Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I egenskap av skattebetalande
fordra Stockholms kvinnor
effektivt gataskydd.
Fjorton kvinnoföreningar, däribland även
Stockholms F. K. P. R., ha med anledning
av den alltmer tilltagande osäkerheten på
Stockholms gator, som bl. a. tagit sig
uttryck i de på sin tid omtalade
automobil-anfallen, ingått till överståthållarämbetet
med en skrivelse, vari framhålles, att det
skydd kvinnorna borde äga rätt att fordra,
i alltför ringa grad kommer dem till del.
Det heter vidare i skrivelsen:
Det kan icke endast hända, att en
konstapel lugnt åser en ganska närgången
förföljelse, utan även att han, när han
anmodas att träda emellan, visar sig icke
förstå, att en förnärmelse ägt rum. Det synes
därför som om konstaplarna i allmänhet
hyste den åsikten, att männens
uppträdande i detta fall är något, som kvinnor böra
fördraga, eller ock torde konstaplarnas
instruktioner vara ofullständiga. Den enda
utväg, som anvisas, är i regel den, att den
antastade skall väcka åtal, något som
naturligtvis förefaller motbjudande for en
person, som anser självfallet, att
ordningsmaktens ingripande borde ge henne det
skydd, hon behöver.
Lättare än genom åtals väckande för
missflrmelse torde vara att i lagen finna
skydd genom den paragraf, som talar om
väckande av förargelse på allmän plats,
helst om denna paragraf tydes så, att
beteendet är straffbart, även om det endast
är agnat att väcka förargelse. Så tillämpad
i en av vårt lands större städer,
Norrköping, har den visat sig av särdeles god
verkan.
Vi kvinnor i Stockholm, heter det till
slut, våga tro, att ett sådant system vore
tillämpligt även i huvudstaden. Även om
det droge en kostnad, vilken dock icke
behövde bli alltför betungande, tro vi oss
såsom skattebetalande äga rätt att fordra, att
ett skydd anordnas, som försäkrar oss, att
vilken tid på dygnet som helst,
oförnärmade oeh i fred färdas på vår stads gator.
Skrivelsen har remitterats till
polismästaren, vilken i sin tur delgivit den till
vederbörande distriktskommissarier med
infordrande av yttrande.
Redogörelse för Haagkongressen.
Bet möte, på vilket tre talare skulle
framlägga sina intryck frän
Haagkongressen, och som var utlyst att äga rum
å K. F. U. M:s lokal i Stockholm den
19 maj, blev mycket talrikt besökt; redan
före den utsatta tiden var salen i det
närmaste fullsatt. Efter några hälsningsord
av fröken Axianne Thorstensson, den
svenska kongresskommitténs ordförande,
bestegs talarstolen av fröken Emilia
Fogel-klon, som i ett poetiskt och stämningsfullt
anförande talade om de idéer, vilka växt
sig så starka hos kvinnorna, att
kongressen till följd därav kunnat bli en möjlighet
och ett hos många känt behov, Talarinnan
påminte även om kvinnorörelsens pionjär,
Fredrika Bremer, som redan efter
Krimkriget i "Times" framlade en protest
däremot och citerade som slutord några rader
ur samma skrivelse. Nästa talare var
fröken Anna Kleman, vilken, såsom medlem
av resolutionskommittén, redogjorde för
det arbete, förknippat med stora
svårigheter, kommittén fått sig ålagt, och där så
många synpunkter måste vägas, innan de
kunde få sitt slutgiltiga uttryck. Till
resolutionerna, som ordagrant upplästes,
fogade fröken Kleman en del
randanmärkningar och intressanta uttalanden om olika
medlemmar av kongressen samt betonade
den rörande enighet, som från början till
slut varit förhärskande vid
förhandlingarna*
Fra Elisabeth Wœrn-Bugge gav till sist
i ett av varm känsla buret föredrag sina
personliga intryck av kongressen. Hon
uttalade sin skarpa förkastelsedom över
kriget, som lett till olyckor och våldsamheter
av det mest upprörande slag, och framhöll
vikten av att de härande idéer, som lett
kvinnorna fram till Haag, även måtte få
sitt uttryck i handling och i en på större
rättfärdighet grundad samhällsordning.
