Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ny politisk kvinnoorganisation.
Upptar kvinnorösträtten på programmet. Offentligt möte i Stockholm.
Frisinnade kvinnor, medlemmar av
Stockholms frisinnade valmansförening, hade
anordnat ett offentligt möte i Musikaliska
Akademiens stora sal, söndagen den 22
mars, med föredrag av fru Anna Wicksell,
d:r Gulli Petrini oeh fru Karin
Fjällbäck-Holmgren. Såsom ordförande för mötet
fungerade fru Emilia Broomé.
Den stora salen var redan långt innan
mötets början till sista plats fylld av en
intresserad publik, som med ovationsartat
bifall hälsade de olika talarna.
Sedan ordföranden i korthet förklarat
anledningen till mötets tillkomst,
överlämnades ordet till fru Anna Wicksell, som med
bindande bevis, i ett med logisk klarhet
präglat föredrag, redogjorde för de
grundprinciper, som dolde sig under
partibeteckningarna ”vänster och höger”. Den stora
grundolikheten mellan vänstern och högern
ansåg fru Wicksell ligga däri, att det ena
partiet önskar lösning av för landet
viktiga frågor med folket, medan det andra
partiet principiellt underkänner folkets
självstyrelse.
Fru Wicksell slutade med att betona, att
det nu förestående valet innerst gäller
med folket eller mot folket, och de som
tillhöra vänstern måste göra sitt yttersta
för att ge valen en utgång, som leder, icke
till försvar och reaktion, utan till försvar
och demokrati.
Sedan applåderna efter fru Wicksells
föredrag tystnat, bestegs talarstolen av d:r
Gulli Petrini, som talade över ämnet ”Vad
som står på spel”. D:r Petrini betonade
mycket starkt att de frisinnade böra
betänka, att den riksdag, som nu skall
sammanträda, icke är en urtima, vilken blott har
att befatta sig med en enda frågas lösning,
utan en lagtima, som har mycket annat än
försvaret att behandla. Talarinnan
övergick därefter till kvinnorösträtten. Blir
den inte löst i år, får den inte sin
slutbehandling förrän 1918, och först 1921 få
kvinnorna medbestämmanderätt. Under tiden
ligga sociala frågor och vänta på sin
lösning, och de måste lösas av män och
kvinnor gemensamt. Först och främst
äkten-skapslagstiftningen, där kvinnorna icke få
medverka, om de inte få rösträtt nu, oeh
sedan nykterhetsfrågan, där så stora
intressen för kvinnor stå på spel, tillika med
övriga sociala reformer.
Efter att ha talat om försvaret och
tagit avstånd från den s. k.
punschpatriotismen, ”man skall hålla fosterlandet så högt
och heligt att man inte nalkas det med
orena läppar”, avslutade d:r Petrini sitt
livfulla och väckande föredrag med att ci-
tera Ellen Keys ord: ”Vi skulle inte tala
så mycket med de unga om att de skola
dö for fosterlandet, utan att de skola leva
för det.” Den som det vill, han kan också,
om så fordras, dö för sitt land. Stormande
applåder följde på d:r Petrinis föredrag.
Härefter framträdde fru Karin
Fjällbäck-Holmgren och talade om ”Ansvar”. Hon
framhöll det livliga politiska intresse
högerns kvinnor lagt i dagen och som
resulterat i deras opinionsyttring for försvaret.
Och högern som parti har, efter att ha
motarbetat kvinnorösträtten, ansett kvinnorna
nog kompetenta att utan ansvar öva tryck
på beslutet i en av vårt lands viktigaste
och mest svårlösta frågor. Men detta
inflytande skall enligt högern endast utövas
indirekt, och talarinnan betonade vilka
svåra moraliska följder ett sådant inflytande
kan medföra, där individen icke behöver
bära konsekvensen av sina handlingar. Ett
starkt politiskt inflytande bör endast göra
sig gällande under ett starkt politiskt
ansvar. Vad man har rätt att fordra är
vederhäftighet, kunskap och förmåga av lugn
och saklig kritik, och fru Holmgren ville
särskilt varna kvinnorna for det
kritiklösa känslotänkande, som på sina håll i
dessa dagar gjort sig gällande. Kvinnorna
böra också lägga på hjärtat att föra striden
med blanka vapen och protestera mot det
lömska skvallret och den personliga
smutskastningen inom politiken mot allt det som
borde vara bannlyst, när det gäller ett djupt
och fruktansvärt allvar för vårt folk.
