Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelserna och den religiösa krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Vi hava här en rad av postulat, som det icke tillkommer
mig att nu diskutera, men som visa, hur lidelsefullt Tolstoi
dyrkade förnuftet. Det var i själva verket en ingalunda
mindre blind och svartsjuk lidelse än de, som hållit honom
fången under första hälften av hans liv. Den ena elden
slocknar, den andra tändes, eller rättare sagt, det är alltid samma
eld, men den när sig av nya ämnen.
Och vad som ökar likheten mellan de »individuella»
lidelserna och denna »rationella» lidelse är, att både den ena
och de andra icke finna sig till freds med att älska, utan
vilja handla, vilja förverkliga sig.
Man skall icke tala utan handla, har Kristus sagt.
Och vilken är förnuftets verksamhet? — Kärleken.
Kärleken är människans enda förnuftiga verksamhet,
kärleken är själens rationellaste och ljusaste tillstånd. Allt vad
den behöver är, att intet för den döljer förnuftets sol, som ensam
kommer den att växa . . . Kärleken är det verkliga goda, det
högsta goda, som löser alla livets motsägelser, som icke blott
borttager fruktan för döden, utan driver människan att offra
sig för andra: ty det finns ingen annan kärlek än den, som giver
sitt liv för den man älskar; kärleken är blott då värd detta namn,
när den är självuppoffring. Därför kan den verkliga kärleken
först då realiseras, när människan förstår, att det är henne
omöjligt att förvärva individuell lycka. Det är då, som alla
livets safter skänka sin näring åt den verkliga kärlekens ädla
ymp, och denna ymp lånar för sin växt all sin kraft från stammen
av detta vilda träd, den animala individualiteten . .
Sålunda kommer Tolstoi icke fram till tron som en
utsinad flod, som förrinner i sanden. Han för med sig hela
strömmen av de vilda krafter, som hopat sig under ett rikt
liv. — Man skulle nog få märka det.
Denna lidelsefulla tro, i vilken förnuftet och kärleken förena
sig i ett glödande famntag, har funnit sitt mest upphöjda
1 Livsfrågor XXXI—XXV. — Liksom vid flertalet citat
sammanfattar jag flera kapitel i några karakteristiska satser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
