Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 4
RÖSTRÄTT FÖR KYINNOR
3
ff
ff
För Rösträtt för Kvinnor av Marika Stjernstedt.
Det vet jag, att om en givmild fé
räckte mig sin trollstav och skänkte
mig en lagreform efter eget val och
önskan, som en god pris, skulle jag
utropa:
Oäkta barns fullkomliga
likaställd-het med — de andra!
Norge, i åtskilligt ett föregångsland
för oss — jag behöver väl icke i denna
tidning påminna om den kvinnliga
rösträtten — har återigen visat gott
exempel. I norska odelstinget har
antagits lag, som försäkrar utom
äktenskap födda barn rätten till såväl fars
som mors namn, eller rättare sagt
ettdera, enligt en gång för alla gjord
bestämmelse i varje särskilt fall; samt
rätten till arv, lika med de inom
äktenskapet födda barnens.
Tidningarna upplysa om, att
frågorna synnerligen livligt debatterats, att
lagen om arvsrätten antagits med
avsevärd majoritet, namnlagen
däremot mera knappt. Hela frågan, som
nu äntligen står inför en ur
humanitär synpunkt självfallen lösning, är
i Norge som sådan, jag menar som
"fråga", redan trettio år gammal och
har naturligtvis givit anledning till
inånga betänkligheter under tidens
lopp. Bland dessa anfördes fruktan
för att en spekulation i rika fäder
skulle kunna uppstå, då ju faderskapet
aldrig kan bevisas. Även en del
arvskomplikationer kunna tänkas, t. ex.:
den förförda, rika modern dör, barnet
ärver modern och dör. Vem skall nu
ärva barnet*? Jo, fadern, uslingen —
förföraren, som kanske längesedan
dragit all världens väg.
På detta kan svaras, och har väl
svarats, att arvskomplikationer,
arvspro-eesser och arvsoegentligheter äro
något man icke helt och hållet torde
kunna gardera sig för i ett samhälle som
det nuvarande, där penningen har
absolut förstahandsbetydelse. Till dylika
dramers befintlighet göra de oäkta
barnens inträde på arenan ingen ändring;
det skänker på sin höjd några nya
uppslag, på vilka onekligen en och
annan kan bli lidande — ett lidande, som
dock icke i stort sett kan uppehålla
oss, då det gäller att upphäva de
mångas lidande, vilka hittills stått
rättslösa.
Ty talar man om rätt, på snart sagt
vilket som helst område för sociala
missförhållanden i vår tid, så menar
man i grunden — pengar. Inte många
problem gå fria från att med sin
nervrot vara fästa där, problemet om de
utanför äktenskapet födda barnen
allraminst. Man kan också säga, att
norska lagförslaget med berömvärt sinne
för det väsentliga tog oxen vid
hornen, när det, i mening att tillförsäkra
en olycklig pariakast medborgerlig
jämnställdhet med alla andra, tog
upp arvsrätten. Till och med
namnrätten är därvidlag av sekundär
betydelse. Ty det skulle vida mindre
stöta vår vardagliga uppfattning av våra
rättigheter, om det påbjöds, att var
och en av oss, vid mogen ålder, måtte
själv välja sig ett nytt namn, än om
vi nekades vår äganderätt till det
gamla föräldrahemmets bohag! En sådan
äganderätt synes oss bland det mest
självfallna i livet... Men samma rätt
ha vi funnit på sin plats att neka vår
fars eller mors barn utanför vår egen
"legitima" krets!
Otaliga godhjärtade, hederliga,
samhälleligt oklanderliga människor ha i
den punkten aldrig tänkt längre. En
skriande orätt har aldrig gått upp för
dem. Så inrotad är vanan att betrakta
portmonnän såsom den av en vigsel
sammanhållna familjens uteslutande
ägendom!
Det allmänna medvetandet stores
icke av föreställningen om att ett stort
snille skulle kunnat födas utanför äk-
ta säng. Det finns mig veterligt intet
hinder för en "oäkta" son att stiga
upp till statens högsta ansvarspost,
därest han blott bekänner den rena
lutherska läran! Samhället accepterar
utan missmod den "oäktes" svett och
mödor i dess tjänst, och det vägrar
ej att lämpligen belöna honom, blott
han beskedligt stannar utanför
familjen, vilket vill säga ingenting annat
än familjens ekonomiska borg, blott
han alltså, jag upprepar det, förblir
medlem av sin paria-kast. Att man
alltså icke fullt konsekvent och på alla
områden genomför den tanken,
pariatanken, utan strax låtsar som intet,
bara familjens kära portmonnä väl är
räddad, det beror på att
människomaterialet som sådant har för stort värde.
Man behöver allt man får. Hur skulle
det t. ex. annars gå med arméerna?
Jag läste häromdagen en liten
historiett från Tyskland just nu i dessa, den
förskräckliga manspillans dagar:
värnpliktige Muller kommer hem till byn
på fyra dagars permission. Är han
sårad eller konvalescent? Nej. —
Varför skickas han då heinl Muller
svarar med ett brett leende: kaptenen
tyckte jag borde fara och hälsa på
fästmön ett tag.
