom
posten eller genom insändande av 1 krona 75
öre i postanvisning till tidningens expedition.
Annonspris: 15 öre per millimeterhojd7 atorre
annonser och årsannonser rabatt.
Rikstei. 456. Allm. tel. 604.
9 f. m.—7 e, m.
De självtagna förmyndarna
«ch de tvångsvis ompdiga.
Folkpensioneringsfrågans lösning.
Den stora folkförsäkringsfrågan
löstes genom riksdagens beslut av den
21 maj under alla partiers samverkan.
Det särskilda utskottets förslag
samlade starka majoriteter: i Första
kammaren 111 röster mot 28, i Andra
kammaren 172 mot 25. Men under de långa
debatterna saknades därför ingalunda
varnande och kritiserande röster och
av den glädje, de ljusa förhoppningar,
varmed civilministern hoppades att
förslaget skulle antagas, förmärktes ej
mycket, — snarare hade man det
intrycket att riksdagen lyssnade till
resignationens maning att taga det som
står att få, eftersom man icke kan nå
det man skulle önska.
Åven förslagets varmaste försvarare
forutsågo att svårigheter och
oegent-ligheter måste komma att uppstå vid
lagens tillämpning, liksom att luckor
finnas, vilka framtida bestämmelser
måste söka fylla — t. ex. i fråga om
barnpensioneringen.
Frågans lösning är ju i själva
verket möjliggjord endast genom
jämkning mellan stridiga åsikter och
offrande av olika önskemål. Fullkomligt
eniga ha männens representanter
emellertid stått, när det gällde att inför
ålderdom och orkeslöshet säkerställa
landets män på bekostnad av landets
kvinnor. Riksdagens beslut måste av
kvinnorna kännas som en
rättskränk-ning, och vi kunna icke dela greve
Hugo Hamiltons förhoppning, att vi
”vid närmare besinning” skola inse att
de förbättringar i vår ställning, som
av särskilda utskottet föreslagits i
fråga om tilläggspensionen, skola
uppväga den principiella oeh formella
likställighet mellan man och kvinna,
vilken vi påyrkat. Vi måste
fortfarande med hr Thyrén beteckna lagen
som en flagrant orättvisa mot
kvinnorna och protestera mot folkets
uppdelning i riskklasser efter kön. De
fördelar, som lagen skapat för den
lägsta pensionsklassen bland
kvinnorna, de fattigastes, änkornas och de
inkomstlösa hustrurnas, har för övrigt
vunnits endast genom en minskning av
Alldeles samma argument, som nu brukas mot
kvinnorösträtten, användes för hundra år sedan mot
en utsträckning av rösträtten till de män, som icke
tillhörde de privilegierade klasserna. Det sades även
om dem, att de skulle komma att försumma sitt
arbete och sitt hem. De män, som anse att de för
rösträttens skuli försumma sitt arbete och sitt hem,
äro berättigade att använda samma argument mot
sin hustru, men inga andra.
Theodore Roosevelt.
de bättre ställda kvinnornas pensioner,
— m. a. o. inför ålderdom och
invaliditet, vilkas följder drabba hela folket
lika, skall ej folket som helhet svara
solidariskt, utan män och kvinnor var
för sig. K. M:ts förslag om en och
samma procent för alla
avgiftspensio-ner innebar viserligen en mindre
ekonomisk fördel än den nu antagna
lagens bestämmelser, men var dock för
kvinnorna av största betydelse. Den
lilla, men säkra avgiftspensionen utgår
under alla förhållanden vid fyllda 67
år eller vid varaktig oförmåga till
arbete, då däremot tilläggspensionens
utbetalning liksom dess belopp
bestämmes efter ansökan av en nämnd, vald
av kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige eller allmän rådstuga. De
fattiga och åldriga kvinnornas
inflytande på en sådan nämnds
sammansättning torde vara synnerligen litet,
— osäkerheten i deras ställning
däremot synnerligen stor. Lagens övriga
bestämmelser öppna nämligen rika och
vida möjligheter för nämnden att
ytterligare kringskära understöden.
