Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Behöva vi rösträtt ?
ni.
Av d:r Gulli Petrini.
Trots mycket skrivande och
talande stå småskollärarinnornas och
barnmorskornas löner knappast Över
svältgränsen, och särskilt den senare
frågans behandling av myndigheter och
riksdag var fullkomligt upprörande.
Folkskollärarinnorna, som kommo med
i en tid då konkurrensavunden från
männens sida icke ännu blivit så
stark, fingo först lika lön som
männen. Men när hr Fridtjuv Berg som
ecklesiastikminister skulle ”reformera”
folkskollärarekårens löner, så föreslog
han högre lön för männen än för
kvinnorna, fastän de hade samma arbete
och samma kompetens. Försvaret för
denna åtgärd att degradera sina
kvinnliga kamrater från deras förra
likställighet, en åtgärd som också väckt en
indignerad protest från kvinnornas
sida, ville han ytterst finna däri, att det
var det mesta, som av riksdagen kunde
utverkas. Det kan hända att så var
förhållandet; alla reformer i vår
riksdag tyckas nu ske på kvinnornas
bekostnad. Men nog hade det varit
regeringen mera värdigt att våga ett
försök i motsatt riktning, helst hrr
Trygger och Yennersten den gången förde
rättvisans talan.
När ”läroverksreformen” 1904
genomfördes, så gick även den ut Över
kvinnorna. Man Överflyttade
läroverkslä-rarnes utnämning från domkapitlen
till k. m:t, varigenom kvinnorna
uteslötos från möjligheten att söka
ad-junkturer och lektorat på grund av
Begeringsformens $ 28. Förut hade
åtminstone intet formellt hinder
före-funnits for kvinnor att söka tjänster
vid läroverken och flera kvinnor hade
avlagt examina vid filosofiska
fakulteten i förhoppning på denna rätt, som
sedan brutalt togs ifrån dem. I en
motion i Första kammaren föreslog
emellertid hr Trygger redan år 1905
att ändra grundlagen, såväl
beträffande lärartjänsten vid läroverken
och universiteten (de teologiska dock
undantagna), som en del andra
befattningar, så att kvinnor skulle kunna
utnämnas till dem. Frågan trasslades
emellertid till och föll i Andra
kammaren på en del formella betänkligheter,
sedan den väl gått igenom i den
Första. Emellertid återkom den vid 1907
års riksdag. Då beslöts att i § 28
införa meningen: ”Till lärarbefattningar
vid statens läroanstalter, de teologiska
lärartjänsterna vid universiteten
likväl undantagna, till andra
beställningar vid inrättningar för vetenskap,
slöjd elier skön konst samt till
läkar-befattningar må i den ordning, som
ovan sagts, och med tillämpning av
grunder, som av konungen och
riksdagen godkänts, kunna utnämnas och
befordras även infödda svenska kvinnor”
Grundlagsändringen bekräftades 1909.
”Med tillämpning av grunder som av
Konungen och Eiksdagen godkänts”
står det. Detta moment hade
tillkommit därför att man ansåg, att det
kunde behövas särskilda bestämmelser,
när en kvinna skulle inneha en dylik
plats, vilka dock ej borde införas i
grundlagen. Nu tycker man, att det
borde ha varit en solklar skyldighet
för regeringen att genast låta utarbeta
dessa bestämmelser. Men nej, ännu ha
vi inte sett till dem. År efter år har
gått och förslaget har inte kommit
fram. Om kvinnorna, i tro att, när den
svenska riksdagen ger ett löfte till
Sveriges kvinnor i den mest bindande
form, nämligen i form av en
grundlagsändring, det också skall vara
allvar med beslutet, kosta på sig dyrbara
studier, och sedan inte kunna få de
utlovade platserna, därför att regeringen
icke behagat utarbeta bestämmelserna,
utan de kanske bli alldeles ruinerade,
så bekymrar detta inte vår riksdag
eller våra ecklesiastikministrar det
allra minsta. De förhala ogenerat
löftets uppfyllelse från år till år och anse
sig vara lika hederliga karlar för det.
