Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Varför bör Kvinnorösfrätten understödjas?
De kristna kvinnorna och rösträtten.
”Upplåt din mun till förmån för
den stumme och till att skaffa rätt
åt alla, som äro svaga.”
Ordsp. 31: 8.
Till svar på den fråga som
framställts till mig: varför de kristna
kvinnorna äro rösträttskvinnor, vill
jag giva ovanstående ord.
Huvudmo-tivet varför jag anser kampen för den
kvinnliga rösträtten berättigad är tron
att den brist på rättfärdighet, den
ohyggliga dubbelmoral, det förakt för
kvinnan, som härskar i vårt land,
skulle försvinna eller åtminstone
för-minskas, om Sveriges lagstiftare icke
vore endast män.
Icke som skulle kvinnan vara ädlare
eller mer rättänkande än mannen —
de allmänt mänskliga egenskaperna
äro nog lika hos båda könen — men
kvinnorna ha under årtusenden varit
den lidande parten, männen den
förtryckande, sådant sätter sin prägel på
karaktären, ”onkel Tom” är ädlare än
slavägaren, som hetsar sina hundar
på den flyende slaven.
Måste icke dessutom vi kvinnor
djupare än mannen känna och förstå den
nöd, som kvinnan, särskilt den
fattiga, får utstå*? På alla områden —
i drinkarens hem, där lagen icke
förmår skydda henne själv och hennes
barn för misshandel, hennes egendom
från att vandra till pantlånaren, på
arbetsmarknaden, där svältlönerna
bryta ned kvinnor till kropp och själ,
och svårast av allt på det sedliga
området, där prostitutionens
reglemente-ring ännu står kvar som en skamfläck
för vårt i sedligt avseende efterblivna
land, där det ej aktas så noga om en
kvinna skändas och mördas — allt ut-
•
slag av det kvinnoförakt, som varken
kristendom eller civilisation kunnat
borttaga.
Det synes mig att främst bland de
kvinnor, som kämpa för politisk
rösträtt, borde stå de kristna kvinnorna.
Ingen har så, som den Mästare, de vilja
efterfölja, krävt rättfärdighet och
rättvisa åt alla. Ingen har kraftigare än
han uttalat sitt ve över de skriftlärde
och fariséerna, den tidens lagstiftare,
som ”sutto på Moses’ stol”, men som
”uppåto änkors hus och tillslöto
himmelriket för människorna” Redan i
Gamla testamentet anbefalldes
främlingen, de faderlösa och änkan
särskilt till ett kärleksfullt bemötande,
emedan de voro svaga. Icke som i vårt
kristna samhälle, där de svaga stötas
ned...
Vore det ej så enkelt, så naturligt, så
lätt att se rättvisan av att i ett
samhälle, där både man och kvinna leva,
båda ha bestämmanderätt i de
gemensamma angelägenheterna? Hur
olyckligt är ej det hem, där modern ingen
rätt har i ordnandet av familjens
bästa.
Men som våra lagstiftare ej vilja se
detta, så måste vi kvinnor fortsätta att
arbeta, att spilla tid, krafter och medel
för att nå vårt mål: medborgarinna
såväl som medborgare.
Vad Zelophads döttrar i det gamla
Israel krävde som rätt ”inför Moses
och inför prästen Eleaser och inför
stamhövdingarna och hela menigheten”
blev lag i Israel på Jehovahs ord:
”Rätt hava Zelophads döttrar talat.”
Må också vi kristna kvinnor modigt
träda fram inför vårt lands
”hövdingar” med kravet: ”Giv oss en äga bland
vår faders bröder”, och om Sveriges
kvinnor enigt och samfällt föra fram
detta sitt rättvisa krav, så skall för
visso ock svaret från Den, som dock
ytterst leder även Sveriges öden snart
ljuda: ”Rätt hava Sveriges döttrar ta-
i j. »
Anna Roos.
Hemmets kvinnor
och rösträtten.
”Kvinnornas plats är hemmet och
därför skola kvinnorna inte ha
rösträtt!” Finnes detrnågot ord som i
detta sammanhang blivit så missbrukat
som just ordet hemmet! När en
ledamot av riksdagen yttrar ovanstående
och så tillägger: ”Och jag vill icke
genom att ge kvinnorna rösträtt
bidraga till att deras väg går ifrån
hemmet, där deras förnämsta och för
nationen viktigaste uppgift är att finna,
ut till det uppslitande arbetet utom
hemmet”, då sägs detta på ett sådant
sätt, att man givet får den
uppfattningen att hemmet, det är den mest
fridlysta plats i världen, skyddat av
lagar och förordningar, ett ställe, där
kvinnorna i lugn och ro, oberoende av
kampen för tillvaron, få föda och
fostra sina barn, åt vilkas vård de
helt få ägna sig och för vilkas
försörjning de icke behöva ha det
minsta ansvar. Och det skulle endast
vara de uppviglande teorierna om
rösträtt och ännu mer den politiska
rösträtten själv, som skulle kunna få dem
att lämna denna lugna tillflykt och
ge sig ut i den hårda konkurrensen
om brödet.
