Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvinnornas rösträttsfråga inför riksdagen.
En debatt i likgiltighetens tecken. Justitieministern vädjar förgäves till Första kammaren.
Sedan konstitutionsutskottet med
lottens tillhjälp och med reservation av hr
Clason m. fl. tillstyrkt den liberala
partimotionen om politisk rösträtt och
valbarhet för Sveriges kvinnor, upptogs
denna motion till behandling i
riksdagen lördagen den 22 augusti. Ännu
mindre än vid föregående tillfällen var
det med några ljusa förhoppningar
man denna gång motsåg debatten.
Denna riksdags exceptionella karaktär
av visserligen lagtima, men dock så
gott som av en enda fråga upptagen
riksdag och det allt uppslukande
intresset för denna specialfråga, i
förening med den senaste tidens händelser
hade samverkat till att behandlingen
av vår fråga huvudsakligen gick i
likgiltighetens tecken. Det föreföll som
om högern ej ens orkat skicka fram
våra vanliga stridbara motståndare,
hrr Clason, Kjellén eller Thyrén — den
nöjde sig nu i Första kammaren med
hrr Ekman i Jönköping och Boberg,
och i Andra kammaren med hrr
Hal-lendorfF och Åkerlund. Blott i
voteringarna märktes ingen trötthet — där
samlade högern sina trogna för avslag,
oberörda av den varma vädjan varmed
justitieministern sbkte bryta
motståndet. Siffrorna ställa sig sålunda: i
Första kammaren avslogs utskottets
yrkande med 76 röster mot 46; i Andra
kammaren bifölls det med 107 röster
mot 84, varjämte 7 sedlar voro rullade
utåt och kasserades. År 1912 avslog
Första kammaren regeringsförslaget
om kvinnorösträtten med 86 röster mot
58, medan Andra kammaren biföll
samma förslag med 140 röster mot 66.
Första kammaren.
Debatten inleddes av hr Ekman i
Jönköping, som ansåg tiden olämplig för
författningsändringar och kvinnan ännu
icke mogen för rösträtten. Talaren ville
dessutom icke tillmäta den stora
opinionsyttringen något vidare värde, då den icke
lyckats samla så många namn som
förbudsomröstningen av år 1912.
Häremot invände hr Mauritz Hellberg,
att den kvinnliga rösträttspetitionen måste
anses mycket betydelsefull och i själva
verket mera omfattande än den manliga för
15 år sedan. Han erinrade vidare om den
livaktighet på olika områden, som
kvinnorna i dessa allvarsamma tider lagt i
dagen och frågade högern vad den ville
göra av kvinnornas alltjämt växande
intresse för det allmänna, vart den trodde
att deras insatser i det allmänna skulle ta
vägen — insatser som nu äro obundna av
ansvarets förpliktelser och utan
rättigheter. Talaren påpekade vidare det faktum
att kvinnorna ha kommunal rösträtt och
därigenom en begränsad rösträtt till
Första kammaren och frågade kammaren om
den verkligen trodde, att det skulle vara
möjligt att i längden hålla kvinnorna
utanför.
Därefter erinrade han om hur frågan gått
framåt i utlandet sedan den förra
gången var före i vår riksdag. De norska
kvinnorna ha i fråga om rösträtten
vunnit full likställighet med männen, de
danska stå alldeles invid målet, och dock är
det i Sverige som det arbetats längst och
ivrigast. Fyra nya amerikanska stater
ha genomfört kvinnorösträtten, i
ytterligare åtta står den på dagordningen och
har blott den sista instansen att
genomgå för att bliva verklighet. För att visa
att i England det manliga motståndet är
så gott som övervunnet anförde talaren en
del av fru Wicksells skildring i Dagens
Nyheter den 20 aug. av den internationella
rösträttsalliansens styrelsemöte i London i
juli i år.
