Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 14
RÖSTRÄTT FÖR KYIKKOR
3
i I. P. AHDERSSOHS HDBELKFFlR f
• STOCKHOLM
8 Gamla Kungsholmsbrogatan 26
(i (andra huset från Drottninggatan)
¾ Stort lager af finarc och enklarm
jj MÖBLER
j^ i ek, mahogny, valnöt samt andra
" träslag äfven målade, till billigaste priser.
Ällrn. Tel. 11410 Riks Tel. 6505
fi Ällrn. Tel. 11410
Den andre omnämnde hamnade på
vårdanstalt för övemervösa.
Mer ingripande oeh för livet
ödes-digrare syntes det, att vissa lärare,
själva på andra sidan gott och ont,
icke gjorde sig mödan att behålla den
personliga avgörelsen för sig själva,
utan — ehuru icke kristendomslärare
— vid tillfälle revo ned på kristliga
begrepp. "Vi ska’ inte tro det och
inte det, har doktorn sagt", hörde man
ofta nog sönerna upprepa. De flesta
föräldrar skulle sannolikt varit
tacksammast, om ingen lärare opåkallad
kastat tvivlets brand i unga själar. Å
andra sidan hade en
kristendomslärare en så ohyggligt systematisk
undervisningsmetod, att gossarna t. o. m.
ritade upp ett slags kartblad — med
vägar och etapper — fram till himmelrik.
Hur unga de voro, reagerade
förnuftet mot att tron på den allestädes
närvarande på detta sätt kapsonerades.
Dessa små anföranden ha blivit
gjorda uteslutande för att fastslå: vi äro
ju människor allesammans.
Herrar lärare tyckas så tvärsäkra
om egen tillräcklighet som
uppfostrare, att de med händer och fötter
avvärja intrång på ett gebit, där de av
ålder varit ensamma om makten. Och
detta är rätt naturligt. Vem söker
inte mot inkräktare säkra sig sitt eget
arbetsområde så gott han kan. Men då
får också detta vara detta: jag
behöver mitt arbete, som jag tror mig sköta
bra och jag vill behålla det i fred. Det
vore rent spel. Men samma
tvärsäkerhet med betoning av att kvinnan inte
behövs, inte duger, är någonting annat.
Föräldrar bli allt en smula
undersamma ibland om hur det på sina håll
kan stå till med den maskulina
tillräckligheten i uppfostringsväg. Som
nu exempelvis "Barbarskogens"
illustrationer till nutida
intelligensgrupper, vilka tvivel kunna ej de väcka?
"Beträffande skildringens detaljer, kan
jag endast försäkra, att de äro livets
och erfarenhetens, att jag alltså
varken förfulat eller förskönat", säger
författaren själv i företalet till 5:te
upplagan (1908).
Lektor Lunde, hrr Nylén, Winterblad,
Mattson oeh vad de nu heta, dessa
herremän, som tillsammans utgöra en
redaktionspersonal, föra en
konversation, vars råhet med nöd lär kunna
överträffas. Där är ju Hall, den unge
idealisten, som utgör ljuspunkten i
denna mörksens tavla, men han räcker
inte till att försona oss med Lundes
gelikar. Eller hur vittna vissa
"Skildringar ur svenska nationens liv"
(1911)? Månne man på bokens 422 sidor
möter en anständig människa? EUer
denna serie svenska militärbaroner,
dästa Silfverstååhlar, den fysiska
styrkans personifikationer med rätt
dunkla aningar om andra livsvärden än
sådana, som komma lekamen till godo?
Om nu dessa vittnande
rangförfattare skola anses omdömesgilla och det
alltså på maskulina sidan, bredvid allt
det utomordentligt förtjänstfulla och
tilltalande, som vi mödrar ofta lära
känna och skatta, i alla fall
förekommer andligen sett brutala manliga
fysionomier och gott om sådana — med
ursprunglig elementarbildning! — kan
det då inte sättas i fråga, att
någonting väsentligt fattas i den
grundläggande bildningen? Den, som hunnit
förbi illusionernas luftslottsrader, har
kommit ut på vidderna genom delvis
förtvivlat trista erfarenheter. Kanske
kunde gossar — även från moraliskt
slappa hem med undermåliga mödrar
— tack vare någon kvinnlig
ämneslärares "psyke", komma att bära med sig
ut i livet en fond av aktning för
kvinnan, varigenom den egna värdigheten
och lyckan i världen bättre tryggades
än med nuvarande system.