Med kvinnorna är det ju inte så noga,
de ha ingen rösträtt, deras röst kan
ej göra sig hörd hur illa behandlade
de än bli.
Under den kommande
riksdagsperio-den eller den därefter följande skall
frågan om reglementeringen och om
äktenskapslagstiftningen före.
Kvinnorna äro genom Första kammarens
hattnålsbeslut av den 22 aug. uteslutna
från möjligheten att deltaga i
behandlingen av dessa för dem så viktiga
frågor. Även om vår rösträtt skulle
gå igenom första gången under nästa
period, så kan den ej slutgiltigt
antagas förrän 1918 och först vid nästa
omval därefter kunna kvinnorna deltaga.
En erfarenhet, så bitter att vi aldrig
kunna glömma den — för att citera hr
Hellberg —■ har lärt oss hur litet vi
kunna vinna med oändligt arbete
genom petitioner, skriverier och
demonstrationer i en fråga, där männens
egennytta fordrar att kvinnorna skola
bli tillbakasatta. Vi börja alltmera
inse, att det är lönlöst att kämpa för
rättvisa mot oss i andra frågor, så
länge vi ej hava vår rösträtt. Det blir
ändå alltid nästan med
naturnödvändighet så, att det blir kvinnorna som
få betala omkostnaderna vid de många
kompromisser, varpå vår
riksdagshi-storia är så rik.
Vänsterpartierna ha tydligen också
förstått att samhällsfrid icke står att
vinna, så länge kvinnorna äro
uteslutna från det offentliga livet, och
kanske ha deras samveten också burit
dem vittne, att de ofta gjort den
frånvarande orätt. De äro därför villiga
att giva kvinnorna full medborgarrätt,
medan högern tycks bli allt mer
bestämd i sitt motstånd. Därför faller
förpliktelsen tung på högerns kvinnor,
att bibringa sina män en bättre
uppfattning av vad både rättvisa och
klokhet kräva. Är den nuvarande Första
kammarhögern omöjlig att uppfostra,
så gäller det att få den ersatt av andra
män. Ingen kan förneka, att det skulle
lända fosterlandet till gagn i alla
avseenden om t. ex. hrr Boberg och v.
Mentzer finge avstå sina platser åt män
av justitieminister Hasselrots läggning.
Vid besättandet av Första
kammarplatserna ha kvinnorna dock ett maktmedel
till sitt förfogande, röstsedeln till
landsting och stadsfullmäktige. Vilja
de bruka den rätt, borde den
åtminstone kunna medföra en bortrensning av
våra värsta motståndare.
Efter allt vad vi genomlevat är det
underligt att det ännu kan finnas
kvinnor, t. o. m. kvinnor med anspråk på
bildning och intresse för politiska och
sociala frågor, som kunna tveka om
sin skyldighet att arbeta för kvinnans
rösträtt. Varje moder borde dock
känna att vad hon underlåter, det kan
hennes dotter få lida för. Ständiga
orättvisor och missräkningar, ett
brutalt tillbakatagande av redan vunna
rättigheter, en bitter kamp for brödet,
det är vad som väntar vår uppväxande
kvinnliga ungdom, om ej mycket snart
en damm sättes för den maktens och
orättfärdighetens ande, som nu
regerar världen. Därför gäller det att
samla alla krafter och icke förtröttas i
kampen för vad rätt är.
Kriget bryter lagen.
Enligt meddelande till Jus Suffragii från
ordföranden i Landsföreningen for
kvinnans politiska rösträtt i Frankrike, M:me
De Witt Sclilumberger, ”är i närvarande
stund en fransk kvinna, M:me Macherez,
borgmästare i staden Soissons. Händelsen,
som även kommenterats i Le Matin, har
bekräftats av flyktingar från Soissons. När
den tyska haren nalkades stadsmurarna,
nedlade borgmästaren, som för tillfället var
sjuk, sitt ämbete, och det blev M:me
Macherez, som övertog ansvaret och räddade
stadens ära. Med energi och precision
utdelade hon sina order till polisen, brandkåren
och ambulansen, och hela hennes vasen
utstrålade ett mod och ett lugn, som även
delgav sig åt andra. Två gånger tågade tyska
armén genom Soissons på väg till och från
slagfältet vid Marne, och staden blev även
bombarderad. Men de fasor invånarna
hade att utstå, blevo i någon mån lättare att
bara genom det mod och den tillförsikt, som
intalades dem av stadens kvinnliga
borgmästare.
