Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSTRÄTT FOR
KVINNOR
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Motto: Vi kunna aldrig göra så mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
VI. ÅRG.
STOCKHOLM, 15 MARS 1917.
N:r 6.
Åldersstrecket.
I England har en parlamentarisk
kommitté, bestående av lika många
anhängare som motståndare till kravet
på politisk rösträtt för kvinnor, gjort
ett principuttalande till förmån för
sådan rösträtt och framlagt ett positivt
förslag till frågans lösning. Om man
får tro en engelsk tidning från sista
veckan av januari, skulle inom denna
kommitté funnits en stor majoritet för
själva principen, medan samtliga
framlagda förslag angående
rösträttsvill-koren endast lyckades samla
obetydliga majoriteter. Det förslag, som
slutligen blev kommitténs, får man väl
antaga var det, som hade största antalet
röster bakom sig.
Den kvinnliga rösträtten har i
England aldrig varit en partifråga; den
har räknat principiella anhängare och
motståndare inom alla partier.
Sommaren 1914, innan kriget utbröt, och
man ännu väntade de stora allmänna
parlamentsvalen 1915, förklarade sakens
anhängare inom alla tre partier, att
frågan vid dessa val säkert skulle
komma upp på samtliga partiers
valprogram, att frågan sålunda icke längre
gällde, huruvida kvinnorna skulle få
politisk rösträtt, icke heller när de
skulle få den, utan endast och allenast i
vilken utsträckning den skulle
medgivas dem. Det förslag som nu
framlagts, och som man kan hoppas skall
vinna parlamentets godkännande, är
då säkerligen ett kompromissförslag,
icke endast mellan anhängare och
motståndare, utan mellan politisk höger
och politisk vänster.
Lika litet som i England har denna
fråga varit partiskiljande i Norge, i
Danmark och på Island — Finland står
här i en klass för sig själv, ojämförligt
med de andra. Även i dessa länder har
lösningen följaktligen måst vinnas
genom en kompromiss. I Norge där den
redan är 10 år gammal stannade
kompromissen vid en mycket låg census
jämte medtagande av kvinnor som
voro gifta med män, som innehade den
fordrade minimiinkomsten. På Island
förkastade man denna lösning och
sökte och fann en annan, nämligen en
högre åldersgräns för kvinnor än för
öm kvinnorna känna det nedärvda ansvaret för sina
egna barn; om de vilja hjälpa och skydda de barn, som
växa upp på gatan; om de vilja humanisera vårt
materialistiska samhälle; om de vilja göra allt detta med
värdighet och i medvetande av att de utöva en högre plikt, måste
de begagna sig av valsedeln — den moderna styrelseformens
säkraste verktyg. Kunna vi icke med sanning säga, att
kvinnorna behöva detta verktyg för hemmens bevarande?
Sane Mddams.
män, medan villkoren i övrigt voro de
samma. Här har man redan från
början betecknat denna lösning som
provisorisk och ställd på avskrivning: den
bestämda åldersgränsen av 40 år for
kvinnor minskas automatiskt med ett
år för varje valperiod tills den
slutligen kommer att nå 25 år.
I England har det alltså valts samma
linje; kommittéförslaget sätter
åldersgränsen för kvinnorna till 30 å 35 år,
medan den för männen är 21. Men
förslaget har där ej upptagit den
isländska sjunkande skalan; möjligen kan
man hoppas på, att ett sådant
amend-ment skall föreslås inom parlamentet.
Det har så påtagliga fördelar, att man
borde kunna påräkna detta.
Vad är nu från den kvinnliga
rösträttsrörelsens sida att säga om dessa
begränsningar! Tillfredsställande äro
de icke; det måste först och främst
konstateras. Den stora grundprincipen
för all kvinnosak är, att könet såsom
sådant icke får vara diskvalificerande
för något som helst gentemot staten,
och den enda lösning av
rösträttsfrågan, som står i överensstämmelse med
denna princip, är att kvinnorna få
rösträtt på samma villkor som män. Och
förrän denna princip vunnit beaktande,
kan den kvinnliga rösträttsrörelsen
icke avstanna.
