Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verksamhet, dels innehållande biografiska
data. Av utskottets medlemmar höllos på
olika ställen i landsorten föredrag: om
valen. Valnpprop infördes i alla mera
lästa tidningar samt spriddes i övertryck
bland väljarna. Slutligen anmodades även
kandidaterna själva att ställa 8ig i
kontakt med välj armassorna på möten, som
anordnades dels av Svenska
kvinnoförbundet, dels av Svenska folkpartiet.
Resultatet av denna agitation för våra kvinnliga
kandidater är ännu okänt.
Utom de bägge av Svenska
kvinnoförbundet uppställda kandidaterna ha inom
Svenska folkpartiet uppställts ytterligare tre
kvinnliga kandidater, nämligen i Åbo län
d:r Jenny af Forselles, i Wasa södra
valkrets fröken Dagmar Neovius och i Wasa
norra valkrets fröken Augusta Krook. Då
alla dessa tidigare deltagit i
lantdagsar-betet, torde deras inval vara tämligen
säkerställt, åtminstone för de två
förstnämndas vidkommande. Fröken Krook är icke
fördelaktigt uppställd på listorna.
Det ungfinska partiet bar uppställt
endast tre kvinnliga kandidater: d:r Tekla
Hultin, fröken Sofia Streng och fru Maria
Ahlman. Något särskilt agitationsarbete
till förmån för dessa kandidater torde ej
bedrivits.
Inom det gammalfinska partiet bar ett
alldeles motsatt förhållande ägt rum, i det
såväl valmansföreningarna som
kandidaterna själva varit i livlig verksamhet.
Agitationen har liksom inom Svenska
folkpartiet bedrivits såväl genom pressen som
å särskilt för ändamålet anordnade möten,
där kandidaterna försatts i tillfälle att
meddela sig med valmanskåren. Partiets
kvinnliga kandidater äro: lärarinnan
Mai-ju Pohjanpalo, fru Ida Yrjö-Koskinen,
fröken Suoma Lind, lärarinnan Hanna
Jaak-kola, lärarinnan Ruusu Heininen, fru
Amanda Lyytikäinen, lärarinnan Aina
Heikkilä samt fru Eveliina Alakulju.
Socialisternas kvinnliga kandidater äro:
sömmerskan Ada Nousiainen,
vaktmästarehustrun Mimmi Haapasalo, fru Hanna
Kar-hinen, fru Sofia Hjulgren, redaktris Hil ja
Pärssinen, småbrukaren Anni Savolainen,
fackföreningsombudet Aura Kiiskinen, fru
Sandra Lehtinen, fru Alma Jokinen,
lärarinnan Hulda Salmi, fru Anni Huotari,
torparehustrun Hilma Koivulahti-Lehto,
kretssekreteraren Hanna Malm,
förbunds-sekreteraren Hilda Herrala, redaktris
Mii-na Sillanpää, fru Mimmi Kanervo, fru
El-viira Vihersalo och fru Ida Aalle-Teljo.
Inom detta parti förekommer ingen
särskild agitation för kvinnolistorna.
Resultatet av valen blir väl knappast
kant förrän denna tidning går i press.
Helsingfors 3 aug. 1918.
Anna Lundström.
XSn utflykt till några av ungerska
statens barnavårdsanstalter.
Just som tidningen går i press, når oss
underrättelse från Finland att följande 20
kvinnor blivit valda:
Annie Furuhjelm, Vera Hjelt, Jenny af
Forselles, Dagmar Neovius, Tekla Hultin,
Ida Yrjö-Koskinen, Eveliina Alakulju,
Mimmi Haapasalo, Hanna Karhinen, Sofia
Hjul-gren, Hilja Pärssinen, Anni Savolainen,
Aura Kiiskinen, Alma Jokinen, Hulda
Salmi, Anni Huotari, Miina Sillanpää, Mimmi
Kanervo, Elvilra Vihersalo, Ida Aalle-Teljo.
