Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 20
RÖSTRÄTT FÖR KYESHOR
3
En bild och ett komplement,
Den svenske statsminister, som
första gången i Sverige framlade en
kunglig proposition om politisk
rösträtt för kvinnor, har därmed gjort sig
förtjänt att med tacksamhet
ihågkommas av alla medlemmar av den
kvinnliga rösträttsrörelsen i Sverige.
En annan hand kommer att teckna
hans minnesruna i Rösträtt för
Kvinnor. Det tillkommer en representant
för dem som politiskt stodo honom
nära. Dessa rader äro blott ett litet
komplement därtill.
–––––-På 1880-talet studerade vid
Uppsala universitet en skygg, vek,
ensam flicka, den första som fullföljde
sina studier ända till en högre examen,
filosofie doktorsgraden, instängd och
bunden som ingen familjeflicka nu är.
Få och sparsamma voro de glimtar
hon fick av "studentliv" utanför
föreläsningssalens väggar. Med barnslig
förtjusning berättade Ellen Fries i de
täta breven till sina innerligt avhållna
föräldrar det lilla hon då och då
kunde ha att förmäla om en sådan glimt
En gång var det om en nationsfest,
där nationens tre kvinnliga
medlemmar firats framför de övriga inbjudna
damerna, och där den studentikosa
höjdpunkten var en promenad
omkring rummet under sången: "Sjung
om studentens lyckliga dar.’*
"Studenterna började tåga, jag hade ingen
tanke på att vara med. Så kom Karl
Staaff och med en manlig
ungdomsfrisk vilja fick han mig med."
Hur rörande barnsligt att Ellen
Fries om detta kunde säga, att det var
ett av de stämningsrikaste ögonblick
hon haft. "Jag tyckte det hägrade en
jämlikhetens och ungdomsfriskhetens
framtid, för vilken jag kunde gått i
döden."
En barnslig och betecknande tavla.
Den ensamt uppfostrade
officersdottern, dotter i starkare grad än de allra
flesta, den hjärtefromma kvinnliga
Ellen Fries, som så gärna önskade få
känna sig som riktig student, fast hon
var flicka, hade "de röda" studenterna
att tacka för sina gladaste
"studentminnen".
När statsminister Staaff uppträdde
för kvinnornas rätt, var det i
överensstämmelse med tidiga
ungdomstraditioner. En bild som den här
framkallade "bevisar" intet. Men det är ju ej
meningen här. HÜTha Borelius.
Hur vi kunna hålla vår fråga levande.
En rösträttsdialog.
Den aktiva: År du rösträttskvinnal
Den passiva: Ja, visst är jag
rösträttskvinna. Jag har i inånga år
betalat min avgift till F. K. P. K., och jag
prenumererar på Rösträtt för Kvinnor,
och jag försummar sällan ett
rösträttsmöte. Visst är jag rösträttskvinna.
A. Ja, detta är ju gott och väl, men
är det nog?
P. Vad kunde jag göra mera?
A. Tusen saker, som falla sig
naturliga för de sanna rösträttskvinnorna,
för de aktiva, men som förefalla
främmande för dem, som ännu bara äro ett
namn, ett nummer i matrikeln. Vad vi
behöva nu är aktiva medlemmar,
kvinnor, för vilka rösträttsfrågan har
blivit en levande fråga, har blivit liksom
en del av deras eget jag.
P. Men alla kunna ju inte sitta i
styrelserna, alla kunna ju inte hålla
föredrag och skriva tidningsartiklar.
A. Nej, det är sant, men alla kunna
göra något. Det finnes inte en medlem
i en rösträttsförening, som är så ringa
eller så obetydlig, att hon inte kan
göra en direkt insats i arbetet, och ofta
är det bara brist på företagsamhet,
som håller tillbaka, då vi borde träda
fram och erbjuda våra tjänster, Det
har blivit en vana hos de många att
lägga arbetsbördan på de få. Och en
sådan arbetsfördelning befordrar inte
saken.
