Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En kvinnoprofil från i
Det är icke alltid lätt för en senare
tid att med stöd av historiska fakta
gjuta liv i personligheter, av vilkas
levnad man inte känner mer än de
yttre konturerna, men om man om
ma-dame Roland vågar påstå, att hon var
en av revolutionens intressantaste
personligheter, en kvinna så genomandad
av sanningen, att hon inte ens med
döden för ögonen kunde förmås att säga
annat än ”toute la vérité”, så har man
till stöd för denna sin uppfattning
ma-dame Rolands egen brevväxling, som
är ett dokument av oskattbart värde.
Hon ger oss däri en trogen tidsbild av
revolutionens Frankrike, sådant det
tedde sig för hennes ögon och därjämte
bilden av en begåvad och högsinnad
kvinna, fostrad under upplysningens
tidevarv och berusad av dess
frihetsidéer.
Vad som genast är påfallande i
ma-dame Rolands brev är deras moderna
stilisering, den lekande lätthet och det
behag varmed hon handskas med
språket samt en ovanlig förmåga att
förläna tankarna levande innehåll. Men
det är icke som en betydande politisk
personlighet hon i början framträder.
Det var hennes lågande
rättfärdighetskänsla och sympatien med de
frihets-tankar, vilka likt blixtar korsade
rymden, som omskapade henne därtill. De
första breven av hennes hand äro
ställda till barndomsväninnan Sophie
Can-net och ge oss en inblick i de första
åren av hennes äktenskap med
manufakturinspektören Jean Marie Roland.
De äro genomandade av en lycklig
makas och mors syn på tillvaron. Jean
Marie Roland var tjugu år äldre än sin
hustru och när hon räckte honom sin
hand, såg hon val icke i honom den
som kunde tända en lidelsefull känsla
hos henne själv, men hon högaktade
honom och hyste för honom en
tillgivenhet, som under hemlivets inflytande
vaxte till kärlek. Madame Roland var
en alltför helgjuten personlighet för
att icke av det äktenskap hon
självmant ingått skapa ett livsvärde. Med
hela sin impulsiva naturs styrka ägnar
hon sig åt uppgiften att lyckliggöra
make och dotter, och det är en
väsentlig skillnad mellan den madame
Roland, som år 1781 skriver till sin man
) går och i dag.
Av George Colmore*
(Översättning från engelskan.)
Mannen log medan han gick gatan fram.
Han var mycket lycklig och mycket
förälskad — till den grad, att han var redo att
offra sin oberoende och privilegierade
ställning som ungkarl och, som han uttryckte
sig, sticka hnvudet i äktenskapets gap. Och
hon, flickan, som hade väckt hans kärlek,
hon besvarade den. Han var säker på det;
visserligen hade hon bett om tid för att
tänka Över sitt svar, men han hade inga
tvivel om vad svaret skulle bli. Ty lian
hade sett kärlekens ljus lysa i hennes ögon,
och när det gällde det ljuset, var han
specialist. Det hade varit ett av hans käraste
tidsfördriv att locka fram det i kvinnornas
ögon, se det tändas och lysa och flamma
upp i klar låga, att framkalla glimtar av
ömhet och saknad, av känslor, tysta och
endast antydda — och så vandra vidare till
nya, okända marker.
Denna gång hade han ingen önskan att
vandra vidare. Hon hade fångat honom,
det medgav han, och medgav det med
glädje, han till och med gick och tänkte på,
hur han skulle tala om på klubben att han
blivit fast till sist. Han var nästan otålig
att behöva dröja ännu tre dagar med att
kungöra nyheten, och det fastän denna
väntetid gav något pikant åt hans uppoffring
(ty en uppoffring var det i alla fall), fastän
evolutionens Frankrike.
och beklagar sig över att hon nödgats
lyssna till en lång politisk utläggning
och den madame Roland som tio år
senare lånade sin penna åt girondens
minister och redigerade en mängd av de
aktstycken, som utgingo från
ministeriet.
