Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelserna och den religiösa krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
Jag, en frisk oeh lycklig man, kände, att jag icke kunde leva
längre. En oemotståndlig makt lockade mig att befria mig
från livet. . . Jag skall icke säga, att jag ville döda mig.
Den makt, som drev ut mig ur livet, var starkare än jag;
det var en längtan, liknande min forna längtan till livet,
blott i motsatt riktning. Jag måste använda list mot mig
själv för att icke för snart giva efter för den. Så hände sig
att jag den lycklige mannen för mig själv gömde undan
repet, för att jag icke skulle hänga mig i takbjälken mellan
skåpen i mitt rum, där jag var kväll stod ensam och klädde
av mig. Jag gick inte längre på jakt med min bössa, för att
jag inte skulle bli frestad.1 Jag tyckte, att mitt liv var ett
dumt spratt, som någon spelade mig. Fyrtio år av arbete,
möda, framåtskridande för att sedan se, att det ingenting
finns! Ingenting. Av mig skall ej mer vara kvar än
förruttnelsen och maskarna . . . Man kan blott leva så länge man är
berusad av livet; så snart ruset skingras, ser man, att allt
endast är bedrägeri, dumt bedrägeri. . . Familjen och konsten
räckte inte längre till för mig. Min familj, det var olyckliga
människor liksom jag. Konsten är en livets spegel. När livet
inte längre har någon mening, kan leken med spegeln ej
längre roa. Och det värsta var, att jag icke kunde resignera.
Jag liknade en i skogen vilsegången, som gripes av fasa,
emedan han gått vilse, och som springer åt alla håll och icke kan
stanna, ehuru han vet,att han för varje steg går mera vilse . . .»
Räddningen kom från folket. Tolstoi hade alltid för det
hyst »en sällsam, helt fysisk tillgivenhet»,2 som ej kunnat
1 Jfr Anna Karenin: »Och den älskade, lycklige Ljevin,
familjefadern Ljevin, avlägsnade från sin närhet alla vapen, liksom om han
fruktat att ge vika för frestelsen att göra slut på sitt lidande.» Detta
själstillstånd var icke särskilt betecknande för Tolstoi och hans hjältar.
Tolstoi frapperades av det tilltagande antalet självmord inom de
väl-situerade klasserna i hela Europa, och i synnerhet i Ryssland. I sina
arbeten från denna tid hänsyftar han ofta på detta. Det synes, som
om en stor våg av neurasteni gått över Europa omkring 1880 och
fördränkt tusentals människor. De, som voro i ynglingaåren då,
minnas det, och för dem har Tolstois uttryck för denna kris ett
historiskt värde. Han har skrivit en hel generations fördolda tragedi.
2 Bekännelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