P. Då vi samlade namn under
opinionsyttringen, hade jag ett distrikt,
och då kunde jag arbeta för saken, men
nu ha vi ju ingenting sådant i gång,
nu kan man ingenting göra.
A. Detta är ett stort misstag. Vi
kunna göra lika mycket nu och mycket
mera. Nu skola vi skörda, där vi
sådde under namninsamlingsåret. Vi
skola återknyta förbindelserna med de
hundratusende kvinnorna i stad och på
land, med alla dem, som gåvo sitt
namn, men som då inte ännu voro
mogna att gå in i våra föreningar. Nu
skola vi göra dem till medlemmar och till
prenumeranter på Rösträtt för
Kvinnor. Vi skola bilda nya rösträttscentra
överallt ute i bygderna, så att det till
slut inte finnes en ort, den må vara
aldrig så avlägsen och aldrig så
otillgänglig, som inte blivit innesluten i
det stora rösträttsnätet. Till dess att
detta är gjort, finnes det arbete och
mycket arbete för alla.
A. Ja, men detta är ett arbete, som
ändå inte alla kunna vara med om.
Finns det inte något annat, något, som
så att säga ligger närmare, något som
kan göras inom själva föreningen?
A. Det finns säkert ingen
föreningsordförande, som inte skulle kunna dela
ut massor av arbetsuppgifter, om
medlemmarna bara ville anmäla sig till
dem. Hur är dèt t. ex. med
litteraturförsäljningen vid rösträttsmötena?
Finns det någon inom varje förening,
som ser till att det alltid finns ett bord
med rösträttslitteratur, vykort,
rösträtts- och agitationsmärken,
medlemskort och sista numret av Rösträtt för
Kvinnor på mötena och tillräckligt
med personer, som gå omkring och
sälja. Sälja litteratur och tidningar och
ta upp medlemsavgifter och
prenumerationsavgifter på tidningen är ett
arbete, som lämpar sig särskilt väl för
de yngre medlemmarna inom
föreningarna, likaså att gå omkring med
rösträttssparbössor och ta upp kollekt
för rösträttsarbetet. Alltid kan det bli
någon slant i bössan. Och vi få lägga
bort blygleten och försagdheten och
inte låta oss avskräcka, därför att det
kanske aldrig gjorts förut.
P. Detta passar ju bra för de unga,
men det kan ju* finnas äldre
medlemmar också och många, som inte orka
så mycket.
A. Till dem skulle jag vilja säga:
skriv kuvert! Det förekommer väl
inom de flesta föreningar, att det
göres någon större utskickning
åtminstone någon gång under året, och då
är alltid svårigheten att få personer,
som vilja skriva kuvert. Det är i
allmänhet, som om kuvertskrivning
vore något så underordnat, att ingen vill
göra det. Det vore önskvärt, att
rösträttskvinnorna allt mer och mer
komme till insikt om, att då det gäller en
stor sak, sådan som rösträtten, är
intet arbete för underordnat, inte ens att
skriva kuvert och sätta på frimärken.
Så snart ett arbete är behövligt för
sakens skull, borde det inte vara svårt
att få villiga händer till det. För en
trött hjärna kan ett mekaniskt arbete
sådant som t. ex. kuvertskrivning
dessutom vara en vila.
P. Men man hör så ofta missnöje med
de s. k. frivilliga arbetskrafterna, att
man blir nästan rädd att erbjuda sina
tjänster.
A, Det är därför, att själva det
arbete, som utföres av de frivilliga
krafterna i allmänhet — och med stor
orätt — underskattas. Undervärdera
aldrig ett arbete, icke ens det till
synes mest obetydliga, och det blir
utfört på ett annat sätt. Lär
medlemmarna, att de alla och en var ha sin
särskilda plats att fylla och sin del i
ansvaret, att rösträttsarbete inte bara
består i att hålla tal och att skriva
artiklar. Den, som ordnar ett möte eller ett
samkväm med alla dess detaljer, så att
ingenting klickar, gör ofta lika mycket
för sakens framgång, som den, som en
stund från talarstolen förmår hålla
publikens uppmärksamhet fången,
P. Finns det inte också något, som
heter den tysta agitationen, något, som
man kan göra, även om man av ett
eller annat skäl inte är i tillfälle att ta
del i det direkta föreningsarbetet?
