Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 16
ROSTRÄTT FÖR KVIKHOB
3
i I. P. IHDEISSIIS lölELIFFH I
• STOCKHOLM
S Gamla Kungsholmsbrogatan 26
(1 (andra huset från Drottninggatan)
2
MÖBLER
i ek, mahogny, valnöt samt andra
f träslag äfven målade, till billigaste priser.
|j Allm. Tel. 11410
•i
Riks Tel. 6505 Q
Ordföranden i Männens F. K. P. R.,
borgmästare Jakob Pettersson 50 år.
Bland dem, som sänt taekfyllda
välönskningar till borgmästare
Petterssons i Södertälje 50-årsdag den 24
augusti, intaga Sveriges
rösträttskvinnor ovedersägligt en rangplats, dels
därför att de äro så många, som i varm
tacksamhetskänsla stå eniga, och dels
därför att den hyllning de ville bringa
honom har en för dem särskilt
betydelsefull orsak.
Det är icke endast den, av huru stort
värde den än är, att borgmästare
Pettersson är en av vårt lands främste
bärare av alla humanitära och sociala
reformintressen, med goda, praktiska
uppslag till de invecklade frågornas
lösning. Hans nitiska arbete i
riksdagen, i lagutskottet, i en mängd
kommittéer, i Svenska
fattigvårdsförbundet, i debatter, i föredrag och skrifter
vittna om att han hör till den lilla elit
av människor, som äga en självständig
uppfattning och våga ge ord åt vad
som för dem är en rättfärdighetssak.
Den särskilda anledning vi svenska
rösträttskvinnor ha att sända
borgmästare Pettersson våra välönskningar är,
att han även arbetar för vårt
rättfär-dighetskrav. Ingen gång, som frågan
om politisk rösträtt för kvinnor varit
före i riksdagen, har hans inlägg
saknats, och då direktör Ernst Beckman
avgick som ordförande för den svenska
avdelningen av den internationella
sammanslutningen Männens förbund
för kvinnans politiska rösträtt var det
borgmästare Pettersson, som åtog sig
denna — ur politisk synpunkt —
otacksamma uppgift.
Att ställa sig i spetsen för en
opopulär rörelse — och hur optimistisk man
än är, törs man åtminstone ej f. n.
påstå motsatsen — gör ingen, utan att
vara driven av en stark känsla av det
berättigade i rörelsen, vilket
kvinnorna med tacksamhet förstå och
uppskatta. Emellertid önska vi både för
hans och vår egen skull att
ordförandeklubban icke länge må behövas i M. F.
K. P. K., utan att den i en snar framtid
må överlämnas till det blivande
rösträttsmuseet för att bland andra
kuriosa förevisas för en häpnande
allmänhet.
Det händer stundom att vi om en
eller annan särskilt bister motståndare
fråga: Yad har han för sorts mor? Vad
har han för sorts hustru? Provet
brukar sällan slå fel. För anhängare gäller
naturligtvis samma regel, därför är det
endast billigt och rätt att även
borgmästarinnan Pettersson inneslutes i
våra tacksamma lyckönskningar. Hon
är en verksam och trofast
rösträttskvinna, under flera år ordförande i
Södertälje F. K. P. R. och en av de
kvinnor, som omsorgen om hem och barn
icke gjort blind och döv för
missförhållanden, under vilka andra kvinnor,
andra barn få lida.
I den hälsning vi rösträttskvinnor
sända ordföranden i Männens förbund
för kvinnans politiska rösträtt,
borgmästare Jakob Pettersson, önska vi
honom framgång i arbetet och fortsatt
lycka över hem och härd.
_ F. C.
Arbeta för spridning av Rösträtt för
Kvinnor i allt vidare kretsar.
’Den största segern hitintills.’
Alla partier i Förenta Staterna enas om kvinnorösträtten.
Medan vi här hemma i Sverige
alltjämt segla i dödvatten vad den
kvinnliga rösträttsfrågan beträffar, ha
märkliga ting skett i Förenta
staterna, ting, som mer än något annat
borde sporra vårt eget rösträttsintresse,
enär de utgöra ett otvetydigt bevis på
vart kvinnor kunna komma med ett
energiskt, målmedvetet och
uppoffrande arbete för sin medborgarrätt.
Samtliga politiska partier i Förenta
staterna ha nu upptagit kvinnorösträtten
på sina program, och att kvinnorna
för sin sak vunnit även det stora
republikanska konservativa partiet
torde vara en borgen för att deras krav
inom den närmaste framtiden blir
tillgodosett.
Det faktum, att såväl det
republikanska som det demokratiska partiet
upptagit kvinnorösträtten på sitt program,
innebär i själva verket att de påtagit
sig «tt ansvar, och att de under sin
valkampanj i Syd-Dakota och
Väst-Vir-ginien detta år äro skyldiga att genom
talare, upplysning och agitation söka
få kvinnorösträtten att gå segrande
igenom i omröstningen under
november månad.
