Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då Tolstoi kommit ut ur detta... - Tre döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
lingen av jordarbetarna. 1861 utnämnd till fredsdomare i
distriktet Krapivna, blev han folkets försvarare mot de stora
godsägarnas och statens maktmissbruk.
Men vi få icke tro, att denna sociala verksamhet
tillfredsställde och upptog honom helt. Han fortfor att vara ett byte
för stridiga lidelser. Trots allt älskade han alltjämt världen
och behövde den. Under vissa skeden hemföll han åter åt
njutningslivet, eller också greps han av verksamhetsbegär.
Han lopp fara att bli sk juten på björn jakter. Han vedervågade
stora summor på spel. Det hände till och med, att han tog
intryck av de litterära kretsarna i Petersburg, som han
föraktade. När han kom ut ur dessa förvillelser, greps han sedan
av vämjelse. Hans arbeten från denna tid bära ledsamma spår
av denna konstnärliga och etiska vacklan. De båda husarerna
(1856) har en pretentiös elegans, en inbilsk och mondän prägel,
som stöter hos Tolstoi. Albert, som skrevs i Dijon 1857, är
ett svagt och egendomligt arbete, i fullständig saknad av
det djup och den precision man är van att finna hos honom.
En markörs anteckningar (1856), som står högre, men dock
är ett hast verk, tyckes vara ett uttryck för den vämjelse
Tolstoi känner för sig själv. Furst Nechljudov, hans
dubbelgångare, begår självmord på ett spelhus:
Han ägde allt: rikedom, namn, snille, höga syften; han hade
aldrig begått något brott; men han hade gjort värre än så: han
hade dödat sitt hjärta, sin ungdom; han hade förstört sitt liv
utan att ens till sin ursäkt kunna anföra en stark lidelse, han
hade gjort det av brist på vilja.
Icke ens då döden rycker närmare, förändrar han sig. . .
Samma sällsamma inkonsekvens, samma tvekan, samma
sorglöshet . . .
Döden . . . Det är vid denna tid, den börjar kasta sin
skugga över Tolstois själ. Tre döda förebådar redan den dystra
analys vi skola finna i Ivan Iliitschs död, den döendes ensamhet,
hans hat mot de levande, hans förtvivlade »varför?». Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