Man har kallat denna riksdag för
för-svarsriksdag, fortsatte talaren, men
försvaret består ej endast av arméer och pan-
sarbåtar, det ligger i hela folkets vilja att
varna om sin nationella självständighet,
och i denna samlade försvarsvilja ingå
även kvinnorna. Talaren gjorde här en
jämförelse med förhållandena i Finland,
där kvinnor och män fingo samma
medborgerliga rättigheter, därför att de
fullgjort samma medborgerliga skyldigheter.
Talaren erinrade vidare om att själva
Första kammaren år 1906 var med om cn
skrivelse om utredning rörande
kvinnorösträtten och frågade, om vi ej nu ha en
ännu mycket mer bjudande anledning att ge
kvinnorna rösträtt, om vi ej nu ha
behov av att alla sluta oss samman for att
gemensamt möta vad som kan komma i
dessa förfärliga dagar. ^
Jag vill ej rikta någon vädjan till
denna kammare, slöt talaren. Många års
bittra erfarenhet har lärt mig att en sådan
skulle var alldeles förgäves. Kvinnorna
ha intet att hoppas på för närvarande, och
det är endast pro forma jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.
Hr Skarstedt uppläste därefter en av fru
A. M. Holmgren skriven redogörelse för
kvinnorösträtten, vari framhölls att i alla
de länder där den blivit genomförd, hade
man endast goda resultat att uppvisa. I
Australien har senaten i cn enhällig
resolution uttalat såsom sin uppfattning, att
rösträttens utsträckande till landets
kvinnor haft de mest fördelaktiga följder, och
att alla stater med konstitutionellt
styrelsesätt skulle göra klokt i att bevilja sina
kvinnor rösträtt. Även i Amerika ha
framstående män uttalat sig lovordande om
verkningarna av kvinnans rösträtt. Efter
att ha påpekat hur reformer i kvinnans
sociala ställning småningom arbetat sig
fram genom segt motstånd, gav fru
Holmgren uttryck åt den varma förhoppningen
att Första kammaren icke skulle neka
kvinnorna rösträtt, sedan dessa genom sitt
aktiva deltagande i fäderneslandets
angelägenheter ådagalagt sitt varma nit och
aldrig svikande intresse. Till slut framhöll
fru Holmgren det lojala och värdiga sätt
på vilket röstrattsarbetet burits framåt av
Sveriges kvinnor och hon hoppades att de
skulle besparas smärtan att för 30: de
gången se sina förhoppningar grnsade.
Ben andre av de båda högertalarna mot
kvinnorösträtten, hr Boberg, fick därefter
ordet och rörde på ett underligt sätt ihop
oskyddade hattnålar, publicistklubbens
middagsvisor, och de stora hattarna i
Kristallsalongen med rösträtten. Det hela
utmynnade i ett yrkande av avslag på
utskottets hemställan.
Under allmän uppmärksamhet begärdes
slutligen ordet av justitieministern. Det
kom tydligen som en fullständig
överraskning för kammaren, oeh det var uppenbart
att den spända uppmärksamhet, varmed
man lyssnade till det varmt kända
anförandet, var blandat med en god del förargelse
över att se en medlem av den nu sittande
regeringen på den kvinnorösträttsvänliga.
sidan.
Justitieministern började med att
framhålla att det var hans varma intresse för
frågan, som kommit honom att tillgripa
den exceptionella utvägen att från
rege-ringsbänken ta till orda i en fråga, där
regeringen ej stod enig. Han hade
emellertid velat begagna det — som han
hoppades — enda tillfälle, som skulle stå honom
till buds, och ville särskilt framhålla sin
önskan att frågan ej skulle vara
uteslutande en vänstersak. För sin del var han
övertygad om att de skäl han komme att
anföra skulle ogillas av både höger och
vänster. Jag är emellertid ingen
politiker, yttrade talaren, utan rätt och slätt
en människa.
Som det första skälet varför kvinnan ej
skall ha rösträtt, fortfor talaren, brukar
anföras hennes underlägsenhet gentemot
mannen. Detta skäl är emellertid nu
försvunnet. Kvinnans begåvning har visat
sig vara lika stor som mannens, även om
den framträtt på olika områden. Detta
har även delvis erkänts av mannen.