Ett bidrag till feminismens historia.
S. A. Richards: Fem in ist Writers of the
XVII:th Centurv, with Special Reference
to FranQois Poulain de la Barre. London.
David Nutt. xii & 146 pp. 5 sh.
Till Rösträtt for Kvinnor har insänts en
gradualavhandling av 1914 med
ovanstående titel, och fastän den utkom, innan kriget
för tillfället utplånat alla andra tankar än
på järn och blod, visar den, om vittne
därom behövdes, hur kvinnofrågan även ur
historisk synpunkt är aktuell i England.
Författaren inleder sin avhandling, däri
man i synnerhet av ämnesvalet tror sig
förstå hans personliga synpunkt, med
beskrivning av de s. k. Précieuses, dessa
kvinnor, som genom sitt så starkt
stiliserade uppträdande verkade affekterade och
hos eftersägarna voro affekterade. Och han
betonar, hurusom den i sig själv icke direkt
feministiska rörelsen kulminerade i M : m e
de Sevigné och M:lle de Scudéry,
båda starkt intresserade av bättre
uppfostran åt kvinnor, den önskan, vari den tidens
emaneipationssträvan tog sig uttryck.
M;lle de Seudéry kritiserade
särskilt kvinnors sätt att uppfostras så, ”att
de icke känna sig tvungna att lära något”.
Hennes egen fordran på kunskaper åt
kvinnorna var dock blott den, att de därigenom
skulle behaga, icke att fördjupa deras
själar. ”Jag vill blott, att hon läser för att
lära sig tala väl”, säger hon.
Den strävan efter förfining i talesätt och
tänkesätt, som utan tvivel inspirerade
markisinnan de Rambouillet,
”stiftarinnan och översteprestinnan för den
kult, som sedermera ådrog sig så mycket
löje”, urartade ju i allra högsta grad, och
rörelsen krossades som bekant av Mol i é r e
i hans komedier Les Précieuses R
i-d i c u 1 e s 1659 oeh Les Femmes Sa-
vantes 1672. Men idéen om uppfostran
åt kvinnor hade rotfäst sig.
Fénélon, 1651—1715, ägnar flickors
uppfostran uppmärksamhet i sin Traité de
Téducation des filles, 1688. I sitt
uppfostringsschema inrycker han, ”läsning,
skrivning, de fyra räknesätten” och sen
litet plockkunskaper i andra ämnen, men
han sade dock ett så djupt ord som att
kvinnans ”verksamhet är grundläggande
för hela mänskosläktet”, och M: m e de
Maintenon, 1635—1715, önskade, att
hennes lärjungar i S:t Cyr skulle uppfostras
till ”goda kristna och till kloka och
förståndiga flickor”. Det var icke mycket
dessa människor ville, men det var dock
något, och man måste minnas, att M
o-liére i Les Femmes Savantes
säkert uttalade tidsåsikten, då han om
kvinnans vetande låter någon säga, att ”det
af många orsaker ej är lämpligt, att en
kvinna studerar och vet många saker”.
Till renässansen med ”dess frigörande av
så mycken mänsklig kraft”, förlägger R
i-chards den feministiska rörelsens
ursprung, men det var först på 1600-talet det
ordades mest om kvinnans emancipation
och hennes rättigheter. Under första
hälften av 1700-talet sysselsatte ämnet
pennorna i Frankrike, men sedermera förflyttades
av flera orsaker tyngdpunkten till England,
snart följt av Amerika.