Historien, om inte sann, är god.
Men blir Muller nu skjuten, när han
återvänt till fronten, och fästmön
nästa jul sitter med en liten Muller i
knät, vad blir då av den lilla
Muller, ifall ingen vigsel medhanns under
de fyra famösa permissionsdagarna?
Mullers kanske nätta arv skifta hans
syskon; det är inte troligt, att de i
stället bestämma sig för att ge det till
den nyfödda. Man sticker till den
unga modern ett månatligt apanage, och
hoppas att hon inte ställer till
obehag! Med obehag menar man
ingenting annat än ekonomiska anspråk.
Det är alldeles klart, att lilla Muller
inte behöver mer än ett minimum,
eftersom han är oäkta... Och ingenting
bevisar min sats bättre än det faktum,
att ju längre ner man kommer på den
sociala skalan, bland de fattigaste, där
finner man minsta skillnaden; ju högre
upp däremot, dess vidare klyfta.
Alltid är det kring portmonnän det rör
sig. Ju större portmonnä, dess större
angelägenhet om s. k. respektabilitet.
Det har ju hänt, även i högre
samhällsklasser, att nog exentriska
personer ha tagit den lille utbördingen till
det äkta hemmet och fostrat honom
där. Vanligen har detta skett, där
"egna" barn inte funnits. Det kunde
eljes tyckas naturligt att varje barn
fostrades i sin fars eller sin mors hem,
och så mycket bättre, om där finnas
syskon. Men oftast rubriceras den
enkla gärden till betryggande av en
värdigare existens åt en blivande
medborgare, såsom ren "godhet".
— Det är nog vackert att taga upp
det där hm... barnet, säger folk, men
blir det inte förr eller senare
svårigheter?
Jo, visst blir det svårigheter, så
länge vederbörande själva gå in på
uppfattningen att de gjort något av sin
godhet. I en rik, utmärkt hygglig
familj vet jag, att en "oäkta" dotter
uppfostrades med de andra barnen.
Syskonen höllo av henne, alla
uppskattade henne. Hon var en fin, högt
begåvad kvinna. Men jag vet också, att
hon hela sitt liv led av sin "skeva
ställning". Herre gud, ja, hon levde ju —
på nåder! Ligger det verkligen inte
något bittert upprörande i, att så
kunde vara? I att den tanken kunde falla
någon in? På nåder! Och tror någon,
att icke detta ställt sig helt
annorlunda, om denna dotters arvsrätt varit
betryggad till fullkomlig likhet med de
andra barnens? Jo, förvisso, det är
den krassa sanningen.
Under debatten i Kristiania fördes
naturligtvis talet om äktenskapets
helgd fram — hur skulle man kunnat
undvara denna förträffliga paradhäst?
Men låt oss väl känna, att äktenskapets
helgd omöjligt kan vila på det, att de
"oäkta" barnen hållas utanför, lika
litet som på nödvändigheten av att för-
t
Clara Bolin.
Korset häröver är vältaligt nog.
Döden har ännu en gång gjort sin skörd
bland pionjärerna, bland dem, som
brutit mark för kvinnornas frigörelse, för
deras rätt, för deras lycka. För ett
tiotal år sedan tog Clara Bolin
initiativet till bildandet av en lokalförening
av F. K. P. R. på Gottland. Vad var
naturligare än att hon med sin öppna
blick för tidens krav, med sitt för alla
mot kvinnorna begångna orättvisor
reagerande sinne och sitt varma
orädda hjärta gjorde áetl Det var ett
djärvt företag, och på denna så ytterst
konservativa utkant av världen kasta
ut dessa för männen så misshagliga
läror angående kvinnornas frigörelse
från deras förmyndarskap, men mod
och entusiasm för en rättvis sak
fattades henne icke. Både med ord och
penna förfäktade hon, ofta på ett
humoristiskt sätt, kvinnornas krav på
medborgarrätt. Ända sedan föreningens
tillkomst har hon tillhört dess
styrelse, dels såsom sekreterare, dels som v.
ordf., aldrig svikande sin post förrän
sjukdomen bröt hennes krafter. Med
sällspord energi och stor uppoffring
stödde hon föreningen, bland annat
därigenom att hon beredvilligt upplät
sitt hem för föreningens "aftnar".
Det unga sinnet, entusiasmen,
stridslusten för en god och ädel sak hade
hos henne icke slappats med åren; med
ett förkrympt hjärta, ett för andras
Kvinnorösträtten inför Förenta
Staternas kongress.
I det senast hitkomna numret av Votes
for Women redogör mr Pethick Lawrence,
som f. n. befinner sig i Amerika, för
kvinnornas rösträttsfråga inför Förenta
staternas kongress. De amerikanska
rösträttskvinnorna nöja sig nämligen ej med att
söka erövra stat efter stat för rösträtten,
utan de söka också föra frågan fram till en
hastigare lösning genom att få den antagen
av kongressen, varigenom den skulle
införas i samtliga stater på en gång. För detta
fordras emellertid först 2lz majoritet i
kongressen, varefter beslutet skall ratificeras
av 36 av de 47 staterna.