Men så är det ju det
"känslobetonade" omdömet å feminint håll, som
är så mal à propos i viktiga \ frågor.
"Där var 9 damer med Brinkman",
sade Tegnér en gång om ett sällskap,
han bevistade. Att träffa på en
Brinkman bland hrr lärare hör inte till
det otänkbara ens i våra dar. Hur
kän-slotänka inte pebersvennerna på var
mötande glättig eller vänlig flicka och
änka som på franktirörer, hotande
deras liv!
"Ur mina minnen och ur gamla
papper" (O. Ahnfelt 1907), är en
rekapitulation, som skulle kunna kallas kuriös,
i det att varje spår av kvinnligt
inflytande eller verkande omsorgsfullt
avlägsnats. Man är ju dock van vid
gamla föregångares skrupulösa
fruktan för att låtsa om något feminint
ingenium. Med undantag av att
författaren som litet barn står vid sin
mors knän under en flyttningsresa,
förekommer i den lärdes minnen
ingenting att hänföra till någon kvinna.
Prosten den och den har fått sin
teologie doktorshatt där och där, en
pastoral personlighet, "härlig med sina
stora blå ögon". Professorn den och
den, "en av Lunds härligaste, ädlaste
män", skänker åt fruar prostinnor
"underrättelser om hushållsdjurens
vård och skötsel att rådfråga när
något tager vid kor, kalvar, lamm och
grisar". Till och med den ekonomiska
förmågan hos en präst med 21 barn
prisas storligen, men inte ett ord
förråder, att modern till dessa 21 barn,
efter alla förnuftiga begrepp, måste
satt in åtminstone lika mycken kraft
i det strävsamma familjelivet som hr
kyrkoherden.
Ingen av 1830—70-talens hustrur hade
fått taga någon akademisk examen
eller utföra arbete "för staten", annat än
möjligen inom folkskolan, ingen
utgivit avhandlingar för förvärvande av
grad. Hade de inte ärvt förmögenhet,
så ägde de inte ett kronans kopparöre,
de kunde kalla för sitt. Allt hade
maken "givit" dem: samhällsställningen
som levebrödet. Därför föreföll det så
naturligt, att för mannen fanns
biblioteket, salarna, befordringen, inkomsten
JOöcieris t* cl cl.
Besegrad, inte av sina motgångar men av
ihållande svält, alltför tunna kläder i
kylan och trasiga skor, var Leda Leman förd
till sjukhuset, där det genast från början
blev klart, att hon inte hade många dagar
kvar av sitt sorgliga liv. Den stora salen
hon hamnat i med den långa raden av
bäddar, i v¾lka lågo tyst lidande
människor med främmande ansikten och öden,
föreföll henne, den som så mycket annat,
som en dröm. Och hennes tankar voro som
bittra droppar, som oavbrutet föllo i en
redan förut till randen bräddad bägare.
— Jag skall dö, tänkte hon — och jag
skall aldrig få veta vad det vill säga att
inte vara ensam. Intet har jag att få med
mig, intet ord, i vilket mitt hjärta kan
finna vila, intet minne, mot vilket mitt
leende skyndar tillbaka över tider och
världar och oändligheter, intet barns blick skall
likt en blommas doft göra mig färden
mindre tung och bitter.
Jag skall do, och det enda jag vet av
är sorgen, ensamheten, besvikelsen,
ödsligheten. Ingen skall i sin famn ännu en sista
kort sekund söka hålla mig tillbaka, när
jag dröjande, frysande, svag och hjälplös
går Över gränsen in i det ökända.
