Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
// Elegant
kemiskt tv&ttad och prässad blir Eder
kostym, klänning, kappa eller överrock,
om densamma Insändes till
örgrytt Kemiska Tiitt- & Fiipri 11
GÖTEBORG
Skepp som mötas...
Ett par ord med fru Nico Rambro.
De som bo i Stockholm ha icke
kunnat undgå att det senaste året lägga
märke till en stor förändring i stadens
yttre karaktär. Det är
främlingsström-men, som vållat detta, spillrorna från
det stora skeppsbrottet, som flutit i
land vid våra kuster och med dem allt
det jäkt och all den oro, som följa de
främmande elementen. Omsättningen
av penningar, förvärvsbegäret och
spe-kulationsfebern har satt sin prägel på
det moderna Stockholm, och
invasionen har varit till mera skada än gagn.
Men så finns det bland massan av
lycksökare och penningmän en och annan
stilla och försynt personlighet, som man
endast sällan möter i gatuvimlet, men
som sätter en viss prägel på sin
omgivning och motverkar den alltmer
tilltagande banaliseringen.
En av dessa är fru Nico Hambro, som
fått sitt hem i Bergen ocb ett
värdefullt bibliotek härjat av den stora
eldsvådan, och nu i sällskap med sin
dotter gästar huvudstaden.
Fru Hambro kan uppdraga många
jämförelser mellan Stockholm och
Kristiania, ty även där har guldfloden
svämmat över, försämrat befolkningen
och skapat lika många nya som snart
’ förgående värden. Det gäller mer än
någonsin för dem, som hysa idealer, att
hålla fast vid dem och inte ryckas med
i den virvel, som redan sugit så många
till botten.
Fru Hambro ar sedan oktober månad
förlidet år ordförande i Norske K
vinders Nationalråd, den befattning, som
under en lång följd av år innehades av
Gina Krog. Vid ett samtal, som fru
Hambro beviljade oss, berättade hon
åtskilligt om detta Nationalråd, som
torde ha sitt intresse för svenska
röst-rättskvinnor. Rådet är nämligen det
sammanhållande bandet mellan
kvinnor av olika partifärg, samhällsklass
och åskådning, det rymmer inom sig
alla slags organisationer och förenin
gar, oeh dess bärande tanke är hävdan-
det av kvinnornas intressen. Man kan
också betrakta den som en kanal,
genom vilken de olika föreningarna söka
att bära fram sina syften. Norske
Kvinders Nationalråd arbetar
fullkomligt opolitiskt och sätter som sitt mål
att höja kvinnans ställning i stat och
samhälle. Då rådet företer en sådan
mängd heterogena element, måste
naturligtvis ett stort ansvar vila på dess
ordförande och stora krav ställas på
hennes egenskap av organisator.
Det är också genom sin organisation
Nationalrådet har sin styrka. Det
består av lokalråd i landsorten, till
antalet omkring 50, och vart och ett av
dessa lokalråd har 2 representanter i
Nationalrådet. Landsmöten hållas
vartannat eller vart tredje år, och bland
de frågor, som under sista landsmötet
upptogos till behandling, kunna
nämnas: Barnmorskornas ställning och
utbildning, Försörjningsplikten mot barn,
Kvinnan i kampen för tillvaron samt
Den husliga utbildningen för flickor
efter skolåldern. Såsom härav framgår,
är det ungefär samma frågor, vilka för
närvarande äro brännande i Sverige,
men de norska kvinnorna ha större
utsikt än vi att få sina önskemål
beaktade, ty de ha, vad vi ännu sakna, den
politiska rösträtten.
l — Men ännu ingen kvinna i
stortinget, tilläde vi, milt förebrående.
Fru Hambro skakade på huvudet.
— Nej tyvärr, och inte heller någon
utsikt att vi får det, så länge vi har
enmans-valkretsar. Männen kommer
aldrig att samlas kring 1 kvinnlig
representant. Men ni måste förstå, att
rösträtten i alla fall ger kvinnorna en
helt annan ställning än förr. Nu
räknar man med dem, och det händer inte
sällan att höga vederbörande, om
proposition framlagts rörande något
lagförslag, som angår kvinnor, sänder
denna till Nationalrådet för att låta
kvinnorna avge sitt betänkande.
— Anser fru Hambro att rösträtten
utövat ett stort inflytande på
kvinnorna själva?
— Ja säkert. Naturligtvis finns det
ännu de, som är likgiltiga,
framåtskridandet går tyvärr så långsamt, men på
det hela taget anser jag, att kvinnornas
ansvar växt med rättigheterna. De var
ju ganska oförberedda, när de fick
rösträtt, men Nationalrådet fungerade och
hjälpte dem utåt till rätta, med det
rent mekaniska arbetet, och inåt sökte
Alla vägar kära till Bin.