När denna rörelse såväl i Norge som
på Island och nu i England dock
accepterat en ofullständig lösning, har
det berott på, att vinsten av att få en,
visserligen icke fullt tillfredsställande,
lösning genom alla partiers medverkan
nu genast har ansetts väga tyngre än
fördelen att vinna en principiellt riktig
lösning, vilken måste vänta med sitt
förverkligande tills det eller de partier,
som voro sinnade att medgiva en
sådan lösning, vuxit sig starka nog att
kunna genomfora den även mot
motståndarnas vilja. I Norge vanns också
den fulla lösningen efter endast två
nya val, och på Island har det sörjts
för, att den kommer automatiskt,
rösträttsrörelsens bön förutan.
Men det finns en mycket stor
artskillnad mellan de två här omnämnda
be-gränsningsvillkoren. Varje
inskränkning i rösträtten, som bygger på ett
penningstreck, riktar sig icke mot
kvinnorösträtten som sådan utan mot en
viss klass av kvinnor; medan den rena
kvinnorösträtten är en fråga, som både
kan och bör stå över partierna, blir
denna art av inskränkning en direkt
partifrestelse; den förvandlar med ett
slag frågan om kvinnornas politiska
medbestämmanderätt från en
kvinnofråga till en politisk garantifråga. Och
den gör arbetet på att vinna den hela
lösningen till en ren maktfråga,
partierna emellan. Om detta icke blev fallet
i Norge, där även det slutliga steget
togs med alla partiers samtycke, så
berodde det på, att det första steget i
detta land togs så långt ut, att intet
parti därigenom vann någon fördel på
de andra partiernas bekostnad.
Annorlunda med åldersstrecket. Det
draboar alla klasser i samma grad; det
minskar antalet kvinnliga väljare över
lag, men det ändrar icke proportionen
emellan partierna. En lösning enligt
denna linje ställer icke någon eljest
kvalificerad kvinna utanför; om de få
leva och ha hälsan bli de alla en gång
30 år. Icke heller är det en
partilösning.
Även vi kvinnor äro partimänniskor.
Vi ha under alla dessa år kunnat ar-
beta tillsammans på denna frågas
lösning just därför att den i sig själv icke
är en partifråga; om en erbjuden
lösning plötsligen gör den till en sådan»
blir det för oss alla en konflikt av
svårartad beskaffenhet. Å andra sidan
kunna vi alla förstå — fast icke alla vara
med om — att även rättrådigt och
förståndigt folk kunna hysa betänklighet
mot att på en gång fördubbla
valmans-kåren och föredraga att låta det gå
steg för steg. Om vi icke skulle kunna
erhälla frågans fullständiga lösning på
en gång utan endast portionsvis, så
finge vi finna oss däri, ifall
portionerna av landets goda moder givas lika
åt alla; ett favoritsystem kunna vi
däremot icke acceptera. Det tilltalar icke
ens dem utav oss, som råka vara bland
de favoriserade.
Den försia kvinnan i Andra
kammarens talarestol.
Visserligen förklarade föremålet för
dessa rader, att det ej är så mycket
bevänt med att vara den första som att
vara den bästa. Det kan dock ej
förnekas, att n:r 1 av vad det vara
månde nästan alltid kan vara säker om ätt
bli ihågkommen. Och alldeles givet är
att det måste anses som en märkesdag
i den svenska kvinnorörelsens historia
den dag, då den första kvinnan talade
till Andra kammaren i dess egen
plenisal.
Den 2 mars höll nämligen på
inbjudan advokaten, jur. kand. Eva Andén,
föredrag för kammaren om
kvinnornas önskemål med avseende på den k.
propositionen angående utom
äktenskapet födda barn. Och låt oss med
detsamma konstatera: den första var i
detta fall även den bästa. Redigare,
sakrikare och med klarare känsla för
rättfärdighet kunde ingen ha framfört
kvinnornas synpunkter i den fråga det
här gällde.
Kammarens ledamöter hade infunnit
sig synnerligen mangrant, och även en
hel del förstakammarledamöter syntes
bland den intresserade åhörareskaran.
Låt vara att många kommit dit av ren
nyfikenhet — snart märktes dock att
det var med verkligt intresse man
lyssnade till föredragshållaren, och av det
vanliga sorlet i kammaren märktes ej
ett spår. Lugnt och sakligt redogjorde
fröken Andén för de synpunkter, som
framförts från kvinnohåll, därvid i
huvudsak anslutande sig till det
uttalande, som av L. K. P. R. publicerades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
