Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Underliga principer.
iVågra or*cl med anlednitie av LärarelÖixeixäixinclen» t>etänlc£inde I* Av fil* cl;r Gulli Petrini.
I dessa dagar har
Lärarelönenämn-den utgivit sitt Betänkande I,
upptagande förslag till lönereglering för
lärare och lärarinnor vid läroverk,
folkskolor och seminarier. Betänkandets
huvudinnehåll har återgivits i de
dagliga tidningarna, varför jag här
framför allt vill beröra nämndens försök
till lösning av frågan om kvinnors
anställning och avlöning. Denna
uppgift var nämligen ett av huvudskälen
till nämndens tillsättning år 1912.
Dåvarande ecklesiastikministern hr
Fridtjuv Berg framhöll åämligen (Sv.
Lä-rartidning 17 juli 1912 sid. 681) gent
emot dem som voro ”naiva” nog att
tro, att löneregleringarna skötts bäst
och fortast, om de olika lärarekårernas
lönefrågor utretts var för sig, att
riksdagen numera ville ha planmässighet i
löneregleringarna, att vissa ”enhetliga
bestämmande normer borde vara
rådande”, och att här dessutom förelåg
den huvuduppgiften för nämnden att
söka klargöra, om lärarekårernas
lönefråga bör byggas på principen ”olika
loner för män och kvinnor” eller ”olika
loner för familjeförsörjare och icke
familjeförsörjare”. Nå, hur har nu
nämnden gått i land med denna sin
huvuduppgift? Den har helt enkelt
svikit den!
Visserligen har den kommit med en
utredning av behovsprincipen och dess
fördelar, men den har inte vågat
föreslå dess användning för
läroverkslära-re — annat än för att sätta ner
kvinnornas löner —, medan den för
folkskollärare föreslår ett extra
lönetill-lägg för barnuppfostran, oberoende av
kön. Således, den förhalning både
med lönefrågan och de akademiskt
bildade kvinnornas fråga, som man
förutspådde vid nämndens tillsättande är
blott alltför påtaglig — av extra
olyckliga omständigheter långt större än,
någon fruktat — men av de ”enhetliga,
bestämmande normerna” ser man ej
ett spår.
När man läser nämndens
betänkande, får man ett intryck, som är så
sorgligt vanligt vid de flesta av våra
kommittébetänkanden: ledamöterna ha
icke klart för sig, att de äro till for
att komma med en objektiv utredning
och ett härpå grundat rättvist förslag,
utan de sätta upp fingrarna i vädret
för att känna efter, varifrån
opinionsvinden blåser, och därefter rätta de sig,
oberoende av vad de själva veta vara
sant och rätt. Denna gång blåste
tydligen behovsprincipens vind från
folkskollärarehåll, men inte från
läroverks-lärarehåll, och nämnden har fegt böjt
sig härför.
Nämnden kommer först med en
utredning av den s. k. ”behovsprincipen”,
vilken grundar sig på den satsen, att
”de som göra lika arbete, böra få det
lika bra, bli i ekonomiskt avseende lika
förmånligt ställda” till skillnad från
principen ”lika lön för lika arbete”,
vilken vill göra gällande, att staten
skall betala för ett arbete vad detta
arbete är värt, oberoende av
löntagarens förhållanden och behov. Härvid
påvisar nämnden att den sista
principen icke strikt tillämpas vid statens
lönesystem ens för män.
ÅlderstilUig-gen och pensionerna t. ex. stamma ej
med principen; en 60-årig lärare gör i
regel icke ett bättre arbete än en
40-årig, snarare tvärtom, men han har
ändå större lön, och pensionstagaren
gör intet arbete alls. Att frågan
om behovsprincipen på sista tiden
blivit aktuell, beror på att kvinnorna i
stor utsträckning blivit löntagare även
hos staten, och att riksdagen då funnit,
att det vore en lämplig besparing att
ge dem lägre löner an mannen för
samma arbete, därför att kvinnorna i
allmänhet icke voro familjeförsörjare.