Redan som från en annan värld ljuder
mitt hjärtas allt ångestfnllare rop. Ingen
Reflexioner.
Huskvarnamötet var slut. Bakom lågo
dagar, som varit så odelat angenäma och
som givit så mycket. — Man hade träffat
gamla vänner och forna arbetskamrater,
knutit nya förbindelser, som lovade gott
utbyte, fått se och tala vid kvinnor, vilka man
på avstånd länge hållit av och beundrat
och, icke minst, man hade fått höra så
många präktiga anföranden av kvinnor —
kvinnor, som trots sina kunskaper, sina
rika erfarenheter och stora gåvor ändå icke
anses värdiga att kallas medborgare.
Tåget ångade hemåt mot allt arbete som
väntade, men tröttheten var helt besegrad
av det nya livsmod, som mötet givit. — En
skugga fanns dock, och den skymde ofta
ljuspunkterna, som minnets spegel nu
återgåvo. Det var diskussionen angående
föreningsarbetet. Varför skulle alla dessa
kvinnor, med sina duktiga ledare, ha även
penningbrist att strida emot? Det är
upplysning, som behöves, det veta vi alla. Vi
måste ha föredrag, sammankomster,
litteratur m. m., men till allt detta fattas
tillräckliga medel. Bitterheten steg vid
tanken på, att det skall unnas så många
kvinnor som, då det gäller rösträttsfrågan, ej
förstå penningens makt. Och de andra —
fåtalet — ja, de kunna icke ensamma fylla
vad som brister.
Äro då alla kvinnor fattiga? —
Tidnin-garrr! ljöd det i korridoren. Jag grep efter
ett exemplar och började läsa. Från ett
referat över mötesförhandlingarna gled
blicken till nästa spalt, till en rubrik som
började såhär: "De högst beskattade i––– —"
Det första namnet var en kvinnas, och
hennes årsinkomst angavs i ett högt 6-siffrigt
tal. Var det ett svar på min tysta fråga?
Det kom flere efter henne — jag räknade
till 11. Slutsiffran för dessa blev 3,528,000
kronor –––––
Känna vi oss inte övertygade om att det
är upplysning, som behöves? Först och
främst bland dem, som kunna hjälpa oss och
som ännu synas ha så föga aning om den
makt de besitta.
Låt oss icke ett ögonblick tvivla på
deras vilja, utan söka medverka till, att de i
detta fall få "full synskärpa".
X.
och äran. För hustrun köket,
vardagsluften, släpet och glömskan.
Den politiska satsen att varje
avgränsat parti förr eller senare blir
inkarnationen av kollektiv egoism, kan
med lika sanning tillämpas på den
studerade mannen, som mognat under
de forna principerna för könens
uppfostran.
Nu råder ny åskådning, och
tillsammans med den passar i åtskilliga för-
advokatfirman fiREHBERG och SCHRÖDER
Luntmakaregatan 7 (hörnet av Kungsg.) Stockholm.
FAMILJERÄTT
(Arvs- och Äktenskapstvister, Boskillnader
Testamenten) samt övriga juridiska uppdrag.
FERM EXPEDITION. MODERAT ARVODE.
En bok om en själs frigörelse.
ELLEN LANDQUIST: Suzanne. 184
sid. Pris kr. 2:25.
Alltifrån Heloises brev till Abélard
ha bikterna, i vilka kvinnorna sökt
lägga fram det innersta i sin själ, sin
sönderslitenhet och på samma gång sin
okuvliga längtan efter helhet och
harmoni i tillvaron, blivit mottagna med
mer ovilja än förståelse, icke blott av
männen utan även av kvinnorna
själva. Jag vet icke om den lilla bok det
här är fråga om skall möta
övervägande kyla från det håll, där den borde
väcka sympati och varm medkänsla.
Ha vi kvinnor icke blivit mildare,
mindre hårda i våra domar över varandra,
sedan den kvinnliga
solidaritetskänslan föddes med möjligheten till
kamratskap i gemensamt arbete för ett
gemensamt mål*? Ha vi icke lidit
tillräckligt, de flesta av oss, för att ha
förvärvat förmågan att känna igen ett
smärtans rop?
