Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samvetsfrihet.
Med rätta liar ingenting: ansetts mer
värt en strid på liv oeh död än
samvetsfriheten. Den frihetskämpe, som det
svenska folket mest hedrat och vars
minne lever framför andra
krigförande konungars, är Gustav II Adolf, och
det heror väl på, att hans kamp i
främsta rummet ansetts vara en strid för
andlig frihet. Samvetsfrihet i religiösa
oeh politiska spörsmål anse vi svenskar
som vår dyrbaraste skatt, väl värd att
förvärva och beskydda.
Så anses det åtminstone, när det
gäller män, men hur är det, när det gäller
kvinnorna! År folksamvetet lika
känsligt då? I arbetet för namninsamlingen
ha vi på denna fråga fått ett svar, som
kommer hjärtat att krympa ihop av
sorg och medlidande.
Namninsamlingen är ju en fråga till
Sveriges kvinnor, och den har kommit
till stånd för att kvinnorna själva skola
komma till tals. Men nu händer det
inte sällan, att då man tillfrågar en
hustru om hennes mening, hon svarar,
att hon inte får skriva på listan för
sin man, och svaren falla olika från
det halvt likgiltiga, halvt förlägna:
”Min man är så emot det”, och hela
skalan nedåt till det, som en hustru
nyligen i ångest gav: ”Han skulle slå
mig, om jag skreve på.” Dessa svar
äro visserligen undantag, men de
förekomma dock så ofta, att de verka
beklämmande.
Då de utestängda kvinnorna genom
en omröstning bland kvinnorna själva
vilja skaffa sig stöd for sitt krav, då
står inte ens detta medel utan
inskränkning till buds. Då visar det sig,
att i ”Frihetens stamort på jorden”
fmns tusentals fullvuxna kvinnor,
mödrar och hustrur, som troget göra sin
dagliga gärning, men som inte ha sin
frihet att efter sitt eget samvete
besvara en principfråga.
Och medvetandet om denna nod gör
väl för oss, som arbeta, stegen tyngre,
men också fastare, ty vi veta, att vår
strid är helig; ty den är i första hand
en strid för andlig frihet.
Signe Wollter.
Den ”verklige hemmansägarens” farhågor.
Kvinnorna ha igångsatt
namninsamlingen för att jäva det i riksdagen ofta
hörda påståendet, att det blott vore ett
fåtal kvinnor, som önskade rösträtt.
Att de, som äro principiella
motståndare till kvinnorösträtten, och anse att
det skulle vara en riksolycka, om
kvinnorna finge vara med vid avgörandet
av landets angelägenheter, nu söka
varna kvinnorna från att skriva på
listorna, är ju kanske inte så underligt,
men de metoder, som användas härtill,
äro dock en smula egendomliga. Ty
det är inte principerna som diskuteras,
utan man vill förvanska
undersökningens resultat genom att försöka
skrämma även dem, som verkligen önska
rösträtt från att deltaga i
opinionsyttringen. Det är högerns vanliga
taktik: skrämselmetoden och vädjandet
till klassegoismen. ”Det blir endast
socialdemokraterna, som förtjäna på
denna röstutvidgning”, det är det tema,
som framför allt varieras i olika
tonarter. Att det inte finns något enda
hållbart skäl for det påståendet, vet
högern, ty hr Widell försökte ju i sin
utredning att få fram det resultatet,
men trots att han pressade sina siffror
betydligt och antog att kvinnorna på
landet skulle deltaga i valen i långt
mindre grad än i staden (60 mot 90), så
lyckades han dock icke komma längre
än att högern troligen skulle få sitta i
orubbat bo, medan knappt en enda
procent av de frisinnades röstetal
skulle gå till socialdemokraterna, d. v.
s. kvinnorösträtten skulle i det stora
hela lämna partiställningen
oförändrad.
Men högern bryr sig inte om sina
egna utredningar längre än de passa i
agitationen, utån socialistskräcken
odlas alltjämt i detta sammanhang.
Nyligen har ”en verklig hemmansägare”
i en insändare i Västerbottens Nyheter
uppmanat kvinnorna i Västerbotten
att ej skriva på opinionslistorna.
Skälet härför är att på landet ha icke både
män och kvinnor tid att gå på
valmöten och delta i valen. Antingen
måste männen eller kvinnorna stanna
hemma och se till ”kritterna” och bar-
nen, och där det är långt till
vallokalerna går det ej för sig, att mannen går
på förmiddagen och hustrun på
eftermiddagen, såsom i städerna och
industrisamhällena. Därför blir det också
endast kvinnorna därstädes, av vilka
flertalet äro arbetarhustrur, som mera
allmänt kunna deltaga i valet, men då
blir det socialdemokraterna, som vinna
på saken ”och då är det också slut med
den fria och självägande allmogen, då
går det ej längre att vara bonde, ty då
bli alla skatter lagda på jorden” etc.
