Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTT FOR
KVINNOR
VI. ÅRG.
Tidning utgiven av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.
Motto: Vi kunna aldrig göra sd mycket för en stor sak som en stor sak kan göra för oss.
STOCKHOLM, 15 OKTOBER 1917. I
Na* 20.
Regeringskrisen.
På kungligt initiativ bar ett försök
gjorts att bilda en samlingsministär
nr alla partier. Då detta skrives, ha
de olika partierna efter
överläggningar var för sig och förhandlingar sins
emellan till konungen inlämnat sina
svar. Enligt detta svar har
åtminstone detta första försök strandat. De
villkor, som från de båda hållen
uppställts, äro absolut stridande mot
varandra och kunna icke samman jämkas.
Huruvida ett nytt försök skall göras,
eller det blir de båda vänsterpartierna,
som få övertaga regeringens börda,
är kanske klart när detta läses; nu
veta vi ingenting.
Endast en av de inlämnade
skrivelserna nämner kvinnornas rösträtt,
nämligen den liberala, som begär,
”principiell överenskommelse om att
utan dröjsmål framföra de
författ-ningsreformer, om vilka ett
övervägande flertal röster samlat sig vid de
nyss förrättade valen, särskilt den
politiska rösträttens utsträckning till
kvinnorna och den kommunala
rösträttens omläggning på grundval av
lika rösträtt för var och en, som
betalar skatt till kommunen”
Härav får man dock ingalunda
sluta, att de andra partierna skulle
vägra sin medverkan till lösning av vår
fråga redan under nästa år.
Socialdemokraterna ha ju frågan på sitt
program och äro naturligtvis med om att
en kunglig proposition framlägges
1918. De moderatas skrivelse är så
lagd, att man därav snarast kan
utläsa, att denna punkt icke erbjudit
oöverkomliga svårigheter eller vält
några stenar i vägen för bildandet av
en koalitionsministär. Den stötesten
skrivelsen nämner är endast den
kommunala röstgrunden, i samband med
vilken den begär utredning,
”huruvida gällande bestämmelser kunna
ersättas med andra stadganden, som
säkerställa den kommunala
förvaltningens sunda utveckling och trygga
bibehållandet av ett verkligt
tvåkam-rnarsystem.” Det utredningskrav
jämväl rörande den kvinnliga röstjätten,
som detta års konstitutionsutskotts
högermajoritet framställde i våras som
skäl för deras avslag då, namnes nu
Västerlandets politik må förhäva sig oeh resa sig i
motvärn huru mycket som helst. Inget våld av något slag
lärer kunna i längden förhindra att även i det politiska
livet andlig frihet för alla måste en gång bliva kompassen
för bemödandena att skapa en ny värld. Det svåraste är
alltid att begynna med sig själv, politiska partier såväl som
individer. Utan självövervinnelse förvärvas varken
befogenhet eller förmåga att kräva något också av andra. Allra
minst skall någon utan en sådan god vilja lyckas
uppbygga samhällen, som på varaktigt sätt nalkas något de
gamla outsläekliga drömmarna om en evig vår.
CARL LINDHAGEN.
icke längre. Det har säkert visat sig
vid närmare påseende, att denna
utredning icke är vidlyftigare än att
regeringen utan svårighet kan
åstadkomma den till sin proposition.
Däremot kan det ju vara
tvivelaktigt, om högern inbegriper vår fråga i
raden av de partiskiljande
principfrågor, som den önskar måtte av en
sam-lingsministär tillsvidare skjutas åt
sidan ”i största möjliga utsträckning”.
Vår mening har ju alltid varit, att
denna fråga icke är eller bör vara
någon partifråga; en del av
högerpartiet har deklarerat, att deras
hittillsvarande principiella motstånd numera
uppgivits; utgången skulle då i sista
hand oeh i värsta fall hänga på, hur
pass stor denna fraktion är, och
huruvida den får partiets tillstånd att
rösta efter sin övertygelse.
Vi ha alltså åtminstone några skäl
att se hoppfullt på den närmaste
framtiden. Såvitt man kan sé, har högern
i alla händelser icke på något sätt
sammankopplat frågan om politisk
rösträtt och valbarhet åt kvinnorna med
övriga f örf attningsfrågor; den har
icke förklarat, att om vänstern icke vill
gå med på utredningsuppskov med
den 40-gradiga skalans avskaffande, så
vill den, högern, säga nej till allting,
rubb och stubb, alltså också till vår
fråga. Tiderna äro icke sådana.
Under dessa omständigheter bör även en
vänsterregering kunna vinna högerns
samtycke till kvinnorösträtten, om den
bär sig förnuftigt åt. A. W.