De tre talarinnoma, vilka samtliga
förefallit varmt besjälade av de tankar och
känslor, som enat kvinnorna under
kongressen, avtackades med kraftiga applåder,
och auditoriet syntes till fullo dela den
stämning, som förmått en handfull kvin-
Troglodytes
I Jus Suffragii skriver den kända
ungerska författarinnan, grevinnan Iska
Te-leki:
Vad gott kan 1915 föra med sig till
ersättning för allt vad dess föregångare,
1914, belastat med alla avgrundens
förbannelser, bragt mänskosläktett
Finns det — kan det på jorden finnas en
segerfana så stor, att den kan täcka all
låghet och skam från 1914t Kan det i hela
världen finnas så mycken godhet och en
lön så rik, att den kan komma de
hundratals millioner människor att glömma
oceanen av blod, tårar, besvikenhet, ångest och
eländet Jag tror det knappast.
Och vi ungrare skulle ej tro det, även
om vi segrade; även pm gatorna i Wien,
Berlin och Budapest år 1915 kunde
beläggas med guld; inte ens om den vida
ungerska slätten i år bure dubbla skördar.
Även om nya generationer skola och måste
födas till lycka, måste vi, den generation
som med tänkande sinnen lever 1915, ställa
räkningen så här: Skulle än lycka, glädje
och framgång gjuta bubblande, gnistrande
vin i vårt glas, skall dock det glas, av
vilket vi hädanefter skola dricka, aldrig bli
annat än kantstött och sprucket.
Och varför måste detta händat Varför
måste millioner dö till lands och havst
Varför äro så många hem ödelagdat
Varför så många konstens mästerverk
förstördat Varför sjukhusen i så många
länder fyllda, inte allenast med sårade, utan
med dem som lida av fältsjukdomars olika
former och med andra därtill, med unga
kvinnor oeh flickor, som inkräktande
fienders djuriskhet skadat till kropp och själt
Varfört
Därför att mänskligheten, Btyrd av män
kommit in i en återvändsgränd, varifrån ej
nor att mot en värld i krig uttala sin
förkastelsedom över de metoder, som, vuxna
ur barbariet, leda till civilisationens
undergång.
Stämningen förhöjdes med sång mellan
ett par av föredragen.
G. H. E.
finnes annan väg ut än att köra huvudet 1
väggen.
Och så beror givetvis många millioner
människors svåra eller lätta Öde av
vil-ketdera av de stridande partierna, som har
det hårdare huvudet.
Men häri ligger inte tyngdpunkten. Den
ligger i detta: Varför måste krig bringa
hjältemodet i dagen; varför kunde det
mänskliga kapitalet ej bära frukt i arbete,
som hade varit civilisation och
samhällsutveckling värdigaret Ett fruktbringande
samarbete av alla dem, som nu stå emot
varandra som fiender och förgäta att
Goethe, Shakespeare, Tolstoj ha levat och lärtt
Varfört
Helt enkelt därför, att hela världens
statsmannavisdom liksom med en samfälld
vilja stött mänskligheten tillbaka till dess
ståndpunkt för femtiotusen år sen —
tillbaka till dess gömställen i grottor. Visst
kallas de skyttegravar nu, men principen
är densamma. Invånarnas livsvanor äro
desamma som deras förfäder,
troglodyter-nas, att försvara sig med list och om
möjligt döda, döda, dödat
Om detta var målet, så nog var det
onödigt att utveckla grotthemmet för femtio
tusen år sen till fredspalatset i ,Haag.
Och kunna männen trivas där de nu i
månad efter månad fått leva som
vild-djurt Längta de ej efter värdigare hem,
för-ljuvade av kvinnors händer?