Vi veta emellertid alla litet var, att
precis riktigt så där ter det sig nog
inte i verkligheten. Det har sagts
många gånger, att enda lösningen på den
s. k. kvinnofrågan vore, att alla
kvinnor uteslutande skulle uppfostras till
och sedan beredas möjlighet att ägna
sig åt kallet som maka och moder, d.
v. s. de skulle helt vara uteslutna från
förvärvsarbete och framförallt från
utbildningen till förvärvsarbete. Hur
man därvid tänkt sig sakens
ekonomiska sida, det ha vi emellertid aldrig
fått veta. Det låter visst
märkvärdigt, åtminstone att döma efter hur
ofta det måste upprepas, men det är nu
i alla fall så, att kvinnorna, de inta
inte någon särställning i naturen utan
för att kunna existera måste också de
ha existensmedel. Och då de nu icke
födas med en livstidspension om
halsen, och icke heller den egenskapen att
de eventuellt kunna bli mödrar och
föda barn åt nationen är nog för att
ge dem bröd för dagen, så måste de
själva med vad medel, som står dem
tillbuds, skaffa sig de erforderliga
existensmedlen. Vore det nu så, att
när en kvinna gift sig och fött barn,
hon icke behövde ansvara för varken
sin eller barnens försörjning, utan
denna vilade helt antingen på mannen
— fadern eller — i händelse han
försummade sin plikt — på staten, då
vore denna fråga utan vidare klar vad
kvinnorna som mödrar beträffa. Men
så är det ej.
Teoretiskt hyllar visserligen
samhället den principen att plikten som
familjeförsörjare vilar på mannen och
det är väl för att han skall
tillfredsställande kunna fylla denna sin plikt,
som samhället ger i första rummet
honom möjligheter till utbildning och
beräknar ersättningen av hans arbete
med hänsyn till hans uppgift som
familjeförsörjare. Vad kvinnorna
beträffar går man däremot både när det
gäller utbildning och löner ut ifrån,
att de skola vara befriade från
försörjningsplikt. Så i teorien, men i
praktiken! På hur många mödrar är det
ej, som försörjningsplikten både mot
dem själva och barnen och till och med
ibland mot mannen i verkligheten
vilar! Alldeles bortsett från de
ogifta mödrarna ha vi dels änkorna (vil-
kas historia i detta sammanhang är
synnerligen lärorik), så frånskilda
hustrur samt slutligen alla de många
hustrur, vilkas män antingen äro
oförmögna att underhålla familjen eller
helt enkelt neka att göra det
Ingenting kan alltså komma att driva
kvinnorna ifrån hemmet oeh ut till
yrkesarbetet, ty de äro redan där. Och
vad som drivit dem dit är varken vi,
som fordra rösträtt för kvinnorna, eller
de, som äga makten att ge oss den, utan
det är helt enkelt naturens hårdaste
lag, kampen för tillvaron, som utgjort
drivkraften. Har en kvinna, som
älskar sina barn, ekonomisk möjlighet att
själv få vårda dem, då kan ingen makt
på jorden få henne att frivilligt
underlåta det, men har hon att välja
mellan att sitta hemma och se sina barn
svälta eller att ge sig ut i det
hårdaste och sämst avlönade arbete för att
skaffa bröd åt dem, då kan heller icke
ens hela Första kammaren, om den så
fördubblade sina röster mot
kvinnornas rösträtt, tvinga henne att stanna i
hemmet.
Nej — komma våra motståndare med
hemmet såsom det starkaste
argumentet mot oss, då svara vi: Hemmet,
det av lagar och förordningar så för-
summade, så styvmoderligt
behandlade hemmet, det är just ett av de
starkaste argumenten för oss. Det är med
liemmet som med kvinnorna — i vackra
skåltal oeh dylikt höjer man med
många fraser båda till skyarna, talar om
bådas oerhörda betydelse för nationen,
framhåller värdet av kvinnornas arbete
för hem och barn och sätter det goda
hemmet såsom huvudvillkoret för ett
folks både andliga och kroppsliga hälsa.
