Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritiken av konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Denna glänsande sida, som kastar ett tragiskt ljus över
Tolstois snille, skrevs under det omedelbara intrycket av det
lidande, åsynen av eländet i Moskva förorsakade honom, och
i övertygelse om att vetenskapen och konsten voro
med-brottslingar till hela det nuvarande systemet av social
orättvisa och skenhelig maktutövning. — Denna övertygelse
förlorar han sedan aldrig. Men intrycket av hans första möte
med eländet i världen mildras med tiden. Såret blöder mindre.1
Och i ingen av hans följande böcker skall man återfinna den
skälvning av smärta och hämnande vrede, som kännetecknar
denna. Ingenstädes denna sublima trosbekännelse av en
konstnär, som skapar med sitt blod, detta förhärligande av
offret och lidandet, »som äro tänkarens lott», detta förakt
för den olympiska konsten, i Goethes stil. De arbeten, i
vilka han sedan återupptar konstkritiken, behandlar frågan
från en litterär och mindre mystisk synpunkt. Konstens
problem träder oss där till mötes frigjort från detta mänskliga
elände, på vilket Tolstoi icke kan tänka utan att yra, såsom
den där kvällen han besöker nattasylen och hemkommen
snyftar och ropar i förtvivlan.
Därmed är icke sagt, att hans didaktiska arbeten
någonsin äro kalla. Kall är det omöjligt för honom att vara. Till
sitt livs slut skall han förbliva den, som skrev till Fet:
Om man icke älskar sina personer, även de obetydligaste,
då måste man skymfa dem på ett sådant sätt, att himlen
vredgas däröver, eller skratta åt dem, tills man spricker.2
Det drar han sig icke för i sina skrifter om konsten. Den
negativa sidan — skymf och hån — är där så accentuerad,
1 Han kommer till och med därhän, att han förklarar lidandet
berättigat — icke blott det personliga lidandet, utan andras lidande.
»Ty det är lindrandet av andras lidanden, som är väsendet i det
rationella livet. Hur skulle då arbetets föremål kunna vara en
anledning till lidande för arbetaren? Det är som om jordarbetaren sade,
att ett oplöjt land är ett lidande för honom.» (Om livet kap. XXXIV—
XXXV.)
2 Den 23 februari 1860. Corresp. inédite, s. 19—20. — Det var
därutinnan Turgenjevs »melankoliska, dyspeptiska konst» misshagade
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
