Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolstois sociala idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii9
som skola utöva uppsikten inom fängelset. . . En medlem av
en despotisk stat kan vara fullkomligt fri även bland de
grymmaste våldsgärningar. Men en medlem av en konstitutionell stat
är alltid slav, ty han erkänner lagligheten av de våldsåtgärder,
som vidtagas mot honom . . . Nu vill man försätta det ryska
folket i samma tillstånd av konstitutionellt slaveri som de andra
europeiska folken . .
I hans fjärmande från liberalismen är det ringaktningen,
som dominerar. Gentemot socialismen är det — eller skulle
vara — hatet, om Tolstoi icke förbjöde sig själv att hata
något. Han avskyr socialismen dubbelt, emedan den är en
sammansmältning av två lögner: frihetens och vetenskapens.
Påstår den sig icke vara grundad på en viss ekonomisk
vetenskap, vars absoluta lagar styra världens framåtskridande!
Tolstoi är mycket sträng mot vetenskapen. Han har
skrivit sidor av fruktansvärd ironi mot denna moderna vid-
1 Slutet av en värld (1905—januari 1906).
Jämför det telegram, som Tolstoi sände till en amerikansk tidning:
»Semstvorörelsen har till syfte att begränsa envåldsmakten och
åstadkomma en representation. Om den vinner framgång eller icke,
skall det vissa resultatet bliva ett fördröjande av den verkliga sociala
förbättringen. Den politiska agitationen, som skänker en ödesdiger
illusion om en sådan förbättring genom yttre medel, hämmar det
sanna framåtskridandet, såsom man kan konstatera i alla
konstitutionella stater: Frankrike, England, Amerika.» (Den sociala rörelsen
i Ryssland.)
I ett långt och intressant brev till en dam, som bad Tolstoi bliva
medlem av en Förening för spridandet av läs- och skrivkunnigheten bland
folket, framställer han andra klagomål mot liberalerna: de hava alltid
låtit bedraga sig; av fruktan göra de sig till självstyrelsens
medbrotts-lingar; deras deltagande i styrelsen skänker denna en moralisk prestige
och vänjer dem vid kompromisser, som hastigt göra dem till maktens
verktyg. Alexander XI sade, att alla liberaler kunde köpas med
utmärkelser, om icke med penningar. Alexander III har utan risk kunnat
omintetgöra sin fars liberala verk: »Liberalerna viskade sinsemellan,
att detta icke behagade dem, men de fortforo att vara medlemmar av
domstolarna, att tjäna staten och pressen; i pressen häntydde de på
sådana saker, på vilka man fick häntyda, men de tego om det som det
var förbjudet att omtala, och de införde allt vad man befallde dem att
införa.» De göra på samma sätt under Nikolaus II. »Då denne unge
man, som ingenting vet, som ingenting förstår, svarar folkets
representanter med fräckhet och brist på takt, protestera väl då liberalerna?
Ingalunda . . . Från alla håll tillsändas den unge tsaren fega och
smickrande lyckönskningar,» (Corresp. inédite, sid. 283—306.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