Men nar kvinnorna svarat, att samma
reduktion av löner då också borde gö-
ras för de ogifta männen, har man i
allmänhet dragit sig för den
konsekvensen, och i stället försökt sig på
andra förevändningar för att
underbetala kvinnorna.
De olika påståenden, som härvid
framställts, upptages och skärskådas
av nämnden, liksom den påvisar den
historiska förklaringen till att
kvinnornas löner blivit lägre. Över huvud
taget har nämnden ganska förnuftiga
saker att säga i denna del av
utredningen. Den vill t. ex. ej gå med på att
kvinnornas arbete är kvalitativt
underlägset männens, när det gäller
undervisningens område. En fråga, där
nämnden är mer tveksam och otydlig,
är den, huruvida kvinnor kunna
kvantitativt rå med samma arbete som
männen. Närmast tycks nämnden luta åt
den uppfattningen, att de icke kunna
det. Det är emellertid rätt
märkvärdigt att nämnden icke i detta
sammanhang framlägger det enkla
sakförhållandet att inom folkskollärarekåren
män och kvinnor faktiskt ha samma
arbete att utföra (och nämnden har
sjalv erkänt att kvinnornas inte är
sämre), samt att de inom
flickskolekå-ren anställda lärarinnorna i regel ha
lika många veckotimmar som
adjunkterna, vilka undervisa på samma
stadium. Den arbetsbörda, som här
åläggas kvinnorna, torde inte understiga
männens. Frågan är emellertid också
om kvinnorna orka med detta arbete
lika länge som männen, och därmed är
man inne på frågan om pensionsåldern
för lärarinnor.
Yi måste erkänna, att vi härvidlag
inte ha en tydlig erfarenhet att stödja
oss på. Å ena sidan känna vi fall, då
kvinnor in i sena ålderdomen visat sig
besitta, inte bara sinnets spänstighet,
utan också en förvånande
arbetsförmåga, men vi kunna å den andra icke
förneka, att man också sett exempel på
många i förtid utsläpade kvinnor både
inom lärarinnekallet och andra
arbetsområden. Härvid är dock att märka,
att det som mer än något annat
exploaterar kvinnokraften, det är de
dåliga lönerna. Därtill kommer nog
också, att lärarinnorna förr i världen ofta
fingo börja sitt arbete med en
bristfällig utbildning, vilken i hög grad
pålade dem självstudiets arbetsbörda
samtidigt med undervisningens. Att
en kvinna, som har samma utbildning
som mannen, utför samma arbete och
har samma lön som han, skulle slitas
ut tidigare är föga troligt, men det
finns ännu högst få sådana fall att
stödja vår erfarenhet på.
Emellertid har pensionsåldern för
kvinnor i civil anställning, som förut i
allmänhet varit 55 år i
överensstämmelse med folkskollärarinnornas,
numera vanligen satts till 60 år, och
nämnden har följt detta exempel. Den
föreslår därför, att kvinnliga lärare i
alla kårer skola pensioneras vid 60 år,
medan läroverkslärarna som hittills
skulle pensioneras vid 65 år, och
folkskollärarna vid 60 år. Nämnden har
sålnnda ej velat föreslå full
likställighet å båda hållen. Emellertid förhåller
det sig så, att lärarinnorna vid de
statsunderstödda flickskolorna, som
äro delägare i pensionskassan
visserligen ha pensionsåldern fastställd till 60
år, men med rätt att kvarstå med
läro-verksstyrelsens medgivande till 63 år.
Detta tyder på att man åtminstone för
somliga individer funnit en
pensionsålder på 60 år vara väl låg, varför det
nog inte hade varit så farligt att för
de ekonomiskt bättre ställda kvinnliga
Uiroverkslärarna sätta den till 65 år.
Det hade förenklat hela löneproblemet
betydligt, men det var kanske det man
inte önskade.