A. Jo, det finns det. Först och främst
bör man naturligtvis alltid bära
rösträttsmärket. Det är ju endast én enkel
åtgärd för att visa saken trohet. Så
bör man aldrig anyända andra
brevkort än de, som rösträttsföreningarna
givit ut, och aldrig avsända någon
postförsändelse av någon sort utan att
åsätta den ett agitationsmärke.
Rösträtt för Kvinnor lämpar sig utmärkt
för den tysta agitationen, den läser
man på båtar, järnvägar och i
spårvagnar, och den lämnar man efter sig,
varhelst man kan. Och så
prenumererar man på den åt vänner och
anhöriga, som ännu inte blivit omvända,
och man handlar hos dem, som
annonsera i tidningen. Kan man därtill
förmå någon av de affärer, där man är
kund, att sätta in en annons, så har
man gjort en verkligt god gärning.
P. Det förefaller, som om det inte
funnes något område i livet, som inte
lämpar sig för rösträttsagitation.
A. Nej, det är alldeles riktigt, och den
sanna rösträttskvinnan försummar
inte något tillfälle att direkt eller
indirekt göra propaganda för -saken. För
den, för vilken rösträtten en gång
blivit levande, blir var, tanke, var
handling — medvetet eller omedvetet — ett
inlägg för frågan. Det är sådana
rösträttskvinnor vi behöva, för att kunna
hålla rösträttsfrågan levande. Och då
segerns dag kommer, blir det de, som
arbetat mest, som glädjas mest.
P. Ja, den dagen tror jag inte, att
någon vill räknas till de passiva.
X.
Pärlhalsbandet från Egypten.
I alla länder, även i dem¾ där
kvinnorörelsen inte gjort några snabbare framsteg,
ha de tänkande kvinnorna insett, att de
band man lagt på dem endast äro
orsakade av mänsklig blindhet och ingalunda
något utslag av naturens lagar eller Guds
vilja. Som en illustration härtill meddela
vi följande märkliga berättelse från
Egypten, som mrs Brackett Bishop delgivit
redaktören for den amerikanska
rösträttstidningen The Woman’s Journal.
Då mrs Bishop och hennes man voro i
Kairo, begagnade dragomanen en dag ett
amerikanskt slanguttryck. Då mrs Bishop
frågade honom, vad det betydde, uttalade
han sin förvåning över att hon, som kom
från Chicago, inte skulle känna till det.
— De fina människorna i Chicago tala
inte på det sättet, sade mrs Bishop.
Dragomanen svarade hånfullt:
— De finaste människorna, som reser
från Chicago till Egypten, äro de unga
kvinnorna, som gift sig med gamla män
med tjocka plånböcker. Mrs Bishop lät
honom då förstå, att de verkligt fina
människorna i Chicago inte gifte sig for
pengar.
— I Amerika ha vi stor vördnad för
äktenskapet, sade hon. Ett äktenskap är inte
ett verkligt äktenskap, om inte både
kärlek och visdom få råda. Mannen blir inte
en helgjuten personlighet utan kvinnan
och inte heller kvinnan utan mannen. Var
och en är i besittning av egenskaper, som
den andra saknar. Man och kvinna äro
som hjärnans båda hemisfärer, lider den
ena skada, blir den andra förlamad. De
höra tillsammans och arbeta gemensamt.
Den unge mannen svarade:
— Jag > har ledsagat hundratals
resenärer, men ni är den första, som talat till
mig så, som min moder talar.
När han nästa dag träffade mrs Bishop,
sade han:
Jag ser, att det är något ni önskar, och
denna er önskan skall jag uppfylla.