Kvinnan har fått lika arvsrätt med mannen,
tillträde till vissa statstjänster och till
sist även kommunal rösträtt. Nu begära
kvinnorna att även få politisk
medborgarrätt. Talaren undrade, om vi kunna säga
annat än att de visat sig mogna och väl
förtjänta av densamma och framhöll att det
uteslutande är av partipolitiska skäl som
rösträtten ännu förmenas dem. Men rätt
skall vara rätt, även om partiintresset ej
talar därför, och dessutom är säkerligen
högerns farhågor att kvinnorösträtten
skulle minska dess maktställning ogrundad.
Åtminstone den gifta kvinnan är i
övervägande grad konservativ.
Talaren ställde vidare till herrarna av
högern den frågan huruvida ej kvinnorna
i deras familjer visat det största intresse
vid de politiska striderna i våras och om
ej intresset framförallt gällt landets
försvar.
Man har även, fortfor talaren, anfört
som skäl mot kvinnans rösträtt att hon
icke gör värnplikt. Kvinnan har
emellertid sin värnplikt likaväl som mannen; på
hennes lott har det fallit att hjälpa och
lindra, att förekomma lidande.
Något fullgott motskäl kunde talaren i
själva verket ej finna, och lyckligt vore
det, om striden ej bleve för långvarig och
lämnade alltför djupa sår.
Talaren ansåg visserligen kvinnans
begåvning olika mannens och trodde ej att
hon var så väl skickad att t. ex. avgöra
en del anslagsfrågor o. d. Detta beror
dock ej på att hon har sämre huvud än
mannen utan på att hon har bättre hjärta
än han.
Jag har ingen rätt att här framställa
något yrkande, slöt talaren sitt av en varm
personlig övertygelse burna anförande,
men jag ber: giv den svenska kvinnan vad
hennes nordiska systrar redan fått.
Sedan slutligen hr Ekman haft ordet för
en kort replik till justitieministern, var
debatten avslutad, och kammaren skred till
votering. Det visade sig därvid att hr
Ekman och Boberg representerade
majoritetens mening: utskottets hemställan om
politisk rösträtt för kvinnor avslogs, som
nämnts, med 76 röster mot 46.
I Andra kammaren
inleddes debatten av hr Lundström i
Göteborg (h.), den kände motståndaren till
kvinnorösträtten. Han inskränkte sig denna
gång till att upplysa om att i
konstitutionsutskottet intet yttrats i frågan och att den
även här boi^de kunna avfärdas utan
debatt.
Häremot uppträdde hr Edén (1.), som
påpekade att en så viktig fråga icke knnde
lämnas utan avseende. Att den vunnit
segrar i den allmänna åskådningen märktes
bäst därigenom, att justitieministern
alldeles nyss i Första kammaren givit den sin
varma anslutning. Endast det förhållandet
borde ge kammaren något att tänka på.
Talaren ansåg, att det numera inte går
att upprätthålla den rena negationens
ståndpunkt. Idén om kvinnorösträtten är en
frukt av den andliga utvecklingen och
kvinnans plats i samhället är lika
berättigad som mannens. Det är inte heller
någon tillfällighet att de nordiska länderna
gå före i fråga om kvinnorösträtten, ty
det bottnar i den allmänna uppfattningen,
och även de. som inte principiellt vilja
tillerkänna kvinnorna medborgarrätt försmå
icke deras arbete och entusiasm i politiska
angelägenheter. Nar var och en känner
ansvar för landet måste det lända till
styrka och det politiskt arbetande folket bar
ieke råd att avvisa dem som vilja vara
delaktiga av arbetet.
Hr Hallendorff (h.), hade i likhet med hr
Lundström hoppats att diskussionen skulle
bli kort, och argumenten för kvinnoröst-
rätten syntes honom icke övertygande.