Det var naturligtvis inte utan
inbördes stridigheter, som det republikanska
partiet slutligen enades om
kvinnorösträtten. Efter att ha varit föremål
för livlig debatt, gick frågan igenom
i resolutionskommittén med 26 röster
mot 21. Detta resultat söktes nu
omintetgöras av en liten grupp
inflytelserika republikaner, som bland sig
räknade så utpräglade motståndare till
kvinnorösträtten som Marion Butler
och Henry Cabot Lodge. De förde en
förtvivlad kamp för sina reaktionära
idéer, ända tills klockan blott fattades
en kvart i den timme, då utgången av
omröstningen skulle uppläsas för
konventet. Majoriteten segrade dock vid
förnyad omröstning med 85 mot 11, och
det blev Henry Cabot Lodge, vilken i
egenskap av ordförande fick svälja det
beska pillret att uppläsa det av
resolutionskommittén antagna förslaget.
Det beredde honom otvivelaktigt en
oangenäm överraskning att se med
vilken entusiasm konventet mottog
resultatet. En åska av applåder bröt lös,
och den ljöd inte bara från gallerierna,
där kvinnorna sutto, utan även från
konventets medlemmar. Kvinnorna
reste sig och viftade med sina näsdu-
kar. Männen hälsade dem med
bravo-rop, och salen företedde en enda virvel
av vita näsdukar och fladdrande
tidningar. Tre gånger upptogos
applåderna på nytt, innan de slutligen
drunknade i ett allmänt jubel.
Följande dag voro tidningarna
formligen späckade med meddelanden om
segern, som man tillskrev den allra
största betydelse. The New York
Tri-bune förklarade, att "det är den
största landvinning, som kvinnorösträtten
någonsin vunnit", The New York
Eve-ning Post ansåg att kvinnorösträtten
vunnit oerhört i styrka genom att
erhålla stöd av landets största politiska
parti, och särskilt betydelsefullt är det,
att den stora massan av nationen
numera inte har fog för det påståendet,
att kvinnorösträtten endast lanceras i
liberala kretsar. "Kvinnorösträtten
vann en stor fosterländsk seger i går",
skrev The Chicago Herald, "många
orsaker samverkade därtill, men vad
som innerst förmått det republikanska
partiet att upptaga kvinnorösträtten
på sitt program var medvetandet om
att de kvinnor, som fordra rösträtt äro
en maktfaktor, som man måste räkna
med".
Det är alltså den insikt i politiken
och den starka vilja kvinnorna lagt i
dagen, som varit bestämmande för det
största politiska partiets hållning. Blir
man blott tillräckligt många och
tillräckligt starka, så bäres kravet av så
starka underströmmar, att motståndet
upplöses av sig självt. Och Amerikas
kvinnor ha under årtionden visat, att
det legat allvar och målmedvetenhet
under deras krav.
En rösträttsprocession i ösregn och
storm.
Den sista yttringen av de
amerikanska kvinnornas energi var den
procession, som igångsattes i Chicago den 7
juni, dagen före det republikanska
partiets omröstning i den kvinnliga
rösträttsfrågan.
Större och vackrare processioner ha
kvinnorna organiserat, men aldrig
någon, som gjort ett djupare intryck på
allmänheten, ty’ världen har troligtvis
aldrig skådat deltagare i en procession,
vilka liksom dessa voro
genomträngda av idealism och av hängivenhet för
den sak, för vilken de dragit ut i strid.
Det var under strömmande regn, en
RiK» 25 50
Allm. 62 96
t,a
f ’<0,
KS1
Malmtorgsgatan 6, StocKholm
av de syndafloder, som allt emellanåt
hemsöker Chicago, som kvinnorna till
ett antal av inemot 6,000 tågade genom
stadens gator. Många voro inte ens
försedda med regnkappor, men hur
genomvåta och förblåsta de än voro,
visade de dock en glad och frimodig
uppsyn. Inför tanken på den
kommande segern glömdes alla personliga
obehag och förtretligheter.
I processionen syntes inte bara
kvinnor med vitt hår och fårade drag, utan
även kvinnor på kryckor, och
allmänheten hälsade dem med uttryck av
vördnad.
Ledarna för processionen mottogos i
Colosseum av det republikanska
partiets resolutionskommitté, och dagen
efter var kvinnorösträtten antagen på
partiets program.
Hur starkt processionen i och för sig
inverkat på konventets medlemmar är
inte gott att avgöra, men att den varit
en av de bidragande orsakerna till
resultatet torde vara tämligen säkert.
En av det republikanska partiets
delegerade från Indiana inträdde, synbart
rörd, på rösträttskvinnornas
huvudkvarter och sade:
— Jag har hittills varit motståndare
till kvinnorösträtten, men nu är jag
det inte längre. Vi män från Indiana
hade planerat en procession, men vi
ställde in den på grund av det dåliga
vädret. Men ni, ni lät ingenting
avskräcka er.
En reporter från den konservativa
tidningen New York Times yttrade
med stort allvar:
— Förr brukade vi skratta åt
kvinnornas rösträttsparader i New York,
men hädanefter komma vi sannerligen
inte att skratta.