Den lägre pensionsåldern är
nämligen ett utmärkt skäl för att föreslå
lägre lön åt kvinnliga befattningsinne-
havare. Kvinnorna komma härigenom
att få färre tjänsteår an männen, men
åtnjuta pensionen under längre tid.
Nämnden anser detta jämte
kvinnornas längre medellivslängd samverka
till att kvinnorna — oavsett om man
räknar med extra understöd åt
familjeförsörjare eller ej — böra ha mindre
lön än männen. För att få en riktig
bestämning av den ”effektiva” lönen,
bör man, enligt nämndens åsikt,
beräkna allt vad en löntagare uppbär av
staten, såväl i lön som i pension, och
fördela detta på antalet tjänsteår.
Härvid måste man dock ta hänsyn även
till tiden för summornas utbetalande
och räkna fÖrsäkringstekniskt for att
få ett någorlunda riktigt resultat.
Detta resonemang är alldeles riktigt,
om man ställer sig på principen ”lika
lön för lika arbete”; då är det
tvivelsutan den effektiva lönen man bör
räkna med, icke årslönen, men övergår
man till behovsprincipen kan metoden
ej godtagas. Om en person, som är
familjeförsörjare, bör ha större lön än
en icke familjeförsörjande kamrat för
att vara ekonomiskt lika ställd med
honom, så bor väl också två personer
av vilka ingendera ha familj ha
samma löner för att vara ekonomiskt
likställda, alldeles oberoende av, om den
ena får pension tidigare eller lever
längre än den andra. Det kan
omöjligt inverka på en persons behov, när
han är 40 år, om han kommer att leva
något år kortare eller längre efter 65
år. I sin iver att fundera ut alla
möjliga och omöjliga skäl att sätta ned
kvinnornas löner, har nämnden här
ohjälpligt trasslat ihop principerna.
Särskilt osympatiskt är ockrandet på
kvinnornas större livslängd, såsom
något som bör straffas med lägre lön, och
här springer dessutom matematiken
alldeles bort med förståndet för
nämnden. Den vill nämligen att mannen
skall ha större lön, icke blott därför
att han under en kortare tid än
kvinnan uppbär pensionen, ntan också
därför att dödligheten är större bland
männen redan före pensionsåldern,
varvid dessa för tidigt bortgångna
aldrig komma i åtnjutande av högre
lönegraden och pension.
Nämnden anser således att det ar en
förtjänst för staten att dess löntagare
dö i förtid. Inte ett ord nämnes i
detta sammanhang om den dödes änka
och barn, som staten har att ta hand
om, men i den i en bilaga införda
matematiska beräkningen finnes dock det
försäkringstekniska värdet av
änkepensionen medräknat, så det är möjligt
att någon hänsyn tagits härtill.
Ånke-och pupillpensionen är ju så liten, att
det kan hända att även om den
medräknas man på något sätt
matematiskt kan få det till, att det blir
mindre direkta utgifter för staten, om en
löntagare dör tidigt.
Men vad man härvid alldeles
förbisett är vad staten kostat på mannen i
fråga om utbildning för sitt kall, vilket
han ej fullt återgäldar, om han dör för
tidigt. Och att en man gör en god
gärning, som bör belönas med högre
lön åt hans kamrater, när han dör i
förtid och lämnar efter sig en familj,
som försättes till svältgränsen, det kan
nog ingen försäkringsmatematik
Övertyga en förnuftig människa om. För
min del tycker jag att det tvärtom är
minst lika straffbart, som att en
kvinna lever länge. Det kan ändå inte
förnekas att den längre livslängden hos
kvinnan sammanhänger med att hon
lever ordentligare än mannen, ocb att
staten — allt under det att man
skryter med att dödligheten i Sverige är i
avtagande — vill straffa henne härför,
det är helt enkelt cyniskt. Vi känna
igen resonemanget från striderna om
folkpensioneringen, men vi ha aldrig
godkänt det.