”Många av dessa pionjärernas [i
Frank-rikel idéer, nådde”, säger Richards,
”i deras livstid ytterst få läsare och äro nu
helt okända. Deras litterära förtjänster
voro icke stora, deras arbeten ha länge
varit borta ur bokhandeln, och deras namn
äro glömda.” Författaren har sysslat med
dem, därför att deras idéer äro intressanta,
”icke endast i och för sig, utan på grund
av deras inflytande på en rörelse, som i
närvarande tid tilldrar sig alla tänkande
människors uppmärksamhet”.
Och bland dessa nu okända skriftställare
synes Poulain de la Barre, 1647—1723,
mest värd att taga vara på. Blott genom
titeln på hans första bok: ”Om de båda
könens jämlikhet — — — varav
man ser vikten av att frigöra
sig från fördoma r”, befordras alla
reformidéer. Ty är det inte så, att mycket
motstånd skulle förintas, om blott
motståndarna kunde ”frigöra sig från fördomar?”
I sin bok börjar han med att bestrida det
vanliga påståendet om kvinnans
intellektuella underlägsenhet. Den härrör blott
av hennes bristfälliga uppfostran. Och,
säger han, ”vår tanke nu, att de äro
skapade blott för oss, att de knappast lämpa
sig till annat än att uppfostra barn i späd
ålder och att sköta hushållet, är en
kvarleva från barbarisk tid, då lagen om den
starkares rätt rådde”.
Detta låter ju, som om det vore sagt rätt
nyss, och när det sades om Bourbonerna,
att de ingenting lärt, tycks detta blott vara
en utövning av en allmänt mänsklig
färdighet.
Poulains tanke når till och med så
långt som till kvinnornas förmåga att bli
både prester och ämbetsmän. På
ämbets-mannatrappan ha de modärna kvinnorna ju
arbetat sig upp åtskilliga steg, men ännu
stå de i allmänhet nedanför den klerikala
plattformen.
Och avhandlingen slutar med Poulains
personliga uppfattning: ”Häri vill man
hävda, att en fullkomlig jämlikhet
förefinnes mellan de båda könen.”
I en följande avhandling om ”M a
n-nens överhöghet” polemiserar han
mot sig själv för att naturligtvis nedslå
motståndarens invändningar, och i den
tredje av sina feministiska avhandlingar
om ”Damernas uppfostran”
framhåller han bland annat, hurusom all
undervisning nästan tillkommer gossarna.
Efter den utförligare berättelsen om
Poulain de la Barre redogör B
i-c h a r d s både för hans föregångare och
efterföljare, och genomgår i allt 13
feministiska arbeten, utgivna mellan åren 1626
och 1699.
De förnämsta av föregångarna voro utan
tvivel Anna Maria van
Schur-m a n n, den månglarda holländskan och
Marie de Jars Gournay. Denna,
mera känd som Montaignes fille
d’alliance och eldigare än den förra,
fordrade mera och begärde mera
självständighet för kvinnan, och Poulain hade
”måhända mera sympati för henne”. Av
de övriga, män och kvinnor, var det
knap-nast någon som behandlade frågan med
Poulains allvar. Han säger själv, att
han ej hör till dem som skrivit ”par g
a-lanterie ou par amou r”, som så
många gjorde.
En av hans efterföljare I. B. D e c r u e
i sitt tal om ”den gamla och ryktbara
meningsskiljaktigheten om mannens eller
kvinnans Prééminence” underrättar
oss om, att frågan utgjorde det vanligaste
samtalsämnet då för tiden. Och som ett
ytterligare bevis på intresse nämnes, att
det år 1698 utkom en fransk upplaga av
en engelsk anti-feministisk skrift,
utgiven tio år tidigare. Då som nu visade
uppträdandet av antis, att en fråga var
aktuell!
Författarens slutsats är, att egentliga or^
saken till 1600-talets intresse för kvinnan
berodde på det inflytande de förnämsta av
Les Précieuses hade. Och lika visst
synes det vara, att samma intresse
omintetgjordes just genom skolans urartande.
Och därvidlag betydde skillnaden mellan
allvar i uppsåtet och tomt ordrytteri
ingenting. ”Reaktionen hade kommit, och
den verkliga förkunnelsens budskap
utropades for döva öron.” Ellen Wester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
