Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans ansikte hade antagit de definitiva drag...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans ansikte hade antagit de definitiva drag, under
vilka det skall leva kvar i människornas minne: den
breda pannan med de dubbla tvärvecken, de buskiga,
vita ögonbrynen, patriarkskägget, som påminner om Moses.
Det gamla ansiktet hade fått ett mildare, känsligare uttryck,
det bar sjukdomens, sorgens, den hängivna godhetens prägel.
Vad det hade förändrats från den nästan animaliska råheten
vid tjuguårsåldern och den stränga stelheten från
Sebasto-poltiden! Men de klara ögonen hava alltjämt sin djupa
orörlighet, sin ärliga blick, som icke döljer något och för vilket
intet är dolt.
Nio år före sin död, i svaret till den heliga synoden (den
17 april 1901), sade Tolstoi:
Jag har min tro att tacka jör att jag kan leva i frid och glädje
och att jag också kan i frid och glädje vandra mot döden.
Då jag hör detta, tänker jag på det gamla ordet, »att man
icke skall prisa någon människa lycklig före hennes död».
Hava väl denna frid och denna glädje, som han då
berömde sig av att äga, förblivit honom trogna?
Förhoppningarna om den »stora revolutionen» 1905 hade
gått om intet. Ur allt det hopade mörkret hade det bidade
ljuset icke lyst fram. På de revolutionära krampryckningarna
följde utmattning. I den gamla orättvisan hade ingenting
förändrats, om icke att eländet blivit ännu större. Redan
1906 har Tolstoi i någon mån förlorat tron på det ryska
folkets kallelse i historien, och hans fasta förtröstan söker i
fjärran andra folk, som han kan anförtro denna uppgift.
Han tänker på »det stora och visa kinesiska folket». Han tror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