Men annars — hur litet har man i
själva verket inte gjort just för
hemmet, just för kvinnorna i deras
egenskap av mödrar! Har hemmet ens
någonsin hållits så pass i helgd, att
kvinnorna och barnen, som leva
där-inom, under ofredens dagar ansetts
fridlysta och därigenom undsluppit
krigets eller revolutionens fasor! Vad
har gjorts för att effektivt skydda
mödrar och barn mot de sämre
elementen bland männen! Vad har gjorts för
att ekonomiskt möjliggöra för
kvinnorna att få stanna i hemmet
åtminstone under den tid de föda och amma
sina barn! Och ha slutligen hemmets
angelägenheter verkligen skötts med
det intresse och det förstående, som
varit erforderliga! För att bara ta
ett exempel i högen, så låt oss erinra
oss de svenska barnmorskornas
historia. Barnmorskorna, de ha i alla fall
kvinnornas och de nyfödda barnens liv
i sina händer och man tycker nog
därför att allt borde gjorts för att
genom en grundlig utbildning och
ordentliga löner sätta dem i stånd att på
bästa sätt sköta sitt ansvarsfulla kall.
Men knappast något ger ett sådant
intryck av likgiltighet för hemmets
angelägenheter som just riksdagens
behandling av barnmorskornas
lönefråga.
Skall hemmet verkligen en gång bli
vad det borde vara, då lära allt dess
kvinnor få ta saken i egna händer, ty
endast de veta, och det genom lång och
dyrköpt erfarenhet, vad som bör göras
och därtill ha de kanhända mer än
andra just den kärlek och det intresse
för uppgiften, som erfordras.
Först och främst vilja vi, dels att
kvinnorna skola få möjligheter till
yrkesutbildning, i händelse
försörjningsplikt kommer att vila på dem, och dels
att de, när så behövs, skola bekostas
den utbildning, som kräves, för att de
rationellt skola kunna sköta sitt hem
och vårda sina barn. Så vilja vi
göra det ekonomiskt möjligt för dem
att åtminstone under den både för
deras egen och för barnens hälsa och
vård viktigaste tiden få stanna i
hemmet. Vi vänta ännu på
moderskaps-försäkringen. Men om de av en eller
annan anledning måste ut i kampen
för brödet åt sig och sin familj, då
vilja vi att de skola få arbeta under
mänskliga förhållanden, med
ordentliga löner och under åtminstone icke
försvårad konkurrens. Vidare vilja
vi genom humanare äktenskapslagar
ha ökat skydd åt hustrur och barn
gentemot mindervärdiga individer
bland männen samt slutligen för våra
barns skull söka få bort sådana
skamfläckar på det moderna samhället som
utsvettningssystemet,
alkoholmissbruket, reglementeringen, den vita
slavhandeln m. m.
Till sist — när kvinnorna i ordets
rätta bemärkelse bli fullmyndiga
medborgare i sitt land, är det inte
möjligt att då om inte förr värdet av
deras arbete för hem och barn blir till
fullo erkänt? Det skulle i så fall icke
ske en dag för tidigt. Ty än så länge
är det nog så, att endast när det av
en eller annan orsak beflnnes lämpligt,
får det plötsligen en oerhörd
betydelse (se lagen om förbud mot kvinnors
nattarbete), annars veta vi nog alla,
hur ringa, hur litet det i det dagliga
livet värderas (se lagen om allmän
pensionsförsäkring).
Varför till slut egentligen skilja på
självförsörjande kvinnor och
hemmets kvinnor! De ha ju i grund och
botten precis samma intressen att
bevaka. En kvinna kan ju det ena året
vara självförsörjande, följande år vara
gift, för att slutligen om ytterligare
några år vara ensam om att försörja
icke bara sig själv utan också sina
barn. Hemmets kvinnor ha så till
vida större intressen att bevaka i
samhället, som de lämna efterkommande
efter sig, barn vilkas liv de på allt sätt
vilja underlätta och vilkas vägar de
vilja göra mindre stenlagda än deras
egna varit. Att oaktat detta de ogifta
kvinnorna visat så mycken solidaritet
med sina medsystrar och med dem, som
komma efter oss, att det framförallt
varit de, som fört fram och uppoffrat
sig i arbetet för kvinnornas krav, det
må bli dem till oförglömmelig heder.
Vår tacksamhetsskuld till dem kan al
drig gäldas.
Karin Fjällbäck-Holmgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