Situationen ställer sig nu sålunda, att
senaten i slutet av förra året debatterat
kvinnorösträtten, varvid 35 röster avgåvos
for och 34 mot, alltså utan att den
erforderliga ¼ majoriteten uppnåddes. I
representantförsamlingen hade
demokraterna till en början lyckats förhindra tredje
läsningen av motionen, men efter de
allmänna valen i november tvungos de genom
påtryckning från kvinnorösträttsstaterna
nöd likgiltigt hjärta gick icke vår vän
bort från oss, och därför skall hon i
tacksamt minne bevaras, icke blott av
oss, hennes meningsfränder, utan även
av alla, som fått blicka in i hennes
glada öppna väsen.
Hon var vid sin död 46 år gammal
och sörjes närmast av make, kaptenen
vid Gottlands infanteriregemente Axel
Bolin, som förstående och stödjande
alltid stått vid hennes sida.
Sigrid Herlitz,
att giva med sig, och för debatten
anslogos sex timmar den 12 januari.
Mr Pethick Lawrence, som var i tillfälle
att åthöra denna debatt, gör först en liten
jämförelse mellan det engelska
parlamentet och det amerikanska och känner sig
tilltalad av att kvinnorna som åhörare i
det senare ej sitta bakom något galler och
likaså på det hela taget av den där
införda bestämningen om tidsbegränsning för
talarna — där finns alltså ej samma
möjlighet som i England så ofta begagnats: att
"prata ihjäl" en rösträttsmotion. Och
engelsmannen, som under många år lyssnat
till varje rösträttsdebatt i sitt lands
underhus, fick här åter höra alla de gamla
välkända fraserna om "hemmets drottning",
"männens skyddande arm", och "politikens
nerdragande av kvinnornas renhet". Han
behövde inte ens sakna "handen som
sätter vaggan i gång och som styr världen".
Men så kom något för honom nytt, och
det var männen från de stater, där
kvinnorna redan äga rösträtt, som talade om
de erfarenheter, som där vunnits. Punkt
för punkt uppvisade de ohållbarheten i
motståndarnas argument och yrkade på
bevis för att de röstberättigade kvinnorna
äro mindre kärleksfulla mödrar, mindre
dugliga husmödrar, mindre kvinnliga —
därför att de äga rätt att sörja ej endast
för sin egen lilla värld utan även för den
större världen utanför hemmet. Några
bevis lämnades emellertid ej, ty det fanns
inga.
Och det är detta faktum, som gör att
fast motionen denna gång avslogs med 204
röster mot 174, den tiden dock ej kan vara
avlägsen, då den skall gå igenom med
erforderlig majoritet.
Kvinnornas representanter i den
skandinaviska familjerättskommissionen.
Såsom förut meddelats förordnade
den svenska regeringen i somras fru
Emilia Broomé att såsom ledamot
deltaga i den svenska lagberedningens
arbete. Sedan ha både Norge och
Danmark följt exemplet, i det att från
norsk sida utsetts Höjesteretsadvokat
Elise Sem och från dansk, ögonläkare
Estrid Hein. __i__^_
Ny rösträttslitteratur.
För att tillmötesgå en från flera håll
uttalad önskan har L. K. P. K:s
Verkställande Utskott gått i författning om
att utgiva de båda föredrag, som
höllos vid samkvämet på Strand Hotell
den 9 januari, i tryck. "Kvinnorna och
kriget" av Gulli Petrini föreligger
färdigt och kan rekvireras genom
Rösträttsbyrån till ett pris av 5 öre.
"Kvinnorna och freden" av Emilia Broomé
utkommer inom den närmaste
framtiden och kan rekvireras från samma
ställe och till samma pris. Båda
flygbladen lämpa sig synnerligen väl för
högläsning vid arbetsaftnar och
sam-kväm inom F. K. P. E._______________
SKOmAGASIN
dakobsgatan 18 - Fredsqatan 8
JVXor éi*x 14000 kvinnor
försäkrade i
S VE MS K A LIF
Skandinaviens största ömsesidiga iivbofag.
STO
12 Floragatan STOCKHOLM, 2, 3 o* 4 f>. (hiss). Telefoner: Riks 9012. Ällrn. 12 50.
LAget för sjuk-, vilo- och förlossningshemmet är tyst och ostört. Soliga rum. All nutida komfort. Operationsrum, Badrum, med fullst. elektr. ljusbad, med eller utan massage, även för andra än hemmets patienter.
I>e strängaste fordringar pa hygien uppfyllda. Telefoner i varje våning. Gott dietiskt bord. Fritt val av läkare och ackuschörska.
Ref.: D.t E. O. HULTGREN, i>.-r ARTHUR FURSTENBERG, Drr ARNOLD JOSEFSON. Föreståndarinna HILMA FEEDLUND, f. d. föreståndarinna vid Stockholms sjukhem, Skuru o. vid Drottpinghuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