Den internationella
kvinno-rösträttsalliansens
nya publikationer Woman Suffrage in
Prac-tice, 1913, av Chrystal Macmillan, Marie
Stritt och Maria Verone, pris 1: 50 + porto,
samt Report of the Budapest Congress, pris
1:50 + porto, kunna nu rekvireras från
Bösträttsbyrån, 6 Lästmakaregatan,
Stockholm.
Rösträttskongressen i Budapest med
sina långa förhandlingar, sina till
trängsel besökta offentliga möten, där
manliga och kvinnliga talare av rang
med brinnande entusiasm talade för
andlöst lyssnande skaror, med sina
imponerande fester där naturskådespel
av oförgätlig skönhet, tal och musik
fängslade öga och öra, är förbi, — ett
minne blott — och vilan bland de
ungerska bergen lockar–. Men ännu
vill Ungern bjuda främlingarna något
av sina skatter och det kännes närmast
som en plikt att ta emot Och så,
arla morgonstunden söndagen 22 juni
mötas vi, ett 40-tal av
kongressdeltagarna vid Ostbangården. De 4
svenskorna äro i god tid, och där synes
d:r Jenny af Forselles hurtiga gestalt,
där den gamla, fina mrs Despard, mrs
Cobden Sanderson och så det ena
efter det andra av från kongressdagarna
kända ansikten. — Färdledarinnan,
fru Irma von Szirmay, synes dock ej
till, och vi börja undra om allt är rätt?
Ja, helt visst, där stiger ju själva
Kö-nigliche Ministerialrat Paul Ruffy,
överinspektören för de ungerska
bar-navårdsanstalterna, upp i kupén och
nu även fru Szirmay, som in i det sista
haft tusende bestyr för sin skara, och
så bär det av. Stadens gator och
monument och villastädernas trädgårdar
försvinna — snart äro vi ute på
slätten — böljande vetefält och
vinplanteringar, och här och där i en dunge av
accacia- och fruktträd några
bondstugor med klängrosor kring dörren.
Kisujszdllds, vår första station, är
ett större bysamhälle med en statens
sömnadsyrkesskola för flickor,
kombinerad med en industrianstalt och en
fabrik för tillverkning av kläder åt
statens skyddslingar. Platsen består
sig med borgmästare och
kommunalhus, och vi hälsas redan vid stationen
högtidligen av den förre och föras
därefter i fina, lätta droskor med eldiga
hästar, körda av uniformerade kuskar,
till det senare och hyllas där med tal
och en liten för det högtidliga tillfället
komponerad sång samt med de flesta
deltagande nationers folksånger. ”Vårt
land, vårt land”, ljuder nu och
läraren, den reformerte pastorn, blir
överlycklig när d:r Forselles tackar: ”tänk,
att någon från Finland funnit vägen
till deras lilla vrå av världen!”
Traktens befolkning deltager med livligt
intresse; ”feministema” och kongressen i
Budapest har man hört talas om och
de gamla kvinnorna, med av tungt
arbete präglade gestalter, se på oss så
vänligt förstående — en av dem räcker
mig en blombukett, en annan, till synes
mycket fattig, säger något —; var
meningen att tigga? Nej, visst icke, hon
sade endast: ”Gud gjorde oss alla!’’
Åter i vagnarna och nu till en
utställning av barnens arbeten. Flickorna
arbeta par om par vid sina sybågar.
Deras utbildning i denna
sÖmnads-skola pågår mellan deras 12: te och
15:de år; sedan anses de färdiga att
försörja sig själva och få arbeta för egen
räkning vid fabriken, som har stor
export av handbroderier. Ett visst
övervakande fortsätter till deras 20:de år;
att denna övervakning sker med stor
kärlek till barnen och stort intresse för
deras välfärd hor man på det sätt
varmed herr ministerialrådet talar till
”sina barn”. Huruvida det är så nyttigt
för flickorna att många timmar om
dagen sitta böjda över bågarna, kan väl
ifrågasättas.
En artikel i ”Die westungarische
Volkstimme” om barnarbete i Ungern
låter förstå att det, trots det att man
i Ungern med rätta är stolt över sin
barnavård, dock finnes åtskilligt ännu
att förbättra, och dödlighetsstatistiken
i den av chefsläkaren för barnasylen i
Nagyvarad, d:r M. Edelmann, till vår
ära publicerade broschyren bekräftar
detta.