Den verklige hemmansägaren svävar
tydligen i okunnighet om att K. M:t i
sin proposition om kvinnans rösträtt
till förra årets riksdag beaktat
svårigheterna med de långa avstånden på
landet och därför föreslagit att man
skulle medgiva rätt for äkta makar
att, därest båda äro röstberättigade, på
grund av fullmakt utöva rösträtt for
varandra. Redaktionen av
Västerbottens Nyheter tycks inte heller haft
reda på saken, eftersom den inte brytt
sig om att trösta den stackars
hemmansägaren i hans alldeles onödiga
bekymmer.
Dylika skrämskott äro emellertid
typiska för högeragitationen. Ofta är
argumentationen ännu enklare. ”Nej,
jag är försörjd”, svarade en fru en
namninsamlerska på hennes förfrågan,
och så resonerar nog mer än en. ”Vi
ha det bra, som det är, vad angår det
då oss, om det skrives lagar som
drabba andra kvinnor hårt, om nian
ger dem svält som lön på ålderdomen,
därför att de hela livet igenom slitit ut
sig för sina närmaste. Vad mer, skola
vi taga vara på våra systrar”, sådan är
andemeningen i många kvinnors
resonemang. Eller litet mer invecklat:
”Eftersom arbetarna och deras hustrur
känna de nuvarande förhållandena
såsom mest tryckande för dem, är det
troligt att arbetarkvinnorna skola
deltaga i röstandet mer än vi, som äro
försörjda och mätta, och då skadar
denna rätt vårt klassintresse, alltså
bör den ej medgivas”. Därför att en
del högerkvinnor inte idas intressera
sig för fosterlandets angelägenheter,
Ungsvenska förbundet i
Norrköping.
Hur hög er pr ess en refererar.
Ungsvenska förbundet startade sin
planerade kampanj i landsorten med ett möte
i Norrköping den 15 maj, besökt av ett
50-tal personer.
Efter att ha refuserat en inbjudan till
ett av L. K. P. R:s Verkställande utskott
anordnat diskussionsmöte i Stockholm
och efter att ha nekat diskussion å ett
eget möte, också i huvudstaden, finna
ungsvenskarna det lämpligt att i Norrköping
inbjuda de på mötet närvarande kvinnorna
att yttra sig. I högerpressens referat Över
Norrköpingsmötet talas det om, att någon
diskussion icke kom till stånd, trots
ordförandens ”enträgna maning” och trots
att ”åtskilliga kända rösträttskvinnor”
voro närvarande, ett påstående som också
flitigt kommenterats.
Enligt meddelande från såväl
ordföranden i Östergötlands länsförbund som från
vice ordföranden i Norrköpings F. K. P. R.
inskränker sig emellertid antalet av på
mötet i Norrköping närvarande kvinnor till
summa 7. Några av dessa voro medlemmar
av rösträttsföreningen, de andra icke.
Ingen enda medlem av styrelsen och ifigen
styrelsesuppleant var närvarande.
I brev till redaktionen av Rösträtt för
Kvinnor skriver vice ordföranden: ”Efter
vad som föreföll på det s. k. protestmötet i
Stockholm, torde väl kvinnorna i allmänhet
finna det under sin värdighet att deltaga
i dylika tillställningar. Det synes mig, som
de helst borde avhålla sig från dem helt
och hållet och därigenom också förekomma
dylika historiers spridande i
högerpressen.”
Östergötlands Dagblad, som innehöll det
första referatet, har vägrat införa en
rättelse.
så skola inga andra kvinnor få ha
något att säga heller, även om de behöva
det aldrig så väl för att inte bli
förtryckta. Men inte ens det
resonemanget är riktigt. Ty står klassintresset
på spel, då komina nog också
högerkvinnorna till valurnorna.
Gulli Petrini.
Intryck Irån Leniloi.
Brev till Rösträtt för Kvinnor.
Av Annie Furuhjelm.
London i maj 1913.
Huru skall allt detta sluta! Ja, huru
skall det sluta? Se där vad alla fråga
sig. Var man än rör sig, bland
konservativa eller liberala, så kommer
frågan om suffragetterna genast upp. För
att få publiken att köpa tidningarna
utropa försäljarna de senaste
suffra-gettdåden, på omnibustaken diskuteras
”militant tacties”, än med hån, än med
hänförelse, än med den djupaste
bitterhet, än med den mest entusiastiska
beundran. Suffragetterna behärska
med ett ord situationen, och det är väl
det de närmast tänkt sig.
För den, som åser striden som
platonisk åskådare, är det emellertid
sol-klart att ett sådant sakernas tillstånd
icke kan fortgå i längden, och man
frågar sig ovillkorligen, vad tänka de som
makten hava? Främst på sitt parti
tyvärr! Det gör Asquith. Den liberale
premiärministern i ett stort rike, för
vilken frisinne icke innebär rättvisa,
bryr sig ej det minsta om att vara
liberalismens idé trogen, detta är ju
dessvärre ingenting nytt. Men så
finnas ju ”rösträttsministrarna”, sir
Edward Grey och Lloyd George. Det
verkar onekligen litet komiskt denna
höviska turnering i Underhuset, där varje
gång kvinnorösträtten kommer under
debatt ministrarna komma med var
sina motsatta synpunkter, och dessa
mossbelupna tusen gånger vederlagda
argument tagas fram, om det
övergivna hemmet och de vanvårdade barnen
och så till avslutning det imponerande
”kvinnorna bry sig icke om rösträtten”.