Den kontakt vi numera ha med varandra
Inskränker sig till en nick på gatan och
högst sällan något sammanträffande, ännu
mindre tankeutbyte, men vid varje möte
står alltid i blixtbelysning för mig de
lyckliga dagar, då vi som goda lekkamrater
tumlade om i en härlig gammal trädgård
och på en dit hörande grön äng, som för
minnet står i ständig sommarfägring.
Sedan skildes våra vägar, och hennes gick täm,
ligen jämn i det gamla konservativa
hemmets hägn, dar åsikterna om kvinnans
bestämmelse voro rotade i två gamla Östgöta-,
bonde- och prästsläkter. Så mycken
avvikelse tilläts dock, att hon — under väntan på
giftermålet — fick söka sig in i ett
statens verk, och hennes avlöning blev sedan
ett icke föraktat plus i familjens
hushållskassa.
Det gick som i sagan, han kom i rättan
tid, och hon steg i sitt lugna tempo in över
tröskeln till det nya hemmet, där hennes
nedärvda livsåskådning väl stämde överens
med makens, den rättrogne ämbetsmannens.
En sak stod dock klar för henne, hon
tålde ingen inblandning i de husliga
angelägenheterna, och hennes vilja respekterades
av vederbörande, då det aldrig skulle
fallit henne in att ens av nyfikenhet intressera
sig för vare sig hans arbetsområde eller
for de förtroendeuppdrag, som ganska
rikligt tilldelades honom.
En gång vågade jag mig verkligen fram
med en liten häntydning om
rösträttsfrågans betydelse, men fann — som jag
förmodat — en fullfjädrad anti, som stod
orubblig till och med infor argumentet att hon
som mor hade förpliktelser härvidlag. Hon
var således hopplös.
det genom upplysning väcka det
slumrande, sociala samvetet. Vi söker även
framhålla, att det är ett oerhört
ansvar kvinnorna påtar sig genom att siå
som passiva åskådare, och oftast
lystrar de till oss. Men mer upplysning
behövs, och till upplysning behövs
pengar.
Detta sista med en sorgmodigt
humoristisk blick, vars uttryck vi väl
förstå att tolka. I vilken rörelse gör sig
inte bristen på penningmedel kännbar!
Men till en del kunna de ersättas med
det personliga inflytandet, och de, som
komma inom fru Nico Hambros blida,
men ändå fasta kvinnlighets inflytande,
kunna inte undgå att få en stark
väckelse till socialt ansvar oeh sociala
för-pliktelser.__G. H. E.
e/svid allmän s\?agh*tf
r>cr\Jc;s it
överansträngning och sömnlöshet.©v©
A. B. PHARMACIA, Stockholm
Kontroitant: PROFESSOR A VESTERBERO.
För några dagar sedan träffades vi helt
oförmodat hos en gemensam ungdomsvän
— en rösträttskvinna. Vi hade alla tre den
dagen deklarerat vårt mjöl- och brödförråd
och jag frågade, mera för att säga något än
av intresse: hur mycket deklarerade du för,
Eva?
Till min förvåning var hennes indolens
som bortblåst och det kom en riktig svada,
med äkta harm i tonen.
— Jag t Jag fick ju inte deklarera l Och än^
då hade jag verkligen satt mig in i frågan
och visste precis dess innebörd, och så, när
jag väl fyllt i deklarationsblanketten, så
ropar Ivar — Eva du skriver väl inte nn*
der? — Jo, naturligtvis, varför inte? — Kära
barn, du är ju inte myndig, vet du ej att
jag är din målsman?
— Inte myndig, inflikade jag misstroget,
och hon gick genast i fällan.
— Nej, kan du tänka dig, och därför gäll*
de ej mitt namn, utan det skulle vara Ivars,
— han som aldrig varit med sin fot i vårt
skafferi och som det inte alls ligger för att
gå och snoka i mjölpåsar.
Min ton var nu en annan.
— Eva lilla, det är ju så du tycker Ägt
skall vara — du anser ju, att allting är så
innerligen väl beställt, att du inte kan
förstå vad ”folk bråkar för” — och du tycker
ju, att vi kvinnor icke böra få rösträtt.
Jo du, nu tycker jag det!
Dur.
Anna Lindbagen
blev vid Stockholms stadsfullmäktiges
senaste sammanträde föremål för en
hjärtlig hyllning och begåvades med
en stor bukett röda rosor.
Dep socialdemokratiska kvinnodagen
kommer att avhållas i Sverige
söndagen den 1 april och det ämne, som
föreligger till behandling är kvinnornas
rösträttsfråga._
Till 100-årsminnet av Anna
Maria Lenngren.
Den 8 mars 1917.
Från ett gammalt hem på landet,
som bildades på 1830-talet och som nu
varit upplöst sedan en generation
tillbaka, har husmoderns boksamling
fallit i mina händer. Hon var i livstiden
en av de många, som av
omständigheterna mer än av böjelse kommit att
lyda den bekanta maningen: ”Och skall
du läsa, gör det kort, att såsen ej må
fräsa över.” Den rena
förströelseläsningen bland dessa böcker inskränker
sig till två volymer, men den ena är
Anna Maria Lenngrens Skaldeförsök,
fjärde tillökta upplagan, utgiven 1846
med ett företal av Nils von Rosenstein.