Hon svarade:
— Det är omöjligt. Jag skulle vilja se
ett typiskt arabiskt hem, ett sådant som är
stängt för alla européer.
Dragomanen svarade:
— I går berättade jag för min moder
allt vad ni yttrat om äktenskapet, och hon
sade: "Den kvinnan måste vara en arab.
Jag kan inte veta på vad sätt hon blivit
skild från sin stam, men endast araberna
veta den verkliga betydelsen av
äktenskapet." Hon skulle gärna vilja råka er och
hon inbjuder er till sitt hem.
Mr och mrs Bishop voro förtjusta Över
denna inbjudning. De redo med sin förare
genom öknen till Mena, den älsta byn i
Egypten. Familjen var i goda
omständigheter. Dragomanen ägnade sig åt sitt yrke,
inte av pekuniära skäl, utan därför att det
bragte honom i kontakt med många
bildade västerlänningar och ökade hans
kunskaper.
Det rumr där de främmande mottogos, var
beläget i andra våningen i huset och runt
väggarna voro sidenkuddar utbredda. Här
serverades kaffet. Mr Bishop fick inte
komma längre, men mrs Bishop fördes till
nästa våning, där en vacker kvinna,
ledsagad av tvänne tjänarinnor, som buro
upp hennes klänning, trädde henne till
mötes. Husets värdinna var inte särskilt
mörk. Hyn påminde mera om en
spanjorskas, ansiktet var intelligent med
strålande ögon, och det bruna håret föll i ringlar
ned på den vita halsen. Man förstod
genast, att det var en förfinad kvinna man
hade inför sig. Fastän hon var moder till
fyra fullvuxna söner, såg hon inte ut att
vara mer än trettiofem år. När hon stod
vid sidan av sin son, sade han om hennes
längd:
— Hon räcker mig till hjärtat.
Modern svarade:
— Han ä/ mitt hjärta.
Och hon berättade, vilken god son han
var.
— Ingen av mina söner har någonsin
förorsakat mig sorg, sade hon.
Modern talade franska, men sonen
behärskade också engelska.
Sedan de samtalat en stund,
överväldigades mrs Bishop av den tanken, att
denna intelligenta kvinna under tio år levat
i dessa rum, utan att gå ut, och att hon,
man visste inte, i hur många år, alltjämt
skulle tillbringa sin änketid där, och hon
började att gråta.
Både modern och sonen tycktes förstå
orsaken till hennes tårar. De torkade dem
med sina näsdukar, och sonen sade milt:
— Er man kommer att vredgas, därför
att vi orsakat er sorg,
Mrs Bishop svarade:
— Nej, han kommer att förstå mig.
Modern sande sin tjänarinna efter ett
halsband av vackra gröna och gyllene
pärlor, som hon fäste kring mrs Bishops hals
och sade:
— Gråt inte över mitt lands fördomar.
Varje land har sina fördomar och
traditioner, och det är männen, som skapat dem.
De enda lagar, som ge full rättvisa åt alla,
äro Allahs lagar. Jag har vinden, vattnet
och solen. De äro Allahs gåvor, och de
skänka glädje åt alla och äro orörda av
människor. I vårt land måste vi finna oss
i fördomarna, ty de leda till frihet, emedan
vi lära oss inse Allahs egna lagar. Ert
lands fördomar äro lika svåra för er att
uthärda som våra äro för oss, men ni äro
vana vid dem, och därför synas våra så
mycket tyngre.
Under sina resor i orienten har mrs
Bishop skaffat sig en mycket värdefull
samling av pärlhalsband, representerande
smakriktningen hos både vilda och
civiliserade folkslag och en del voro flera tusen
år gamla. Mrs Bishop visade denna
samling för The Woman*s JournaFs redaktör,
men intet smycke syntes miss Blackwell
så kostbart, som det halsband av gröna
och gyllene pärlor, vilket var förbundet
med den rörande berättelsen om
arabkvinnans hem i Egypten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