Först när hon känner sig som ett
med det folk som börjar resa sig ur
sekelgammalt slaveri, vaknar hon till
politiskt medvetande. Lugnt och utan
störande inflytelser lever hon inom den
slutna familjekretsen, först i Lyon och
sedan i den lilla staden Villefranche.
Allra lyckligast känner hon sig på det
gamla Rolandska familjegodset Clos
de la Platiére, där hon försjunker i ett
Rousseauiskt natursvärmeri och i brev
utbyter tankar med vännerna Bosc och
Lanthénas. Där finna vi henne även
sommaren 1788. Hon kokar sylt,
marmelad och karameller, torkar päron
och tillreder vin, allt medan
förhållandena tillspetsas i huvudstaden och
molnen skockas kring Ludvig XVI:s
huvud.
Men mot höstsidan är det som om
hon vaknade upp. Vingslagen av den
stormfågel, som brusade över
Frankrike, hade även rört vid hennes tinning,
och det är hennes ungdoms
frihetsläng-tan, som talar ur det brev hon i
oktober sänder Bosc och vari hon förebrår
honom, att han inte skriver nog ofta
och underrättar henne om
händelsernas gång.
I juni 1789 insjuknar Roland i
lunginflammation och då tillståndet är
mycket kritiskt, ledes madame Rolands
tankar bort från de allmänna
angelägenheterna. Medan hon ömt vårdar
sin man ske stora ting: eden i
Bollhuset, kommunens upprättande och
stormningen av Bastiljen, det urgamla
våldets och den fanatiska despotismens
grundval.
Under denna tid saknas alla
meddelanden från madame Rolands hand,
men det brev hon sänder Bosc, när
mannen är utom all fara, betecknar en
vändpunkt i hennes liv. ”Den är en
förrädare”, skriver hon, ”som numera
har andra intressen än dem, som röra
hela nationen.”
Gnistan, som fallit, har tänt hennes
själ i brand. Hon tillhör icke mera den
det koketteri, som hade framkallat
uppskovet, utgjorde en sida av den utsökta talang
att förställa sig, som han räknade bland
kvinnornas mest förtrollande egenskaper.
Och ändå hade hon ej alls förefallit kokett,
när hon bad om tid för att tänka sig in i
saken, det hade kommit något plågat i
hennes blick; men detta ingick i hennes talang;
på samma gång som hon var mer älskvärd
än andra kvinnor, var hon också
skickligare, mer förslagen, smidigare, och han var
säker, att hon skulle hålla sig kvar i den
roll hon valt ända till slutet. Den rent av
klädde henne, denna roll av självständighet,
och hon var alldeles förtjusande, när hon
försvarade kvinnornas sak och visade hur
hon höll med dem.
Han skrattade tyst för sig själv, han
hörde i förväg hennes viskande försäkran, att
han var mera värd för henne än någon
kvinnosak, han förutsåg hur hennes
självständighet skulle glida undan och hennes
varelses krafter flöda ut i kärlek till honom
och längtan efter hans genkärlek. Han
kände kvinnornas natur och visste, att
hennes roll skulle glömmas och vara borta för
alltid, när han tog henne i sin famn om tre
dagar.
#
Hon var mycket blek och hade mörka
linjer under Ögonen. Stackars barn, så
dåraktigt av henne att hålla på denna väntetid!
Hade hon kanske tänkt, att han skulle
ändra sitt beslut under tiden och draga sig
tillbaka? Så hade han ju gjort med andra
kvinnor, det var sant, men inte nu, inte
med denna kvinna. Han blev rörd över
detta gripande medgivande av hans makt
slutna krets, där hon tillbringat så
många lyckliga och sälla stunder. Från
och med nu tillhör hon nationen och
ställer sitt liv, sina tankar och
intressen i en stor idés tjänst. Hon visste
vad detta nydaningsarbete betydde för
Frankrike, hon visste att vårfloden
skulle stiga över sina bräddar och dock
uppmanar hon till våld, emedan hon
vet, att folket aldrig blir fritt förrän
enväldet krossats och godtyckligheten
blivit ersatt av folkvalda
representanter.