Till slut protesterade fru Holmgren mot
det sätt, varpå barn dragas in i de politiska
partistriderna. Skolan bör vara ett
fridlyst område. Där bör varken förekomma
propaganda eller insamlingar, och barnen få
icke göras till martyrer för sina föräldrars
politiska åskådning. I stället bör man lära
dem vidsynthet och tolerans, ty den nu
uppväxande generationen, vilken om en 30*40
år har landets öden i sina händer, får ej
växa upp i hat mot ett grannland och i hat
mot andra samhällsklasser. Det av varm
känsla burna föredraget mottogs av
auditoriet med starka applåder.
Vid mötets slut uppmanade fru Broomé
de närvarande kvinnorna att anteckna sig
såsom medlemmar i den i dagarna bildade
föreningen Frisinnade kvinnor och inbjöd
till ett nytt möte följande dag för
antagande av stadgar, val av styrelse m. m.
Kallelsen hörsammades av så många som
Läkaresällskapets stora sal kunde rymma.
I ett till mötesdeltagarna utdelat tryckt
upprop framhölls att de frisinnade
kvinnorna, som begagnat sig av sin rättighet att
jämte männen arbeta inom de frisinnade
valorganisationerna, hittills icke känt behov
av någon egen sammanslutning. Då
emellertid såväl högerns som det
socialdemokratiska partiets kvinnor genom egna
kvinnoorganisationer agitera för sina partiers
syften, har bristen på en frisinnad
kvinnoorganisation gjort sig kännbar, och det är
för att fylla denna brist, som den nya
organisationen kommit till stånd.
Underlåtenhet från de frisinnade kvinnornas sida
att nu ge uttryck åt sin mening skulle
kunna tydas som brist på intresse för
fosterlandets väl eller som ett tyst instämmande
med något av de andra partierna.
I sitt program betonar föreningen:
sitt starka intresse för försvarsfrågans
omedelbara lösning efter det frisinnade
programmets linjer med dess väsentliga
ökning av försvarets effektivitet;
sitt varma intresse för en social
reformpolitik, i vilken inbegripes snara och
kraftiga åtgärder för folknykterhetens
befrämjande;
sin Övertygelse om den folkliga
självstyrelsens grundläggande betydelse för vårt
folks lycka och utveckling;
sitt bestämda krav på att kvinnornas
rösträttsfråga icke skjutes i bakgrunden, utan
redan vid denna riksdag framföres till
avgörande.
Motiveringen för föreningens bildande
och dess ändamål blevo ytterligare belysta
på andra dagens möte av d:r Karolina
Wi-derström och fru Elin Wägner. D:r
Wider-ström vidrörde även den nya föreningens
och dess medlemmars; ställning till L. K.
P. R. och yttrade:
En eller annan skulle kanske kunna
tycka att Föreningen för kvinnans politiska
rösträtt borde nu som år 1911 arbeta for
det frisinnade partiet vid valen, då ju detta
parti allt fortfarande liar kvinnans
rösträtt på sitt program. Men situationen är
vid detta tillfälle helt säregen: man går
till val, som det sägs, på en enda fråga, och
denna fråga sägs vara försvarsfrågan. Alla
andra frågor, således även frågan om
kvinnans politiska rösträtt, ha kommit i
skymundan. På V. U:s förslag har därför ock
centralstyrelsen i L. K. P. R. så gott som
enhälligt beslutat att L. K. P. R. såsom
sådan denna gång skall hålla sig fullständigt
neutral, de enskilda medlemmarna dock
obetaget att verka för det politiska parti till
vilket de eventuellt kunna vara anslutna.
Såväl moderata som socialdemokratiska
kvinnor, däribland även många som
tillhöra L. K. P. R., hava ock var för sig
sani-manslutit sig till arbete för sina
respek-tiva partier, det är ej en dag för tidigt att
vi frisinnade kvinnor göra sammaledes.
Orsaken.