Om någon skreve en bok med titeln:
"Från grottor till skyttegravar** skulle
månne denna bok vara en lovsång över
diplomater och stora politicit
Utom det goda oeh onda som är fördolt,
bringar 1915 åt oss i Ungern det vi veta
förut, de allmänna valen. Och naturligtvis
åter utan att kvinnors röst höres därvid.
Är det rättvist t
Men därpå skola inte endast vi ungerska
kvinnor svara; vi låta svaret givas av de
världsdelars mödrar, hustrur och döttrar,
vilkas livs farkoster bräckts och brutits av
styret i manshand.
Gynna Rösträtt för Kvinnors
annonsörer.
N:R 11
RÖSTRÄTT FÖR KYINNOR
3
Ett uttalande i
kvinnofrågan för femtioåtta år
sedan.
År 1857 utkom av den då mycket läste
och omtyckte författaren Onkel Adam
en bok, som hette "Samhällets kärna",
vars tendens utmynnade i följande ord:
"Familjen är statens kärna, kvinnan
åter familjens. Det ar hon, som sitter
innerst i mänskligheten och är den
frömda, fina, för allt damm
oåtkomliga fjädern, som genom tnsende
utvecklingar, osedd, dock gör att visaren
på tavlan alltid går framåt. Det vore
dumt nog att på en gång vara tvungen
att ha fjädern inne i fjäderhuset och
ändå fordra en plats för den på
tavlan. Hon är för späd att brynas i
ärans solsken, eller frostbitas av
kritikens hånlöje––––––just därför, att
kvinnan är ämnad att som hela
samhällets livsgnista gömmas i det inre,
har hon blivit så späd, så fin, så
känslig och tillika begåvad med så mycket
egen kraft.––––––Mellan tropikerna
finnas många växter som, då de ej fått
fäste i jorden, kasta ut luftrötter och
leva endast av luft. Får hon ej ett
evcet hem, så kan hon också genom sin
förmåga att driva luftrötter leva i
vetenskapernas, t. o. m. i politikens luft;
men det är nödfallshjälp–––-En
hjärtlig skål för alla kvinnor, som förstå
ändamålet med sin sändning, det höga
heliga ämbetet att vårda den stilla
elden på hemmets altare."
Denna bok recenserades av den
kvicke, klarsynte P. G. Ahnfelt, som med
kraft hävdade att kvinnan framför allt
var människa, och han yttrade därvid
bl. a. följande tänkvärda ord, som
klinga så modernt, som voro de sagda i
dag:
"Familjen är statens kärna", ja, det
medgives gärna, men att "kvinnan är
familjens** det håller ej säkert stånd.
Familjens kärna, àet är väl dess
medelpunkt och väsentliga innehåll, således
dess bästa del. Men den bästa delen i
ett samhälle vare sig stort eller litet,
är dess huvud, och det får ju icke
kvinnan vara efter hon skall vara sin man
undergiven. (Denna föreskrift gällde
dock endast den judiska och hedniska
kvinnan på Kristi tid och kan endast
betraktas som en behövlig eftergift åt
den tidens låga begrepp om kvinnan.)*
Följaktligen är det varken hennes
rätt-eller skyldighet att vara familjens
kärna. Men kanske kärnan icke sitter i
huvudet, utan i hjärtat* Är således
kvinnan familjens hjärta, så står det
illa till med mannens regemente och
likväl skalle han jn föra spiran
inomhus? Bäst torde vara att ej placera
kvinnan varken så högt som efter
förra antagandet, ej heller så djupt, som
författaren tycks vilja, då han säger:
"hon sitter innerst i mänskligheten"
O. 8. V.
Som kvinna sitter hon varken högst
eller innerst; allt kommer ju an på vad
hon är som människa, som intelligens,
som karaktär, som sedlig personlighet.
I familjen som överallt gör andlig
överläsenhet sig gällande och denna
överlägsenhet är icke bunden vid kön,
men var den erkännes — evad det nu
är kvinnans eller mannens, där blir
äktenskapet lyckligt och med
äktenskapet även familjen.