Ellen Landquists Suzanne är ett
sådant smärtans rop. Den vädjar, utan
att medvetet söka göra så, direkt till
vår medkänsla, till vår djupaste
kvinnliga instinkt. Lilla syster, ville man
säga till Suzanne, du skall icke tro, att
du är så ensam och övergiven, som du
känner dig. Se, vi alla ha kämpat ut
en kamp för vår själs frälsning ur
bojor, som vår natur och yttre
omständigheter smitt den i, och även om vi
icke alla haft att vandra samma mörka
stigar, även om för somliga av oss
vägen jämnats mer än för dig, så ha även
vi med blod och tårar köpt det lilla
grand levnadsvishet och levnadsmod,
som vi förvärvat. Därför är du som en
av oss, tag vår hand, modiga lilla vän,
och se dig omkring i din krets av
systrar.
Suzanne är historien om en liten
uppsalastudentska, uppburen och firad mer
än de flesta. Hon är känd som en flirt*
som den gladaste bland de glada, Hon
äldrars tycke huvudsakligen manlig
lä-rarstab vid läroverken, men torde
dessa, utan men för det nationella
framåtgåendet, kunna assimilera ett och
annat av det allra yppersta, som
möjligen skulle tillföras dem från — låt
oss säga — modersrepresentanter.
Mor.
svarar — ingen har något att svara.
Döden är som en dörr, som längtar att sluta
sig bakom mig.
Solljuset, som faller in där borta genom
fönstret — också det skall inom kort vara
mig främmande.
Oeh all den underbara vårens grönska
och blom jag återser därute i
sjukhusparken varje dag man på samma bestämda
timme låter mig vara uppe, och jag,
sittande vid fönstret, söker mätta mina
hungriga ögon med prakten utanför, skall snart
inte vara mig orsak till så oändlig glädje
att jag skulle kunna gråta av tacksamhet.
Inte är jag rädd att dö — jag är inte
rädd för någonting.
Men mitt hjärta är som det vore bränt
i frätande syra — av all smärta och ångest
och vämjelse i livet — allt som varit och
är och skall vara — alla outrannsakliga
syften, som länkats ihop till ett öde, som
är mitt och dock icke mitt.
Vem är jag — vad är jag — vart går Jagi
En dröm är det, allt, allt, allt — och nu
lider det mot morgonen, när verkligheten
framträder som en tavla, från vilken man
drar undan ett förhänge.
Nu började hennes tankar förvirras, veko
undan och sjönko i bottenlösa djup, ur
vilka htm aldrig mer skulle förmå hämta dem
upp. När sköterskan kom in, satt hon
upprätt i sängen med det vita, upprörda och
i döden allt genomskinligare ansiktet vänt
mot den nedgående solen, vars sista bleka
ljus föll in genom fönstret. — Stackare,
tänkte sköterskan — hon har visst ingen
enda, som ser till sig. Och hon flyttade ett
glas med blommor över till bordet bredvid
sängen.
Men hisnande som en spiHra, som av
vågorna kastas i höjden och blir hängande
där, liksom andlös ett ögonblick, innan den
åter försvinner i djupet, så tyckte Leda
Leman att hon plötsligt som i en syn såg det
förflutna öppna sig som en avgrund på
hennes ena sida och det kommande som en på
den andra, och i den förra försvann, hastigt
virvlande, allt som varit och var, hela
hennes liv med dess mörker och möda, hon
själv och allt. En sekund befann’hon sig,
yr och förvirrad, i det klara ljuset på
höjden mellan två ögonblick — därefter
störtade hon åter i djupet.
Allt flöt och flöt.
"Och väl veta de som leva, att de måste
dö, men de döda veta alls intet, och de hava
ingen vinning mera att vänta, utan deras .
åminnelse är förgäten.
Både deras kärlek och deras hat och
deras avund har redan nått sin ände, och
aldrig någonsin få de mera någon del i vad
som händer under solen."
Ragnhild Prim.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