Besöket i K. avslutas med en av
flickorna tillredd och serverad måltid hos
fabrikens ägare, herr Kunz; barnen
sjunga ungerska folkvisor, och så blir
det tacksamhetstal, varibland fru
Bru-ces för Sverige gör sig bra, och så bär
det åstad. Nu går färden över den
ändlösa slätten, pusztan — brunns
stänglarnas trianglar och en och annan poppel
teckna sig* mot den klarblå himlen —
här och där synes en boskapshjord och
överallt som vita snöflingor gäss och
ankor — slätten har liksom havet något
mäktigt och fängslande, och sätter sin
prägel på folket som lever där. Det
tjänar till intet att skynda med sådana
vidder framför sig — befolkningens
gång är ock präglad av lugn värdighet
— magyaren är stolt, och vi förstå att
han har anledning därtill, när vår
reskamrat, den sympatiska unga doktorn,
förtäljer om landets minnen, om saga
och sång.
Nu äro vi i Debreczen. Stadens
hälsning framföres av borgmästare och
råd, damerna överräcka blomster och
efter i hast intagna förfriskningar bär
det av på rundtur — först den gamla
minnesrika reformerta kyrkan, där
efter de nationella striderna 184&—49
Ungern av Kossuth förklarades för
republik — så några andra sevärdheter och
sist barnasylen. ”Systemet” förklaras
av herr ministerialrådet, men de
stackars små och deras fostermödrar vänta
oss sedan flera timmar i trädgården,
och så få de då äntligen sjunga för oss
och fostermödrarna med stolthet visa
sina små skyddslingar. Ett praktiskt
exempel på hur staten omhändertager
barnen få vi även; en man, nyligen
bliven änkling, kommer för att avlämna
sina tre barn, som han ej anser sig
kunna sköta. Barnen mottagas utan
vidare, men undersökning verkställes
och fadern får, liksom andra försörj
-ningspliktiga i liknande fall, bidraga
till barnens fostran och vård efter råd
och lägenhet.
Det är kväll efter en lång dag, men
ännu återstår stadens festbankett med
hyllnings- och tacksamhetstal — ett
förstklassigt zigenarkapell med en
världsberömd ”primas” spelar och efter
måltiden dansas czardas.
Följande morgon i god tid går färden
vidare till Nagyvarad. Mottagningen
här, ej mindre högtidlig — en glad
Överraskning beredes oss svenskar, när
vi här i hjärtat av Ungern hälsas på
vårt eget modersmål — en svensk
tidningsman är bosatt här och ett par
ungrare ha varit flera år i Sverige och
tala vårt språk flytande; en av platsens
sex dagliga tidningar har till och med
en hälsning på svenska ”till de
skandinaviska gästerna”. Vi hälsas där som
”de nya tankarnas banérförare”, som
”den nya världens kvinna, vilken
kommit att med sina skatter överraska den
av blott manligt tänkande
vänstervridna världen”. — ”Om Ni ock ej förstå
vårt ungerska språk, förstå Ni dock det
språk, som yttrar sig i våra känslor
och handlingar, våra strävanden och
vår kamp.” Och så bad man oss att ej
skriva det hjärtliga mottagandet vi fått
blott på gästvänlighetens och det
ungerska temperamentets konto. ”Denna
stad är bekant som en drivbänk för den
nya tidens tankar. Vi tvinga själva
solen att med mera värme uppdriva
våra skott och plantor. Eder skola vi
ock tvinga att giva oss en del av vad
Ni med^ arbete och möda förvärvat
Eder. Vi bedja Eder som gästgåva om
ett par lektionstimmar till gengäld för
vårt bröd och salt.” ”Som påbröd” ber
man oss hemma omtala, att man icke
i Ungern lever i barbariets mörker.
(Den bönen har varit oss alla en lätt
sak och en stor glädje att uppfylla.)
Efter lunch och besök vid den under
den framstående chefsläkaren d:r M.
