Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Iitemtiiiella kviniristrättsilliaiseis sjiide kngress.
Kvinnornas världsparlament i Budapest.
Det verkade nästan segertåg, när
rösträttskvinnorna från när och
fjärran — största delen i feststämning från
föregående möten i Berlin, Dresden,
Prag och Wien — samlades i Budapest
till den sjunde internationella
rösträttskongressen.
Den inleddes som sedvanligt med
predikan av re ve re nd Anna Shaw i
protestantiska kyrkan. Samma dags
eftermiddag skedde det högtidliga
öppnandet i Musikakademien, från golv
till tak fylld av en entusiastisk publik.
Oeh förväntningarna blevo sannerligen
icke svikna. Sedan en ouvertyr,
komponerad för detta tillfälle av doktor
Madar Remyi, spelats av
Nationalteaterns orkester och Ungerns förnämsta
skådespelerska, Maria Jaszai, uppläst
en , dikt — ”Call of the Century” —
ävenledes skriven med anledning av
kongressen, framträdde grevinnan Iska
Te-leki — kongresskommitténs
ordförande — och hälsade gästerna
välkomna i ett lika varmhjärtat som
formfulländat anförande. Så talade fröken
Vilma Gliicklich i den ungerska
rösträttsföreningens namn. Hon är en
lika sympatisk personlighet som god
talare och hälsades med starka applåder.
Ä regeringens vägnar framfördes en
hälsning av undervisningsministern
d:r Béla de Jankovies och å stadens av
borgmästaren d:r Stephen de Barczy,
som slutade sitt ofta av bifall
avbrutna tal med orden: ”Jag önskar er av
hela min själ framgång i den stora
mission, vars apostlar ni äro.”
Handklappningarna, som följde på
denna hälsning, avbrytas plötsligt och
efterträdas av en nästan andaktsfull
tystnad inför den seen, som nu
utspelas på estraden. En stor skara
vitkläd-da barn, gossar och flickor, med
händerna fulla av rosor, skynda fram till
mrs Catt, som med strålande ansikte
mottager hyllningen. Den första i
raden — en liten 5- å 6-årig gosse —
räcker henne sina rosor. Så komma de
andra, de små först och så de större,
och nedlägga sin blomstergärd vid
hennes fötter. En av de större flickorna
säger några ord på engelska. Det är
svårt att uppfatta hennes tal, men det
tyckes innebära ett tack för
föregån-gararbetet och en förhoppning att
ungdomen må visa sig värdig detsamma.
— Mrs Catt tackade djupt rörd för den
vackra hyllningen och tilläde med den
humor, som aldrig sviker henne: Det
fanns en tid, när man kastade ägg på
oss rösträttskvinnor — nu få vi i
stället rosor. — Detta vittnar om, tilläde
hon, att de unga slippa vår kamp.
Om denna snabba utveckling i
rösträttsrörelsens historia vittnade även
hennes tal, som framfördes sedan fru
Lindemann å kongressens vägnar
varmt och känsligt tackat för
väl-k o ms t h ä 1 sn i ngarn a.
Mrs Catts tal var som alltid
storstilat. Hon visade med siffror och fakta
hur rörelsen vuxit i styrka och
anseende, hur dess organisation nu omfattar
ett rike, där solen aldrig går ned.
Rörelsens historia är — egendomligt nog
— densamma i alla länder, oberoende
av nationalitet oeh ras. Skälen för och
emot äro alltid desamma. Den
obildade mannen anser att kvinnorna äro
alltför okunniga för att kunna rösta.
Den politiker, som ser allt ur
militäri sk synpunkt, anser att grundvalen
for varje rättighet bör vara fysisk
styrka, och mannen, som icke kan se
utöver sin egen intressesfär, tycker att
allt är bra som det är. I det senare
läget befinna sig även en stor del
kvinnor i olika länder. De äro nöjda med
de förmåner de själva äga och förstå
icke de ekonomiska och sociala
omvälvningar, som de senare årtiondena
medfört i kvinnornas ställning.
Bakom detta ytliga tal i parlament och
samhälle tränger sig dock den
uppfattningen allt mer och mer fram, att
ingen regering kan sägas stå på
demokratisk grund, som utestänger
kvinnorna från medborgarskap.
Det bästa rösträttskongresser kunna
åstadkomma, fortsätter mrs Catt, är
möjligheten att befästa tron och elda
nitet hos deltagarna. Det ligger något
upplyftande i att eliten av all
världens kvinnor deltager i samma arbete:
nedbrytandet av de sk ranko r, varmed
traditionen omgärdat kvinnans
verksamhetsområde.
Dessa skrankor äro ju i vår tid
märkbarast i orienten, ehuru även
bland dess kvinnor finns en stark och
mäktig frihetsrörelse. I Egypten,
Palestina, Indien, Kina, Japan, Persien,
Birma, på Sumatra, Java, Filippinerna
oeh Sandwichöarna — överallt kämpa
kvinnor för sin människorätt. Man
har så länge velat påstå att den
österländska kvinnan var nöjd med sin lott.
