Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden var slut...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Dessa ord äro nedskrivna mitt under det häftigaste
åskväder, det av vilket Bekännelser är ett minne och ett eko.
Tolstoi har mer än en gång blivit kastad till marken med
krossade vingar. Men han ger sig aldrig. Han börjar om
igen. Nu svävar han i »den djupa och omätliga himlen»
med sina två stora vingar, av vilka den ena är förnuftet och
den andra tron. Men han finner där icke det lugn han sökte.
Himlen är icke utom oss. Himlen är inom oss. Tolstoi låter
där sina lidelsers stormar blåsa. Därigenom skiljer han sig
från de apostlar, som avstå från världen: han nedlägger på
detta avstående samma iver som han nedlade på att leva.
i Och det är alltid livet, han famnar med en förälskads
våldsamhet. Han är »vansinnigt begiven på livet». Han är
»berusad av livet». Han kan icke leva utan denna berusning.1
Berusad av lycka och av olycka på en gång. Berusad av död
och odödlighet.2 Hans avstående från det individuella livet
är blott ett rop av exalterad lidelse och längtan efter det
eviga livet. Nej, den frid han når, den själens frid han åkallar
är icke dödens. Den är dessa lågande världars, som kretsa i
de oändliga rymderna. Hos honom är vreden lugn,3 och
lugnet är glödande. Tron har givit honom nya vapen att i ännu
obevekligare form upptaga den strid, som han alltifrån
sina första arbeten fört mot det moderna samhällets lögner.
lätthet lyfta sig och falla igen: det är de goda idealisterna. — Det
finns människor med starka vingar . . . Det finns himmelska
människor, vilka av kärlek till människor stiga ned på jorden, vika samman
sina vingar och lära andra att flyga. Sedan, då de ej längre äro
nödvändiga, höja de sig åter: så Kristus.»
1 »Man kan blott leva, medan man är berusad av livet.»
(Bekännelser, 187g.)
»Jag är vansinnigt begiven på livet. . . Det är sommar, härlig
sommar. I år har jag länge kämpat, men naturens skönhet har
besegrat mig. Jag fröjdar mig åt livet.» (Brev till Fet, juli 1880.) —
Dessa rader äro skrivna mitt under en religiös kris.
2 I sin Dagbok skriver han i oktober 1865:
»Tanken på döden . . .» »Jag älskar odödligheten och vill vinna den.»
3 »Jag berusade mig med denna av indignation sjudande vrede,
som jag älskar hos mig, som jag till och med underblåser, då jag
känner den, emedan den verkar lugnande på mig och åtminstone för
några ögonblick skänker mig en ovanlig spänstighet och gjuter kraft
och eld i alla mina kroppsliga och andliga förmögenheter.» (Furst
Nechljudovs dagbok, Luzern 1857.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