Det är nog så att i de flesta gamla
hem på landet, hur illiterat än
husmodern varit, nog ägde hon Anna Maria
Lenngren bland sina få egna böcker.
Låt oss begrunda detta till
100-årsmin-net av skaldinnans död i dessa den
nyckfulla stockholmsvårens första
dagar, den stockholmsvår, som vi blott
alltför ofta ha anledning att hälsa med
Anna Maria Lenngrens egna ord:
”Jag kväder dig, du ljuva vår!...
Dock nej, jag kväder ej, jag endast dig
beskriver.
Ditt ljuva antåg röjs av tecken utan
tal,
Av snuvans gångbarhet, av febrarna
och flussen;
Av vandrarns bryderi på gatan i sitt
val
Emellan högarna och pussen ”
Få svenska författare ha som Anna
Maria Lenngren blivit folkets
egendom, få ha också som hon förstått att
träffa ”tonen egentlig för koja och
slott”. Hon som i livstiden satte som
sin högsta ära, att det kunde sägas om
henne, att hon var nästan aldrig borta,
och som aldrig ville tillåta att hennes
skaldeförsök samlades och utgåvos i
en volym, har efter döden gått till alla
svenska hem och med sin sunda
klokhet, sitt fina vett — för att tala med
hennes egen tid — varit en van och en
tröst för sina systrar, då de mången
gång nästan dignade under
hushålls-omsorger och barnuppfostrans många
besvär. Man lät sig snart nog
övertygas genom fru Lenngrens lättflytande,
lekande vers, att denna värld, trots
alla mödor och sorger är ändå den allra
bästa värld man äger.
av olika tidsåldrar kunnat med hela
sitt lärda allvars pondus uppställa
”Några råd till min k. dotter”, såsom
fru Lenngrens trosbekännelse? Ån i
dag finns det gott om folk, färdiga att
gå ed på, att de ryktbara råden
innehålla kvintessensen av vår berömda
skaldinnas världsuppfattning. Och
detta i samma andetag, som man prisar
fru Lenngrens fina satir, den
skarpslipade, träffsäkra udden i hennes vers.
Har man då alldeles glömt, att det fanns
en nära släktskap mellan den unga
Anna Maria Malmstedt, som skrev
Tekonseljen, och kommerserådinnan
Lenngren, som bl. a. i Testamentet ger ett
recept på hur man lättast skall vinna
framgång i denna snöda värld? I detta
sistnämnda skaldestycke säger den
döende fadern till sin son:
”Du har ett gott förstånd, ett fint och
och odelat vett,
Men, av vad jag i världen sett,
Plär slikt sin ägare ej göda;
Du vore dömd, min son, till torftighet
och möda,
Kellgren hade ju också sjungit: Min
käre gosse, bliv ett spån, ett nöt, en
dummerjöns, ett fån, så går dig allting
väl i händer!
Varför skulle icke de världsvisa
maximerna i Några råd till min k. dotter
vara av samma art; fast något
mildrade i formen eftersom de riktades till
en medlem av ”könet”, som de här ovan
citerade? Men det är blandningen av
verkligt efterföljansvärda råd och
dessa, som skaldinnan synes ha kastat ner
på papperet par dépit, som gjort Betti
till ett evangelium för reaktionen mot
kvinnobildning. Anna Maria Lenngren
dolde sitt satiriska småleende så väl,
då hon skrev detta skaldestycke, att den
berömda lyran under hennes sybord
icke kunde varit mera omsorgsfullt
gomd. Men aldrig hade hon väl önskat,
om hon själv lagt handen vid sina
samlade verks utgivning, att råden till
Betti skulle placerats först bland poemen,
så att detta stycke fick ange tonen. Men
om Några råd till min k. dotter också
givit fienderna till kvinnornas bildning
några vapen i hand, så har Anna
Maria Lenngren själv genom sitt liv och
sin diktning betytt så oändligt mycket
för uppskattningen av kvinnornas
begåvning, av deras plats i samhället, att
allt annat plånas ut. Det sällsynt
levande och friska i hennes dikt
uppskatta vi i lika hög grad som hennes
samtida.
Eth. K.
”Den är, vad den beständigt var,
Bebodd av kloka och av dårar;
Och, noga överlagt, den har
Mer ratt till löje, än till tårar.”
Så säger Anna Maria Lenngren till
Betti, och hennes glada levnadsvishet
har insupits av generationer kvinnor.
Den olycksaliga Betti! hade vi så
när sagt. Hur ha välvisa herrar kritici
Om himlen i min makt ej lämnat
Att mildra ödets hårda dom.
Tag mot min hela egendom.”
Och då sonen förvånad frågar,
varför hans bror skall berövas sin
arvsrätt, svarar fadern:
”Din bror är född att göra lycka:
Han är en narr. — Farväl! — nog
kommer Lucas fort.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