Men det är icke sant, bakom slöjor,
bakom riglar och lås har förtvivlan och
upproriskhet närts i århundraden. Det
är bekvämast för männen att tro det
kvinnor älska att vara instängda, att
vara kuvade och förslavade, utan
annat intresse än att behaga sina herrar.
Men — kommer ett tillfälle då
.kvinnornas intelligens och duglighet kan
vara till nytta, då tveka icke männen
— vilken kulör de än ha — att låta
kvinnorna sticka sina mjuka fingrar in
i nationens eld och krafsa ut
kastanjerna åt männen att njuta av. När de
det gjort, få de gå tillbaka in i
fängelset med siria svedda fingrar. Men
upprorsandan blir allt starkare.
Under den nyligen timade
revolutionen i Persien sammanslöto sig
kvinnorna, drivna av frihets- och
fosterlandskärlek och bönföllo hos
parlamentet att icke antaga Rysslands
ultimatum. Vad blev deras lön härför 1 Jo,
ännu större tvång, deras organisation
krossad och deras upproriska röster
kvävda.
Under revolutionen i Kina
tjänstgjorde de föraktade och instängda
kvinnorna som soldater, kurirer och
spioner. De bildade en klubb med
namnet ”Våga att dö” och förde
ammunition från Japan. Många av dem gå v o
sitt liv för landets självständighet.
Men när de efter krigets slut
uppvaktade kons t i tu ti ön skommittén och
begärde att bli delaktiga i den frihet de
varit med om att skapa, då fingo de till
svar att ehuru kommittén uppskattade
deras offervillighet oeh de stora
tjänster de gjort fäderneslandet samt
erkände det berättigade i deras krav, så
kunde kvinnorna dock icke anses
”mogna”. — Det finns onekligen frändskap
mellan västerlandets och Österlandets
uppfattning av kvinnan. I en del av
Kina — Kanton — ha dock kvinnorna
politisk rösträtt, och mrs Catt
omtalade att hon från galleriet haft glädjen
se nio kvinnor sitta i det kinesiska
parlamentet. — De största segi*arna ha
dock vunnits i Förenta staterna, där av
49 stater 11 numera ha givit kvinnorna
politisk rösträtt. Norges fulla
likställighet i politiskt avseende kom som ett
glädjebudskap till kongressen. — ”Det
är för bättre hem- och
samhällsförhållanden vi kvinnor kämpa”, slutade mrs
Catt sitt tal, ”och liksom ingen flod
kan stiga högre än dess källa tillåter,
så kan icke heller en nation stiga
högre än dess hem tillåta”.
#
Den stora tillslutningen — omkring
3,000 personer — försvårade
naturligtvis arbetet under förhandlingarna, och
det är sannerligen icke små anspråk
som ställas på the Board (Alliansens
styrelse), både på ordförande och
sekreterare och — icke minst — på dem som
ha att tolka det sagda på tre olika
språk. Det kan ju vara en smula
tålamodsprövande att höra samma sak
upprepas tre gånger, men kvinnorna
ha ju lärt konsten att vänta. I all
synnerhet på politisk rösträtt.
Hur högt uppskattad mrs Catt är
som Alliansens ordförande fick man en
föreställning om, då styrelsevalet
förelåg. Hon önskade att få träda tillbaka,
men då bönerna blevo alltför enträgna,
måste hon ge vika för ”folkmeningen”.
Beslut hade fattats att utöka
Alliansens styrelse från 7 till 11 personer,
som sedan på sitt första sammanträde
fingo inom sig välja funktionärer.
Bland de återvalda
styrelsemedlemmarna är även fröken Signe Bergman,
som hade den näst högsta röstsiffran
— ett bevis på hur värderad hon är
inom Alliansen såväl för sin duglighet
som för sin personlighet. Från fröken
Martina Kramers, Holland, förelåg
avsägelse som sekreterare inom styrelsen
och även som redaktör för Jus
Suffra-gii. Mrs Catt uttalade Alliansens
erkänsla till fröken Kramers för hennes
långvariga ocli självuppoffrande
arbete i Alliansens tjänst, varjämte
tack-s am hets- och sympati a dress avi äts från
kongressdeltagarna.
En av de första frågorna som
behandlades var Alliansens ställning till
suffragettrörelsen. Efter en stunds
diskussion beslöts enhälligt en så lydande
resolution: ”Den Internationella
Alliansens styrelse önskar tillkännagiva,
att då flera anmodanden ingått, att
kongressen skulle uttala sig mot de
engelska suffragetternas stridsmetoder,
och då den å andra sidan även blivit
uppmanad att uttala sitt gillande av
denna taktik, finner styrelsen
nödvändigt att, för undvikande av
missförstånd, förslå följande resolution:
Enär den Internationella kvinnliga
rösträttsalliansen genom sina stadgar
är förpliktad att iakttaga sträng
neutralitet i alla frågor, som angå de olika
ländernas inre politik och taktik, kan
den ej uttala sig vare sig för eller
emot suffragettrörelsen.