Med början av år 1790 tar madame
Roland personlig del i
revolutionsrörelsen, och följande år motsåg hon med
glädje att bli försatt till händelsernas
medelpunkt. Hon besökte Brissot, som
stått för henne som bäraren av
frihetens idéer och hon återknyter
förbindelsen med de forna vännerna.
Madame Rolands salong vid rue
Guéné-gaud blev det patriotiska partiets
centrum och där resonerades om de
planer, som skulle rädda fäderneslandet
och föra revolutionen till seger.
Madame Rolands brev från denna tid
äro värdefullare och mera målande än
någon historisk skildring. Med en
penna, som tyckes vara doppad i eld,
beskriver hon genombrottet och det
arbete, som nedlägges på att genomföra
revolutionen i kamp mot de
reaktionära. För det målet måste all personlig
hänsyn vika och hon har intet intresse
utom detta: fäderneslandets frigörelse.
När madame Roland andra gången
återvänder till Paris, är det för att som
Rolands medhjälperska deltaga i hans
första och andra ministerperiod.
Under den tid som förflyter mellan de
båda skedena har Frankrike blivit
republik. Striden står nu inte mellan
hovpartiet och patrioterna, utan mellan
girondister och jakobiner och som förr
är madame Rolands salong
medelpunkten för meningsfrändernas
sammankomster. Robespierre har blivit en
hätsk motståndare och i spetsen för
girondpartiet står Buzot, klok,
besin-ningsfull, orubblig i sina åsikter och
med ädla principer.
Under dessa orosfyllda stormtider,
då striden rasade och man snart icke
visste vem man skulle kalla vän eller
fiende, upplevde madame Roland sitt
hjärtas vårtid. Förenad med Buzot i
en varm vänskap, övergick denna
mellan de båda meningsfränderna till li-
över henne, och han var i hemlighet
smickrad över, att hon misslyckats med den roll
hon åtagit sig att spela.
Han gick emot henne med all den Ömhet
han så väl kunde uttrycka i blick och röst,
men hon sträckte ut händerna för att hålla
honom tillbaka.
— Nej, utbrast hon, det gör mig ont men —
Hon höll upp och fortsatte: Giftermål
mellan oss två skulle vara ett misstag.
— Ett misstag! Men du, han kom
närmare henne, men du älskar mig ju.
— Ja, jag älskar dig — jag menar jag är
förälskad i dig och om vi skulle gifta oss,
skulle jag bli obeskrivligt lycklig en tid.
Men kärleken, den sortens kärlek, skulle
inte vara nog, inte för all min tid, menar jag,
och till och med moderskapet varar icke
alltid, så att det upptar en helt och binder en
samman, barnen växa upp och ge sig ut i
världen. Med tiden skulle jag längta efter
något annat, något utom dig och mitt eget
hem, och det skulle du aldrig låta mig få.
Där var ju den gamla rollen av
självständighet! Men det skulle bli lätt att få
henne att ändra sig om detta var allt.
— Älskade barn, sade han, du skall få det
precis som du vill, när du blir min, men jag
tror att du skall finna, att kärleken och
äktenskapet ge dig alla intressen du
behöver.
Hon skakade på huvudet.
— Du tänker på vad Byron säger. Men
den tiden han skrev, och då det var sant
som han skrev, den tiden är nu förbi.
Kärleken är inte längre kvinnans hela liv, den
är en del däri alldeles som den är en del av
mannens, och jag har ärelystnad, intressen,
delsefull kärlek. Denna kärlek bragte
madame Roland hennes livs rikaste,
såväl som bittraste stunder. Hon
behärskade sin böjelse, men hon förmådde
inte undertrycka den, och det var
hennes ärliga vilja att in i det sista
fullgöra sin plikt.
