Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I november 1853 hade krig...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Jag fruktar blott en sak: att tiden och fegheten inför livet,
dövheten och stumheten hos allt som omgiver oss skola göra
er till vad de flesta av oss blivit — att de skola döda energien
hos er.1
Intet sådant var att befara. Tiden, som sliter at vanliga
människors energi, endast stålsatte Tolstois. Men
fäderneslandets prövningar, Sebastopols intagande väckte, med en
känsla av sorg och medlidande, även ånger över hans alltför
hårda uppriktighet. I den tredje berättelsen — Sebastopol i
augusti 1855 — avbryter han sig mitt i berättelsen om några
officerare, som spela och tvista, och säger:
Men låtom oss fort draga slöjan över denna tavla! I morgon,
kanske i dag, skall var och en av dessa män glatt gå döden till
mötes. I djupet av vars och ens själ glimmar den ädla gnista,
som skall göra honom till en hjälte.
Och om än denna blygsel icke förtar något av den
realistiska berättelsens kraft, visar dock valet av personer ganska
tydligt författarens sympatier. Malakoffs epopé och hans
hjältemodiga fall symboliseras i två rörande och stolta
gestalter: två bröder, av vilka den ene, den äldste, kapten
Kozeltzov, har några drag av Tolstoi;2 den andre, fänriken
Vo-lodia, blyg och entusiastisk, med sina feberaktiga monologer,
sina drömmar, sin lätthet att få tårar i ögonen för ingenting,
tårar av ömhet, tårar av förödmjukelse, sin ångest de första
timmarna han tillbringar i bastionen (den stackars lille
soldaten är ännu rädd för mörkret, och när han ligger, gömmer
han huvudet i sin kappa), den beklämning, som känslan av
ensamhet och de andras likgiltighet förorsaka honom, samt
sedan, när stunden har kommit, hans glädje i faran. Denne
tillhör den grupp av poetiska ynglingagestalter (Petia i
Krig och fred, underlöjtnanten i Strövtåget), vilka med hjärtat
1 Den 2 september 1855.
2 »Hans egenkärlek var oskiljaktig frän hans liv. Han säg intet
annat alternativ: att vara den förste eller att taga livet av sig . . .
Han älskade att finna sig vara den förste bland de män, med vilka
han jämförde sig.»
3—210396. Rolland, Tolstoi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