Ett nytt påhitt som nämnden infört
är att räkna värnpliktsåret som ett
illa avlönat tjänsteår, och ta det med
i beräkningen, så att männen även för
den skull böra ha något högre lön an
kvinnorna. Någon som helst
reduktion i lönen for kronvraken, vilket väl
rättvisan i så fall borde fordra,
föreslås däremot icke. Det må vara sant,
att värnplikten är ett offer som staten
pålägger männen och icke kvinnorna,
och att det därför kan låta försvara
sig, att män på något sätt söker
kompensera detta, men det är bara en
smula egendomligt, hur olika man bedömer
förhållandena när det gäller man och
kvinna. När en kvinna utför sitt köns
mission mot samhället och föder ett
barn till världen, då anser man alls
inte att denna tid skall räknas som
tjänsteår, och söker ersätta den förlust
hon lider genom att ej få åtnjuta full
lön därunder; tvärtom det betraktas
så brottsligt att blotta tanken härpå,
giftermålet, hittills varit tillräckligt att
medföra tjänstens förlust för en hel
del statsanställda kvinnor.
Det torde sålunda vara tydligt att
nämnden ej lyckats utreda
löneprinciperna så bra, som de själva tyckas
tro, och tillämpningen är rent
upprörande. När det gäller
folkskollärarekåren har nämnden vågat komma med
ett förslag till särskild
tilläggsavlö-ning för familjeförsörjare med barn
under 21 år, så att den här föreslår
en lon för manlig folkskollärare, som
icke är familjeförsörjare, en lön — 150
kr. lägre än denna — för kvinnlig dito,
samt därutöver tre extra lönetillägg på
vardera 200 kr. för den som har barn,
ett för det första barnet, ett för det
tredje och ett for det femte. Kvinnlig
befattningsinnehavare kan komma i
åtnjutande av dessa familjetillägg endast
om hon är änka, och i den mån det
icke genom pupillpension från
offentlig änke- och pupillkassa är sörjt för
barnen.
Vad lönerna för adjunkter oeh
lektorer beträffar, föreslår nämnden samma
lön för alla män, oberoende av om de
äro gifta eller ogifta, men lägre lön för
kvinnor. Skillnaden är olika i olika
lönegrader och därför svår att
beräkna, men torde utgöra ungefär 17
procent. Härav skulle de 10 procenten
bero på att man tillämpat
behovsprincipen för männen som
familjeförsörjare, och de andra procenten på att
man inte räknat med behovsprincipen
för kvinnorna, utan givit dem lägre
lön per år därför att de behöva något
till livets uppehälle och nödtorft även
de år de leva längre än männen m. m.
Således behovsprkicip, när den kan
användas till att fordra högre lön för
männen, och principen om lika
effektiv lön för lika arbete, när den kan
tas till förevändning att sätta ned
kvinnornas. Men icke nog härmed,
nämnden bryr sig inte ens om att
försöka skyla sin orättfärdighet, i det att
den ej ens vill tillämpa
behovsprinci-pen på de icke familjeförsörjande
männen, fastän dessa uppgå till hälften av
lärarekåren, och det således varit all
anledning att spara på deras bekostnad
lika väl som på kvinnornas.
På denna pnnkt reserverar sig
också adjunkten Anna Sörensen, som
anser att intet avdrag bort göras på
kvinnornas löner på grund av
männens försörjningsplikt, då detta icke
tillämpats mot de icke
familjeförsörjande männen, vilket från statsfinan-*
siell synpunkt .spelat större roll.
Vidare påpekar hon, att nämnden icke
ens tar hänsyn till att även kvinnor
kunna vara familjeförsörjare.
Detta är också det mest eklatanta
beviset för nämndens fiasko. En nämnd,
som efter att ha tuggat på principerna
i två år, och skrivit ihop ett
betänkande i tre tjocka volymer, kommit till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