D:r Valfrid Palmgren höll nyligen, på
inbjudan av Handels- och
Kontoristföreningen i Köpenhamn, ett utomordentligt
intressant föredrag om ”Kvinnans politiska
rösträtt”. Talarinnan, som klart och
logiskt framställde gamla sanningar i ny
omklädnad, förstod att på ett enastående
sätt fängsla auditoriet, men de som glatt
sig åt att i denna representativa samling
få lyssna till motståndarnas inlägg blevo
däremot besvikna. Bland de i stort antal
närvarande männen anmälde sig endast en
opponent, och när ordföranden till slut i
ett älskvärt litet tal förklarade, att
orsaken varför män voro motståndare till
kvinnans rösträtt var den, att de voro nöjda
med kvinnorna och älskade dem sådana de
nu en gång voro, ja, då måste man erinra
sig, skriver ”Kvinden og Samfundet”, att vi
verkligen skriva anno 1914 och att mötet
ägde rum i Danmarks största
handelsförening, där en för sin duglighet och
intelligens i hela norden känd och aktad kvinna
talat om ett av nutidens största och
viktigaste spörsmål.
I diskussionen som följde yttrade sig
bland andra den framstående filosofen,
professor Höffding, och han upplyste om att
han vid granskningen av sin ”Etik”, som
skall komma ut i ny upplaga, varit
betänkt på att utesluta det kapitel, som
handlar om kvinnofrågan, emedan dess
grundtankar nu borde stå klara för var och en.
Professor Höffding kunde fÖr sin del icke
förstå vad som bragt professor Lehmann
i uppror, därmed åsyftande ett föredrag
som den nyutnämnde Lundaprofessorn
hållit i Köpenhamn, och däri han uttalat stora
betänkligheter mot de manliga värv, som
den självförsörjande kvinnan lagt på sina
skuldror och som menligt kunde inverka på
hennes funktion som maka och moder. .
Professor Höffding ansåg tvärtom att
man icke behövde hysa några onödiga
farhågor. Kvinnosaken gick sin jämna och
naturliga utvecklingsgång, om man blott
lämnade den att utvecklas i fred.
Till ordförande för föreningen valdes
doktor Ada Nilsson. Övriga medlemmar i
styrelsen blevo fru Emilia Broomé, fru Elin
Wägner, doktor Gulli Petrini, doktor Julia
Kinberg, fru Gertrud Rodhe och fröken
Gerda Canning. Revisorer blevo fröken
Ingeborg Sprengel och fröken Rosalie Lindgren
med friherrinnan Ruth Stjernstedt och fru
Mimmi Asp som suppleanter.
Flera representiva frisinnade kvinnor
från landsorten närvoro vid de båda
mötena, och det beslöts att medlemmar i
landsorten skulle kunna direkt ansluta sig till
föreningen.
relse sträcker hon armen mot bordet och
ringer. Jungfrun kommer in.
”Är kvallsvarden färdig?” frågar fru
rådmanskan.
”Och barnen äro väl i säng?”
Hon drar en lätt suck, det är så
mycket en husmor måste tänka på. Om blott
jungfrurna kunde sköta hemsysslorna,
utan att man behövde påminna dem. Det
vore nog bäst att skaffa en jungfru till.
Det ar för litet med två, det har hon nu
flera gånger sagt sin man, men — män äro
så oförstående ...
över fru rådmanskans ansikte far ett
litet moln av missnöje. Hon reser sig
långsamt och värdigt. Det bör bli ett slut på
detta triviala samtal. Hon slätar med
handen över klänningen, och så kommer
slutorden:
”Och det vill jag säga, att dessa
sammanträden med nattsol och vaka, som jag
hört lär vara det utmärkande för dylika
kvinnor, är minst sagt opassande. Men jag
har ej tid att längre uppehålla mig med
dessa saker. Det är bal på hotellet i afton,
och jag måste kläda om mig.”
Fru rådmanskan hälsar avmätt och
skrider med bibehållen värdighet ur rummet.
Dörrens tunga draperier sluta sig.
Men nedför trappan går en annan
kvinna. Hon går långsamt, som i djupa tankar,
oeh skakar sakta huvudet — i löje oeh
medlidande.