Under tiden blossar striden allt
hetare. Revolutionens storm hotar att
övergå i en orkan, som rycker allt med
sig i sin rasande virvel. Förgäves
uppbjuder det Rolandska partiet alla sina
krafter för att intala till sans och
måtta. Frihetsvännerna fÖrsmäkta i
Conciergeriets fängelsehålor och
Ma-rat skriver i sin tidning, att
republikens lugn fordrar Rolands huvud.
Söndersliten av oro och bekymmer
ämnar madame Roland återvända till
Clos de la Platiére, då snaran, som
redan ligger färdig om hennes hals,
plötsligt stramas åt och hon finner sig
inspärrad i fängelset Abbaye.
Ehuru hon vet att motstånd mot
tyrannerna och blottandet av deras
verkliga avsikter endast är ägnat att
förvärra henne egen sak, tvekar hon dock
inte att i en till inrikesministern ställd
skrivelse, svinga sanningens gissel.
Därigenom beseglade hon sitt eget Öde.
Någon skonsamhet var icke att vänta
och hon begärde den icke heller. Livet
i fängelset bragte också ett visst lugn
in i hennes tillvaro, sliten som hon
varit mellan sin plikt som maka och mor
och sin kärlek till Buzot. Från
fängelset skriver hon också de innerliga,
hängivna brev till Buzot, som utgöra de
vackraste dokument, vilka finnas
bevarade av hennes hand och som
fullständiga bilden av en god och ädel kvinna.
Efter att från fängelset Sainte
Péla-gie ha kastats i en av Conciergeriets
uslaste hålor, kallades madame Roland
den 8 nov. 1793 inför
revolutionstribu-nalet. Hon infann sig vitklädd, med
håret böljande nedåt ryggen, och när
dödsdomen avkunnades, utbrast hon:
”1 akten mig värd att dela de stora
mäns öde, som I haven mördat; jag
skall söka att till schavotten bringa
med mig det mod som de hava visat.”
Redan samma dags afton fördes hon
till avrättsplatsen och ända in i det
sista ådagalade hon det mod, som av
revolutionens kvinnor skapat hjältinnor
och berett dem en plats i historiens
hävder.
Gurli Hertzman-Ericson.
idealer, som jag förstår att jag inte kan
lämna.
— Jag skulle hjälpa dig att avstå från
dem.
Omigen skakade hon på huvudet.
— Det skulle vara det allra svåraste. Men
jag tvivlar på att till och med du skulle
kunna ersätta dem längre än till en liten
tid.
— Låt mig få försöka. Hans röst var en
smekning.
— Det försöket skulle betyda förlusten av
min frihet. Det kostar på mig gränslöst att
försaka detta — min kärlek till dig och din
till mig. Det är något i mig som ropar
högt efter dig, och jag — jag var nära att
ge efter. Men något annat i mig, något som
nu är tyst, skulle fordra att göra sig IiÖrt
igeu, och jag kan ej gifta mig med en man,
som aldrig skulle erkänna detta eller tåla
det.
Han såg på henne med rynkade ögonbryn.
— Jag — jag förstår verkligen inte.
— Nej, det är just därför. Ocli du skulle
aldrig förstå.
— Jag trodde du var en — en normal
kvinna,
— Det ar jag också. Jag är typisk och
inte alls abnorm. Jag hör till en
kvinnotyp, som inte alls är ovanlig och som blir
vanligare för varje dag.
— I Guds namn, utropade han, vad är du
fÖr en typ? Ty jag erkänner, att jag aldrig
mött den forr.
— Eller du har gått förbi den utan att
märka den. Men den finns överallt, det
finns många lika mig. Jag är helt enkelt
en av vår tids kvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