I ett fönster såg man män stå med
tårar i ögonen, och en av dem
utropa-de:
— Dessa kvinnor veta vad de vilja
och vi skola ge dem deras rätt.
I pressen kommenterades livligt
kvinnornas mod och beslutsamhet, och
det betraktades som ett synnerligen
skickligt strategiskt drag av mrs
Chapman Catt, att hon, trots ovädret,
uppmanade kvinnorna att anordna
processionen.
Fm 9. och fru B. spraka rösträtt.
— Nå, kära vän, vad säger du om vår
fråga, kan du hitta på något sätt att föra
den ett tuppfjät närmare målet?
— Nej, nu tycker jag vi ha försökt allt
vad göras kan (räknar på fingrarna): vi
ha petitionerat och uppvaktat och
"motionerat" — 360,000 namn — puh! jag
känner det ännu i mina stackars ben — och i
riksdagen har det också motionerats, oeh
Andra kammaren har sagt ja och amen
flera gånger, och regeringen — — — ja,
nu sviker mig minnet — vad har
regeringen gjort?
— Lindmanska regeringen utredde i fem
år sambandet mellan rösträtt och
nativitet på Nya Zeeland och andra avlägsna
orter, den Staaffska framlade
regeringsproposition, och den nuvarande statsministern
småler älskvärt vid audienser, och
justitieministern talade med värme för vår sak i
Första kammaren, men slutresultatet blev
= 0.
— Ja, summa summarum är, att vi nu
försökt allt utom suffragettmetoderna.
— Du sade ett ord — suffragetterna!
Tänk om vi skulle anmoda fröken
Whit-lock att slå ut butikfönster på
Drottninggatan och d:r Lydia Wahlström att kasta
mjöl i ansiktet på statsministern!
— Skämta inte så vårdslöst. Om vi
också inte för tillfället genom någon yttre
taktik kunna påskynda frågans lösning, så
ha vi i alla fall ett rikt fält för verksam-
het. Ty rösträttsarbetet har jn också en
annan, inre sida: uppfostringsarbetet och
agitationen bland kvinnorna själva.
— Bravo, du talar visa och sanna ord
med Signe Bergmans tunga. Men vet du,
det är en sak, som retar mig.
— Och det är–-
— Att inte vi, svenska kvinnor, kunna
på samma slående sätt som de franska,
tyska och engelska kvinnorna visa vår
"statsnytta". De förrätta nu både sitt eget
och männens arbete, och
samhällsmaskineriet löper precis i sina vanliga gängor.
Och jag är övertygad om att vi också
skulle kunna åstadkomma det. Och kom sedan
och kräv monopol på statsnyttan hrr
Lindman, Kjellén et consortes!
— Jag förstår din ärelystnad, men
kunde inte du, som är en modig och
företagsam kvinna, gå upp till en av kuggarna i
det stora maskineriet och hålla ett litet tal,
ungefär så här: Hr byråchef eller hr
spårvagnskonduktör, (jag ret inte hur högt du
strävar) i kvinnosakens namn frågar jag
er, om ni inte skulle vilja ha den
godheten att resa ut till landet och rekreera er
en tid och anförtro mig ert
samhällsnyt-tiga arbete etc.
— Nej, vet du, jag tror helst jag låter bli,
de bildade männen i vårt land ha ibland
så svårt att förstå.
— Jag medger, att de akademiskt
bildade lärarnas utlåtande om sina kvinnliga
kamrater inte just var uppmuntrande.
Men du kunde ju ändå söka utföra manli-
ga bedrifter, som låta tala om sig. Tänk
efter den senaste tidens händelser i vårt
land och männen för dagen!
— Du öppnar ett rikt fält för
möjligheter. Håkansson, Heuman, Frestadius, där
äro några namnkunniga män. Så ha vi
exportörerna av vårt lands
nödvändighetsartiklar och gulaschbaronerna. Kan du
erinra dig några fler samhällsnyttiga
manliga individer?
— Jag tycker du är litet orättvis. Om
vi ska hålla oss uteslutande till de
strävanden tidsläget framkallat, så har vi ju
målsmän för fredssträvandena.
— Ja, men där finnas ju kvinnorna redan
vid männens sida, likaså i strävandena att
avhjälpa nöden och att värna landet —
landstormsstrumpor, kulsprutor...
— Då tycker jag, att vi redan ha de
samhällsnyttiga argumenten på hand och
kunna avstå från de nyss uppräknade
herrarnas lagrar.
— Ja, men sanna mina ord, när vi
äntligen få rösträtt, så kommer det att ske på
samma sätt som vi vinna salighet och
syndaförlåtelse: endast av nåd och utan egen
förtjänst eller värdighet.
— Nåja, huvudsaken är i alla fall att
vi få den, och väntetiden skola vi
använda till att ruska upp alla kvinnor i
Sveriges land, så att de som politiskt myndiga
och vakna medborgare utöva sin rösträtt
och ej drivas fram till valurnan som
valboskap.
Elin Wahlquist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