Det är societetsbal på hotellet. Musikens
toner ha vaggat genom festsalen, medan
franska klackar glidit över det glatta
golvet och artiga kavaljerers utnötta
komplimanger förgäves sökt framlocka rosor på
sminkade kinder, Uttröttade damer ha
sjunkit tillbaka mot möblernas sidentyg,
och bredvid herrarnas högtidliga ”svart och
vitt” te de sig som praktblommor i en
be-gravningskrans. Vinet har givit liv åt
gul-bleka ansikten och festtrötta ögon, medan
upphettade hjärnor överraskat sig själva
med geniala idéer, som tagit sig uttryck i
glänsande tal. Ljuset från de stora
takkronorna faller över fru rådmanskans röda
siden och bryter sig mot juvelprydda
ringar. Fru rådmanskans ögon äro fulla av
intresse och blicken vandrar från
rådmannens svettblänkande ansikte till glaset i
hans hand. Herr rådmannen håller tal. Det
har skålats och talats för mycket, för vin
och glädje, för kung och fosterland, och allt
annat som har värde. Till sist var
förrådet uttömt, och då kom rådmannen på
den ypperliga idén att hålla tal för
kvinnan. Och hr rådmannen gör sitt bästa.
Han beskriver huru övermåttan ljuvligt det
är för en man, att under klubbmöten och
glada fester veta sig ha en uppoffrande
kvinna hemma hos brasan och barnen.
Rådmannen talar sig varm, under det fru
rådmanskan med stigande oro iakttager, huru
mannens blickar gång på gång söka sig
bort mot den unga vackra löjtnantsfrun.
Vinglaset i rådmannens hand lyser rött
i ljuset, men det kan ej upptaga tävlingen
med hans eget skinande ansikte.
Näsduken far ideligen över pannan. Rådmannen
fortsätter:
”Det är dock skillnad på kvinnor och
kvinnor. Jag tänker närmast på de s. k.
moderna kvinnor, som äro oförsynta nog
att blanda sig i männens politiska strider
och andra angelägenheter, saker, som de
icke kunna, icke böra förstå, och som vårt
ädelmod förbjuder oss att draga dem in i.
Försummande sina hem, från vilka de stjäla
tid och krafter, förgäta de helt det gamla
bibliska ordet: ’Kvinnan tige i
församlingen.* Må Gud bevara oss från dessa
okvinnliga element, som demoralisera samhället
och glömma sig därhän, att de icke sky
att i intelligens och mera tävla med, ja,
ofta överträffa oss, skapelsens herrar.
Därför, när jag nu höjer mitt glas är det för
den av striderna utanför hemmet oberörda
kvinnan, hemmets kvinna, den mannen
un-dergivna och — och ...”
I hr rådmannens omtöcknade hjärna
dansa tankarna ringdans med vinet, men utan
att vilja forma sig till ord. Hr
rådmannen torkar svetten ur pannan. Ett enda
ord finns ännu kvar i hans hjärna. Han
höjer glaset och med en triumfators min
ljuder det förlösande ordet.
”Skål!” ”Skål!”
Fru rådmanskan höjer glaset med
Överlägsen värdighet, medan ögonen söka
mannens, som le mot löjtnantsfrun. I samma
nu stiger kaptenen fram, vecklar ut en
bunt listor och säger:
”Apropå politik, skulle damerna vilja
taga var sin lista för försvaret?”
Fru rådmanskan sträcker ivrigt ut sin
hand och ber att få två...
Lampan brinner på skrivbordet. Skenet
faller dämpat över de vita pingstliljorna i
kristallvasen och Över hyllans skinnklädda
bokryggar och lyser skarpt på de vita
pappersarken med det halvfärdiga föredraget.
Kvallsvarden är undanstökad — utan hjälp
av jungfru — barnen sova i sina bäddar
och den unga kvinnans flitiga fingrar föra
snabbt nålen genom tyget. Hon reser sig
sakta, tar det färdiga plagget på armen
och går genom rummen i hemmet, där hon
är i mors ställe. Vid minsta brors säng
stannar hon och stryker smekande över de
ljusa lockarna.
”Lillebror”, viskar hon sakta, i det hon
kysser den mjuka barnakinden ”skall du,
när du blir stor, i mig se den okvinnliga
kvinnan med de samhällsvådliga idéerna?”
Hon ler sitt mjuka leende, stoppar täcket
bättre om barnet och går tyst tillbaka till
skrivbordet och det ofullbordade föredraget
om ”kvinnan och hemmet”.
Urd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