Petitionen var ju i och för sig imponerande,
men hr Hallendorff trodde inte på värdet
av petitioner. Utom de skandinaviska
länderna var det ingen av de europeiska
staterna, utan endast nybyggarländer som
infört politisk rösträtt för kvinnor, och
talaren trodde att Sverige hade större politiskt
ansvar än att inlåta sig på dylika
experimenter. Ett starkt motiv erkände talaren
dock oeh det var att kvinnoima möjligen
kunde vilja framföra sina speciellt
kvinnliga yrkanden. ”Men det finns ju så många
andra vägar för inflytande” — bakvägar,
fast hr Hallendorff begagnade en vackrare
omskrivning. Som var att vänta övergick
han därefter till den numera så kända, och
åt sitt varde skattade poetiskt högstämda
stilen. Han talade om kvinnans svallande
och glödande känslokraft, som icke borde
utnötas i politikens trivalitet. Största
betänkligheten, oeh det som i sanning vore
att satta pricken över i, utgjordes dock av
att man, genom att ge kvinnorna politisk
rösträtt, skulle godkänna den
samhällsutveckling, som tenderar till att bli en
intressemotsats mellan man och kvinna.
Under nu rådande, oroliga tider vore det
oförsvarligt att gå med på ett steg, som skulle
skaka samhället i dess grundvalar, varför
talaren yrkade avslag å motionen.
Hr Waidén (s.), ansåg den största bristen
i den allmänna rosträtten ligga däri, att
den uteslöt halva nationen, nämligen
kvinnorna. Han kunde inte tillerkänna den
föregående talarens yttranden något
värde. Först då kvinnan i politiskt avseende
får samma ställning som mannen, blir hon
socialt likställd med honom. Ehuru
talaren ansåg att även kvinnorösträtten borde
befrias från alla streck, anslöt han sig i
enighetens namn till utskottets förslag.
Hr Pettersson i Södertälje (1.),
opponerade sig mot hr Hallendorffs argument,
som han funnit sakna både friskhet och
vederhäftighet. I första rummet vände han
sig mot hr Hallendorffs yttrande att man
inte skulle fästa sig vid petitioner, vilket
talaren fann underligt, då anledningen att
den kvinnliga rösträttspetitionen kommit
till, var att man från det parti hr
Hallendorff tillliör framhållit, att man inte sett
några bevis på att kvinnorna verkligen
ville ha rösträtt. Vidare ansåg talaren att
man, vid bedömandet av kvinnorösträtten,
icke behövde gå till utomeuropeiska stater,
ty det är väl just de nordiska länderna,
vilka genomfört eller äro på väg att
genomföra kvinnorösträtten, vilka ha
förhållanden som äro mest likartade med våra.
Vidare fann talaren att det för landet vore
bättre om det politiska inflytandet gjorde
sig gällande med ansvar, än utan.
Hr Lindhagen (s.), bemötte hr
Hallen-dorffs yttrande att kvinnorna sakna
objektivitet och framhöll hurusom de fattiga
kvinnornas dagliga slit är en enda
objekti-vitetsgärning.
Sedan hr Hallendorff replikerat och hr
Åkerlund (h.), insinuerat att vänsterns
förslag vore grundat på politiska syften, gick
man till votering med det resultat som ovan
angivits nämligen 107 röster för och 84
mot utskottets förslag.
Den socialdemokratiska motionen om
revision av grundlagens
rösträttsbestämmelser avslogs i enlighet med
konstitutionsutskottets avstyrkande
hemställan av båda kamrarna, i Första
utan votering och i Andra kammaren
med 116 röster mot 85. Sex reservanter
i utskottet hade uttalat sig för en
sådan modifikation av
fattigvårdsstrec-ket att från valrätt icke uteslutes den
som åtnjuter fattigvårdsunderstöd av
mera tillfällig beskaffenhet. I Andra
kammaren bifölls reservationen med
160 röster mot 35. Första kammaren
sade obevekligt nej även till detta
mycket ixioderata yrkande. Rösterna voro
här 77 mot 59.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