Dessutom måste ihågkommas, att det
för kvinnorna varit av stor vikt att få
erkänt i princip rätten till samma
pension som männen. Visserligen har
utskottet ej principiellt uttalat sig mot
denna rätt liksom man ju sökt på vissa
håll motivera sin avvisande hållning
mot kvinnornas likställighetskrav med
hänvisning till landets ekonomiskt
svaga ställning. Om, såsom
civilministern hoppades, — det skall bliva en
snar framtid förunnat att genomföra
denna likställighet, torde detta vida
lättare kunna ske, ifall lagen
åtminstone i princip förut fastslagit
densamma genom lika avgiftspensioner
för alla än då som nu en i fråga om
såväl avgiftspensioner, pensionstillägg
och den frivilliga försäkringens
avkastning fullt genomförd åtskillnad
efter kön är för handen. Det är därför
för kvinnorna fullkomligt omöjligt att
biträda greve Hugo Hamiltons
uppfattning, att den krävda
likställigheten, som ”ej kan skapas därför att
ingen likställighet finnes”, i själva
verket är ett sken — vi måste vidhålla, att
tvärtom de fördelar, man nu anser sig
ha medgivit kvinnorna, endast äro
skenbara. Känt är ju, att det är
landets ytterst begränsade ekonomiska
resurser och ytterst ogynnsamma ålders-
fördelning, som skulle omöjliggöra en
bättre ställning for kvinnorna. Att
denna åldersklassernas disproportion
till mycket stor del beror på
emigrationen, är ju också veterligt. Men har
man betänkt, med vilka siffror just
kvinnor i den kraftigaste åldern 20—
35 år figurera i
emigrationsstatisti-ken, och tror man, att en sådan lag
som denna skall hos kvinnorna väcka
den trygghet för framtiden, som skulle
kunna uppväga önskan om större
ekonomiskt utbyte av arbetet under
kraftens dagar! Har man ej tvärtom nu
tillintetgjort en stor möjlighet att
skapa en gynnsammare åldersfördelning?
Månne man icke låtit snålheten bedra
visheten genom att taga ett
uteslutande matematiskt lagförslag — icke ett
som uppbäres av den ”kärlekens
tanke”, vilken greve Hamilton så helt och
fullt såg förverkligad i denna lag?
Den ovilja, varmed
folkpensione-ringsfrågans lösning kommer att
hälsas av kvinnorna, stänkte nog också
en droppe malört i den glädjens
bägare, som regeringen tömde för
förslagets lyckliga bringande i hamn. Och
den största förhoppningen om
framtida rättelser ligger nog för oss
kvinnor i h. exc. statsministerns
oförbehållsamma erkännande härav. I sitt
anförande i Första kammaren yttrade hr
Staaff:
”Som en mörk punkt kan jag för min del
ieke underlåta att beteckna det
förhållandet att denna stora fråga, så betydelsefull
för hela landet, har blivit förberedd, har
under ansvar diskuterats och kommer att,
avgöras allenast av hälvten av det svenska
folket och dess representanter. Jag tilltror
mig ieke att komma med några påståenden
om i vad mån och på vad sätt detta
förslag nu skulle ha förelegat i händelse även
Sveriges myndiga kvinnor hade ägt politisk
rösträtt. Men vad jag skulle vilja
framhålla, det är, att vare sig den ena eller
andra ändringen då hade tillkommit i
förslaget, så skulle själva avgörandet ha varit
mera tillfredsställande, då det likväl hade
uppburits av ett underlag från hela folket.