Så gick det till nu, då Dickinsons
amendment lades fram. Jag Övervar
en del av debatten, den var långtrådig
och ointressant, alla visste på förhand
att dess Öde var beseglat, och då
voteringens resultat tillkännagavs dagen
efter, blev det ingen missräkning att
den fallit.
Vill man förstå
suffragettståndpunkten, så måste man se den ur de svikna
löftenas synpunkt. Regeringen ar
ensam ansvarig för att England idag
äger ”desperados” färdiga till *v ad. som
helst. Detta får man icke glömma,
innan man fäller domen över dem. Litet
mera klokhet, litet mera framsynthet,
litet mera uppfattning av tidsandan,
och allt hade varit annorlunda, och
sedan löftestrohet framför allt.
Varje engelsman äger rätt att
avbryta en talare vid ett politiskt möte och
göra frågor. Det är en av hans
rättigheter, som han anser helig. Så
kommo en dag några kvinnor, svängde en
liten flagga med orden ”votes for
\vo-men”, oeh de tilläto sig att begagna den
urgamla rätten att rikta frågor: När
ämnar regeringen göra allvar av sitt
löfte och bevilja kvinnorna rösträtt?
Svaret härpå blev fängelse. Ty det
var kvinnor som frågade.
Så begära de att behandlas som
politiska fångar. Regeringen svarar med
att bura in dem med tjuvar och deras
vederlikar. På detta sätt skapades
martyrskapet, sedan kom fanatismen,
hänförelsen, glöden och orättvisan och
gjorde sitt.
De olika skiftena i denna kamp torde
vara alltför välbekanta för denna
tidnings läsare för att jag skall behöva
uppehålla mig vid dem. Nu har
emellertid en kritisk vändpunkt inträtt, vars
rätta innebord icke genast faller i
ögonen. Det var då regeringen gav
order om husundersökning i W. S. P.
U:s högkvarter. Strax därpå följde
indragningen av ”the Suffragette”, och
förbud för W. S. P. U. att hålla
offentliga möten. Independant Labour
Party ser faran och nu börjar ett nytt
skede. Partiet, som tidigare icke
godkänt ”militant taetics”, insåg genast att
det här gällde värnandet av dyrbara
konstitutionella rättigheter, yttrande-,
församlings- och pressfriheten. ”The
Suffragette” trycks omedelbart på
partiets tryckeri, mitt för regeringens åsyn
säljs det förbjudna bladet i alla
gathörn, och så rycka de fram, Londons
organiserade arbetare, i gigantiska led
till det storslagna protestmötet vid
Tra-f algar Square. Därmed var
stridshandsken slungad, och de tal, som
höl-los där, buro vittne om att talarna voro
på det klara med vad det här gällde.
Sådan är situationen, rätt hotande, och
då det knappt är troligt, att
arbetarepartiet, vars röster regeringen måste
räkna med, nu slår till reträtt, kan
man förstå att liberalerna ha skäl till
oro. Man väntar med spänning
sakernas vidare utveckling.
En episod i denna kamp var jag i
tillfälle att vara med om. Det var då
mr Lansbury, f. d. medlem av
Underhuset för arbetarepartiet, skulle ställas
till ansvar för att han i ett tal
uppviglat kvinnorna till våldsdåd. Det lilla
rummet var fullpackat av journalister
och åhörare, en av ledamöterna hade
icke annat att göra än att med fingret
hota alla dem som tilläto sig
sympatiutrop. Och trots de upprepade
varningarna, ”kom ihåg att ni befinner er
i en domsal”, hörde man skratt och
hånfulla tillmälen.
Åtskilliga poliser uppläste långa
vittnesmål, allmänna åklagaren gjorde en
mängd snärjande frågor, men
höjdpunkten nåddes, då Lansbury
meddelade att det mest revolutionära i hans
tal var ett citat —* ur Bonar Laws tal
till Ulstermännen, där han uppmanade
dem att motsätta sig självstyrelse för
Irland! Lansburys självförsvar gick
för övrigt ut på att bevisa, att han som
röstberättigad medborgare ej hade rätt
använda våld, men att han förstod om
kvinnorna, emedan de saknade
rösträtt, grepo till våld.
Försvarsadvokatens tal gick helt och
hållet förlorat för mig.
Så föll domen. Den lydde på tre
månaders fängelse, och för att kunna
ge en fällande dom hade domaren fått
gå tillbaka till ett domstolsutslag från
1360! Det låter nästan som en saga,
men är dock ”sanning, hela sanningen,
ingenting annat än sanning”, som
vittneseden låter.
Då vi gingo ut på gatan ur
rättssalen möttes vi av de vanliga
tidnings-försäljerskorna, och ”the Suffragette,
the Suffragette” ropades det i det
böljande, aldrig slutande människ osorlet i
jättestaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