Edelmann stående barnasylen, en
verklig mönsteranstalt, blev mycket riktigt
”offentligt möte” under ledning av
ordföranden i stadens ”feminist”-förening,
fru Huzella, som vältaligt hälsade
främlingarna och framhöll sambandet
mellan kvinnornas krav och
barnavården. Med eljenrop och ljudligt bifall
mottogs det löfte, som stadens
borgmästare gav att själv ingå i männens
förening för K. P. R. och att taga hela
magistraten med. Gästernas
improviserade tal väckte även mycket bifall.
Efter mötet sitta vi åter upp i de
väntande vagnarna och ila fram över
slätten till det närbelägna badet
Puspök-f iir dö, känt redan av romarna för sitt
varma, hälsobringande vatten. Solen
sjunker röd vid horisonten, och
ängs-knarren minner oss om att det är
midsommarafton.
När vi sent på kvällen åter äro i
staden, kunna vi ej skiljas åt — ännu
någon timme måste vi språka med våra
nya vänner om politik, barnavård,
rösträtt och mycket annat. Avskedet från
Nagyvarad följande . morgon skulle
kännas svårt om ej så många av våra
nyförvärvade vänner medföljde till
byn Nagyszalonta, där vi, förutom
minnen efter nationalskalden Årany, få se
flera av de hem, som mottaga
skydds-lingar från barnasylen i Nagyvarad.
Nog är här väl uppfiffat till vår ära,
men luften i bostäderna är bra och
folket, även de som ej tyckas väntat
besök, synas renliga och
skönhetsälskan-de. Barnen stanna ofta som egna hos
fosterföräldrarna. Emigrationen utgör
även i Ungern en stark åderlåtning och
gör en förstärkning av arbetskraften
väl behövlig.
Dagen, som även bjudit på en officiell
måltid, avslutas med ”Garden-party”
hos en herr och fru Sternthal. Vilan
under de höga, skuggrika accaciorna
blir dock ej lång — än en gång kallas
till uppbrott och nu måste vi verkligen
säga farväl — men ännu när tåget
glider ut från stationen, klingar den
vemodigt vilda Racoczy-marschen till
avsked. –Sent glömma vi Nagyvarad
och Nagyszalonta!
Det kostar en viss ansträngning att
nu möta nya ansikten och att i Szeged
(staden, som 1879 helt förstördes av en
översvämning, men som på kejsarens
bud uppstod skönare och rikare än
förut) få en massa nya intryck. Åven här
är vårt besök sedan länge förberett, och
det är synd att tiden är så allt för kort.
Programmet omfattar, som en av den
mötande deputationen humoristiskt
förklarar, fem gånger barn och två gånger
mat. Utrymmet tillåter mig ej
närmare redogöra härför och ej heller for
uppehållet på återvägen vid badet
Palies-I Szeged spelade zigenare mera
fängslande än någonsin och vid affärden
hördes för sista gången
Racoczy-mar-schens trumvirvlar och breda ackord.
Förutom allt det lärorika denna tur
bjudit, har den lämnat ett totalintryck
av hjärtlig gästfrihet, av blommor och
musik — men musiken klingade oftast
vemodig — vemodigt ljuda ock våra
avskedshälsningar i Budapest: farväl*
tack och farväl — lev väl! G. K.
Östermalms SjuK-, Yilo- & Förlossningshem
12 Floragatan STOCKHOLM, 2, 3 o. 4- tr. (hiss). Telefoner: Riks 9012. Allm. 12 50.
Läget fSr sjuk-, vilo- och förlossningshemmet är tyst och ostort. Soliga rum. All nntida komfort. Operationsrum. Badram, med fullständiga elektr. ljusbad, med eller utan massage, även för andra än hemmets patienter.
De strängaste fordringar på hygien uppfyllda. Telefoner i varje våning. Gott dietiskt bord. Fritt val av läkare och ackuschörska.
Ref.: Prof. ALIN, D:rmE. O. HULTGREN, D:r ARTHUR FURS T EN B ER G, D:r ARNOLD JOSEFSON. Föreståndarinna Hilma Fredlund, f. d. föreståndarinna vid Stockholms sjukhem, Skam o. vid Drottninghuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