Hamburgs kvinnor kräva
medborgarrätt.
När i april månad en
konstitutions-kommitté bildades i den fria staden
Hamburg, bebagnade sig kvinnorna av
tillfället för att omedelbart träda i
aktion. Hamburgs rösträttsförening
och Hamburgsgrenen av den stora
tyska Landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt jämte andra
kvinnoföreningar beslöto att ingå med en
petition till stadens senat. En av rörelsens
ledare var den kända pionjären för
kvinnors utbildning’, Helene Lange,
som försäkrade sig om anslutning från
10,000 medlemmar av Hamburgs
Husmödrars förening. Petitionen
undertecknades av 27,000 kvinnor, och i
skrivelsen framhölls att den föreslagna
revisionen av rösträtten i Hamburg hade
sin grund i den åskådning, som
erkände hela folkets medverkan och offer
under krigstiden. Hamburgs kvinnor,
i gemenskap med kvinnor över hela
Tyskland, anse icke att en tilltänkt
rösträttsrevision kan lämna dem ur
räkningen. Utan att vilja jämföra sina
offer och ansträngningar med de mäns,
som kämpa vid fronterna, vidhålla de
dock att kriget berett dem för
medborgarskapet. De ha burit sin dryga del
av krigets bördor, som berövat dem
män och söner, vilkas platser de varit
nödgade att fylla. Det sociala arbetet
och hjälparbetet har fallit på
kvinnornas lott, och de ägna alla sina krafter
åt det sociala återuppbyggandet. Men
för att kunna fullgöra sina
medborgerliga skyldigheter fordra de
medborgerliga rättigheter.
I anslutning till petitionen hölls ett
massmöte, och fastän Hamburgs
största lokal anskaffats, kunde plats ändå
inte beredas åt alla, som trängde in.
Talare voro fru Agnes Meuck, fru
Hed-wig Leschke och fröken Helene Lange,
Det politiska ansvaret.
I den engelska rösträttspressen, såväl
som i de engelska kvinnornas arbete
oeh verksamhet, kan man spåra
tendenser till en fördjupad politisk bildning
och insikt. Under de år kampen för
deras rösträtt pågått, har arbetet med
nödvändighet varit mera utåtriktat,
ägnat åt agitation och organisation, nu
däremot avspeglas en bestämd vilja att
pejla politikens underströmmar och att
icke utan vidare godtaga ett
maktmedel, som i oansvariga händer så många
gånger blivit missbrukat och
missförstått.
,Det är med en ren oeh ärlig vilja
Englans kvinnor komma att göra sitt
inträde i politiken, och i vad mån det
skall lyckas dem att förverkliga sina
ideal, det får framtiden utvisa.
Politiken har aldrig varit någon skola för
rättfärdighet och idealitet.
Partistridernas hätskhet och småsinta käbbel
har verkat korrumperande på
karaktärerna och sänkt arbetet för
reformerna till dagspolitikens lägre plan. De
stora målen ha alltför lätt glömts for
personlig självhävdelse, det politiska
lycksökeriet har antagit oerhörda
dimensioner, och statsmännens politiska
omsvängningar ha icke varit ägnade
att inge något förtroende.
Med allt detta för ögonen kan det
synas förmätet att tro, att kvinnorna
skulle lyckas, där männen misslyckats,
men de ha så länge i sin egenskap av
outsiders objektivt kunnat bedöma det
politiska läget och sett var det brustit i
den allmänna moralen, att det vore
underligt omie icke lärt en hel del av
andras misstag. Utan tom skrytsamhet
och utan att våga profetera om den
framtid, som skall tillföra nationen sex
millioner kvinnliga väljare, hoppas
Englands kvinnor dock att de skola
kunna införa en renare atmosfär i
politiken. Men för att kunna verka i det
godas tjänst fordras kunskap om de
lagar, som reglera samhällslivet, oeh
denna kunskap måste i vidsträcktaste
mån bibringas de nya välj arskaroma i
samband med en kritisk blick på
begrepp oeh förordningar, som alltför lätt
fått en prägel av allmängiltighet.
Englands kvinnor veta, att inom
varje styrelseform, vare den än så fri
och betingad av folkviljan, kan dock
krafter arbeta, som äro motsatta frihet
och utveckling; indm varje
styrelseform lurar faran av stagnation och ett
stelnande i dogmer, om inte förnyelsen
kommer från nationens eget liv. Den
vilka ur olika synpunkter belyste
nödvändigheten av kvinnornas rösträtt
Resultatet av petitionen är ännu inte
känt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