Vidare, att då upplopp, revolutioner
och oordningar ännu aldrig använts
som argument mot männens rösträtt,
protestera vi mot, att
kvinnorösträttens motståndare utnyttja den
stridbara metod, som tillgripits a\7 en
minoritet i ett enda land, till förevändning
att vägra rösträtt åt kvinnor i andra
länder över hela världen.”
Arbetet Kvinnorösträtt i praktik,
vars utgivande beslöts av
Stockholms-kongressen, förelåg färdigt i den
engelska upplagan, verkställd av miss
Mac-millan, som lämnade en redogörelse för
detsamma. Boken är en synnerligt
värdefull uppslagsbok, oumbärlig för varje
rösträtt sintresserad. Utkommer även
på tyska och franska.
Efter en mycket livlig debatt föll
förslaget från England om en
internationell pressbyrå. I dess ställe beslöts att
utvidga Jus Suffragii oeh förlägga dess
utgivande till London, som lämpligaste
centrum för ett internjationellt
röst-rättsorgan. Valet av ny redaktör
lämnades åt Alliansens styrelse.
I sammanhang med Jus Suffragiis
utvidgning kom penningfrågan före.
Och då mrs Coit, som har ”nöjet” vara
Alliansens kassaförvaltare, avgivit sin
rapport med det vanliga tillägget:
”Mera pengar!” föreslog mrs Catt en
vädjan till de ekonomiskt välställda
inom kongressen att lämna bidrag.
Hon föregick själv med gott exempel,
i det hon förband sig att under de två
nästkommande åren betala 100 pund
årligen. Det är omöjligt att hinna
anteckna summorna som nu kastas
omkring i luften: 100 pund, 50 pund, 10
pund, 100 pund, 100 francs, 100 pund till
”Susan och Mary Anthonys minne”,
ljuder en röst från Amerikahänken, ”5
dollars from a little girl from
Washington”, säger en dam och får en
applåd. Det var kanske sin lilla flicka
där hemma hon tänkte på. Även från
den svenska delegationen ljuder en
glad röst: ”Under två år 50 pund
årligen!” Exemplet smittar och fru
Be-nedicks-Bruce tillägger: ”35 pund
under två år.” — Delegationen, som
känna sin ära räddad, drar en suck av
tillfredsställelse. Den så hastigt
verkställda insamlingen inbragte omkring
65,000 mark. Jus Suffragiis start kan
sålunda anses vara betryggad.
Den av Sverige uppställda frågan,
inledd av fru Wicksell, om
rösträtts-organisationernas ställning till de
politiska partierna föranledde en livlig
diskussion, särskilt från engelskt håll,
där den rikaste erfarenheten finns. Att
organisationen bör vara fullt neutral,
d. v. s. öppen för medlemmar
oberoende av deras politiska åsikter i andra
frågor samt att föreningen som sådan
står Över partierna, var en fraga som
alla enades om. Miss Courtney
påvisade, hur man i England sökt få
rösträtt genom en s. k. private members’
bill, men oaktat man lyckats få en
majoritet inom varje parti, kunde intet
uträttas mot regeringen. Nu har
emellertid arbetarepartiet satt kvinnornas
rösträttsfråga på sitt program, därför
vore det orätt att vid valen icke stödja
detta parti.
Fröken Annie Furuhjelm från
Finland — medlem av Alliansens styrelse
och regeringsrepresentant vid
kongressen — föreslog en sammanslutning av
kvinnor från de länder, där de äga
rösträtt, vilket förslag väckte stort
bifall.
Sju regeringar hade sänt
representanter, och de redogörelser dessa
lämnat över de sociala reformer, som
genomförts i deras hemland, kommo oss
— de efterblivna ländernas kvinnor —
att bittert känna vår maktlöshet inför
samhällsnöden. En av skamfläckarna
för vår tid — den vita slavhandeln —
var en dag föremål för varmhjärtade
och indignationsfyllda uttalanden. De
betydelsefullaste inläggen gjordes av
mrs Catt — Alliansens ombud vid den
snart förstående vita
slavhandelskon-gressen i London —, den franska
advokaten Maria Vérone, d:r Giesswein och
miss Jane Addams, som förvärvat
namnet ”the first citizen of United States”.
— Mrs Catts resolutionsförslag, att
kongressen skulle sända en uppmaning
till alla länder att ordna nationella
kommittéer för att pröva vad som kan
göras i saken samt att
rösträttsföreningarna böra uppmana sina
regeringar att tillsätta sådana kommittéer
med även kvinnliga ledamöter antogs
enhälligt.
Bland de många framstående talarna
må även nämnas mrs Perkins G ilman,
vars briljanta föredrag ”Den nya
världens nya mödrar” väckte formliga
ovationer, fru von Fiirth från Wien,
fru Marie Stritt, mrs Millicent Garrett
Fawcett, mrs Despard — hon som så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