Det är utvecklingen av detta rent
mänskliga, detta väsentliga i vår
natur, som borde vara all uppfostrans
ändamål. Inrymmer man åt kvinnan
egenskapen av människa, måste hos
henne ej mindre än hos niannen hela
människan utvecklas. Men, säger man,
* Förf. anmärkning.
kvinnan blir icke hel människa utan
genom föreningen med en man; hon
måste således framför allt uppfostras
till hustru, äktenskapet skall på en
gång vara hennes bestämmelse och den
enda väg, som drager dit
Ogift kvinna är förfelad, är en
blomma utan frukt, heter det, en "växt, som,
då den ej fått fäste på jorden, kastar ut
luftrötter och lever av endast luft**.
Liknelsen är kvick, men är den även sannt
Kan det verkligen vara Onkel Adams
mening, att äktenskapet, och det allena,
förhjälper kvinnan till hel och stadig
existens, att hennes livs "rötter" måste
skjuta ned i eget hem för att där få
fästet Nog vet han var människan
kan få ett bättre fäste, var hon kan
bli "rotad oeh grundad", så att ingen
rubbar henne. Och denna livsgrund är
tillgänglig för kvinnan så väl som för
mannen, för den ogifta kvinnan såväl
som för den ogifta mannen.
Äktenskapet "är gott det må vi ej klandra" men
— icke duger det till fundament för
väsentlig och varaktig existens.
Könsolikheten är en ganska respektabel
naturens inrättning, men icke
konstituerar den eller dess övergång till
äktenskaplig förening en hel människa. Hel
kan såväl mannen som kvinnan vara
även äktenskap förutan, och halv
kunna beggedera vara även i äktenskap.
Aposteln Paulus var icke blott "en hel
karl" han var ock en hel människa och
jungfrun av Orleans var större än
någon samtida fransman, när hon
räddade sitt fädernesland. I eget hem
hade hon nog blivit en förträfflig
hustru liksom aposteln Paulus en
exem-plarisk husfader, men som ogifta
räckte de bättre till för mänskligheten. Den
senare kunde med fog berömma sig av
att han "arbetat mer än de alla, mer än
de höge apostlar, som vardera
kringförde en hustru". Och den förra hade
näppeligen blivit vad hon blev, om hon
haft en man att vårda eller ett hus att
sköta. Kan familjeintresset förenas
med intresset för det som mer är, så är
det väl, men — huru sällan framträder
en Harriet Beecher-Stowe, som på en
gång är ett mönster för husmödrar och
en väldig murbräcka mot en av
barbariets och hedendomens bredaste
förskansningart Kvinnan behöver ej
vare en indragen Dalai Lama, som döljer
sig undan världens ögon, en underlig
varelse, som "sitter innerst i
mänskligheten och är den gömda, fina, för allt
damm oåtkomliga fjädern, som gör att
visaren på tavlan alltid går framåt."
Och det är väl icke heller så "dumt att
på en gång vara fjädern i (urverket)
och ändå taga plats på (ur)-tavlan".
Ett nytt världshistoriskt uppslag är
idén om kvinnans emancipation, en
idé varmed vårt tidevarv arbetar och
säkert icke arbetar förgäves. Men som
alla andra frihetsidéer väcker även
denna ett starkt motstånd, och det är
ingenting att beklaga. Må det ofria
släktet rusta sig däremot, må det
hämta sina vapen ur vilken rustkammare
som helst; vapnen äro slöa och
till.en-del alldeles förrostade. Tanken och
historien vidkännas dem ej,
uppenbarelsen ej heller. Ty ingendera av dessa
makter motsätter sig kvinnans frihet,
fastmer har denna idé alla tre
instanserna för sig. Förnuftet vet platt icke
av någon rättsgrund däremot,
historien ger den hävdvunna åsikten orätt
nära nog alla tider igenom, och
uppenbarelsen, särdeles nya testamentets
dicta classica förklarar sig tydligt nog
för kvinnans, särdeles den ogifta
kvinnans» anspråk på alla rent mänskliga
fri- och rättigheter.
Sigrid Kruse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