Nu är det dock så, att det är så att säga
de självtagna förmyndarna som ensamma
besluta och de tvångsvis omyndiga som få
rätta sig efter beslutet. Efter min mening
är detta icke nyttigt, icke lyckligt för
samhället. Ju mera vi kunna grunda
detsamma på rättfärdighet, dess bättre, och
det framträder, synes det mig, särskilt i en
stor sak som denna. Den frågan
återkomma vi emellertid till — om vi leva — vid
nästa riksdag.”
Uttalade av statsministern inför den
kammare, vars majoritet gör gällande,
att kvinnorna icke äga några intressen
i samhället, vilka ej tillbörligen
tillvaratagas av männen, och som därför
nekar att inse något skäl föreligga att
bevilja oss politisk fullmyndighet, äro
dessa ord av den allra största
betydelse för vår sak. Det löfte, de
innebära, hälsa vi med glädje, men
ännu mera den däri klingande varma
Övertygelsen, att rättfärdigheten är
den enda bärande grundvalen för ett
lyckligt samhälle. Det återstår nu att
se, huru samhällsnyttans förkämpar i
Första kammaren — speciellt den fria
lansen från Lund, — komma att
minnas detta och sina egna uttalanden i
debatten den 21 maj. Möjligt är ju, att
denna frågas behandling hos en och
annan väckt eftertanke oeh kunnat
bidraga till bättre förståelse av
kvinnornas krav.
Att den hos kvinnorna själva
fördjupat insikten om den politiska
medbestämmanderättens behövlighet och
om nödvändigheten av att tätt sluta
upp kring kravet därpå, är utom allt
tvivel. Det ligger nu hos oss att ge de
män, som i riksdagen skola föra
striden för oss, det kraftigaste av alla
vapen i handen: bevis för en stark och
enig opinion bland kvinnorna själva.
Som intet annat bör
folkpensionerings-frågans lösning driva kvinnorna fram
till arbete för att den nu pågående
namninsamlingen måtte ge ett
imponerande resultat, ty som intet annat
bör den ha öppnat kvinnornas bliclf
för deras rättslösa ställning. Hög tid
är det, att vi med större intensitet än
någonsin arbeta för vår rösträtt: — vi
behöva sannerligen vara med, då det
skall överläggas om de förbättringar i
den antagna lagen, av vilka även dess
ivrigaste förespråkare förutsågo
nödvändigheten. Lagen har inför
ålderdom oeh orkeslöshet satt oss i en
särställning, där vi äro solidariska blott
med varandra — låt då denna
solidaritet reflekteras i vår opinionsyttring.
Må vi enigt träda fram oeh säga: Vi
Sveriges kvinnor ge våra namn på
opi-nionslistorna som pant för vår vilja
att utan förmyndare arbeta på
förverkligandet av kärlekens tanke i
samhället — icke endast genom felfria
kalkyler, utan genom rättfärdighet.
200
lokalföreningar räknar nu
Landsfor-eningen för kvinnans politiska
rösträtt, sedan underrättelse nu ingått
att förening bildats i Liljedal
(Värmland). Att kvinnornas rösträttsrörelse
går oavlåtligt framåt är ju en känd
sak, men vid en milstolpe sådan som
talet 200 stannar man ovillkorligen och
känner sig imponerad. Och när man
blickar tillbaka på den långa raden av
föreningar och på allt det arbete dessa
representera, måste man säga sig:
när kvinnorna en gång få sin rösträtt,
så har det ej skett utan ett stort och
ärligt arbete!
E. B—n.
Borstmagasinet
R. STOGKLASSA
SS Drottninggatan SS
Allm. Tel. SO 33.
(A. F. 1532)
J önJsöpings-Magasinet
Etabl. 1873. Regeringsgatan 45. A. T. 55 41.
Pai*fym- och Ramaffär»
Ivar Haeggströms Boktr. A.B.
26 Gamla Kungsholmsbrogatan
A/ft slags boktryck.
LAGERSONS
SKOMAGASIN
dakobsgatan 18 - Fredsgatan 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
