Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hans ansikte hade antagit de definitiva drag...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Tolstoi fick ofta mottaga brev från dessa upprorsmän,
vari de protesterade mot hans läror om att icke motstå det
onda och sade, att på allt det onda, som de styrande och rika
gjorde folket, kunde man blott svara: »Hämnd! Hämnd!
Hämnd!» — Dömer Tolstoi dem ännu? Man vet icke. Men
då han några dagar därefter i sin by ser likgiltiga ämbetsmän
hos gråtande fattiga lägga beslag på deras samovar och deras
får, kan han icke själv låta bli att ropa hämnd mot bödlarna,
mot »dessa ministrar och deras stallbröder, som syssla med
brännvinsförsäljning eller med att lära människorna att mörda
eller med att avkunna domar lydande på deportation,
fängelse, galärerna eller hängning — dessa människor, som alla
äro fullkomligt övertygade om att samovarerna, fåren,
kalvarna, lärftet, som man tager från de utfattiga, finna en
bättre placering i brännvinsbränningen, som förgiftar folket,
i tillverkningen av mordvapnen, i byggandet av fängelser
och straffanstalter och i synnerhet i utdelandet av löner till
dem och deras medhjälpare».
Det är sorgligt att, när man hela sitt liv levat i väntan på
och förkunnelse av kärlekens rike, nödgas sluta sina ögon
bland dessa hotfulla syner och känna sig oroad av dem. Och
ännu sorgligare är det, när man har en Tolstois sannfärdiga
samvete, att säga till sig själv, att man icke bragt sitt liv och
sina principer i full överensstämmelse.
Här vidröra vi den smärtsammaste punkten av hans
senare år — måste vi säga hans sista trettio år? — och vi få
blott med skygg och pietetsfull hand beröra den, ty denna
smärta, som Tolstoi sökte hemlighålla, tillhör icke blott den
döde, utan andra, som leva, som han älskade och som älska
honom.
Han hade icke lyckats meddela sin tro åt dem, som voro
honom kärast, sin hustru och sina barn. Vi ha sett, att den
trogna följeslagarinna, som modigt delade hans liv och hans
konstnärliga mödor, led av att han hade förnekat sin tro på
konsten för en annan, en moralisk tro, som hon icke förstod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
