Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden var slut...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Detta sanningens genomsyrande med kärleken gör de
mästerverk så sällsynt värdefulla, som han skrev vid sitt
livs mitt — nel mezzo del cammin — och skiljer hans realism
från Flauberts. Denne ser sin styrka i att alls icke älska sina
personer. Hur stor han än är på det sättet, saknar han detta
Fiat lux! Solens ljus är icke nog, det måste också vara
hjärtats. Tolstois realism inkarnerar sig i varenda en av de
varelser han framställer, han ser dem med deras ögon, finner även
hos den uslaste flera skäl till att älska honom och låter oss
känna det brodersband, som förenar oss med alla. Genom
kärleken tränger han ned till livets rötter.
Men det är svårt att bibehålla denna enhet. Det gives
stunder, då livets skådespel och dess sorger äro så bittra, att
de tyckas vara ett hån mot kärleken och att man för att rädda
den, för att rädda sin tro, är tvungen att höja den så högt
över världen, att den riskerar att förlora all kontakt med den.
Och hur skall den göra, som av ödet fått den stora och
ödesdigra gåvan att se sanningen, att icke kunna underlåta att
se den? Vem kan säga, vad Tolstoi lidit av den ständiga
schismen under hans sista år mellan hans obarmhärtiga
ögon, som sågo verklighetens vidrighet, och hans lidelsefulla
hjärta, som fortfor att förbida och bekräfta kärleken!
Vi hava alla prövat på dessa tragiska strider. Hur många
gånger hava vi icke stått inför alternativet att icke se eller
att hata! Och en konstnär — en konstnär, som är värd det
namnet, en författare, som känner det skrivna ordets stora och
fruktansvärda makt — hur ofta känner han sig icke ängslig och
beklämd, just då han står i begrepp att nedskriva den eller
den sanningen!2 Denna sunda och manliga sanning, så
nödvändig mitt ibland de moderna lögnerna, civilisationens
lögner, denna sanning, som tyckes vara lika vital, som den
1 »Konstnärens lidelsefulla kärlek till sitt motiv är konstens
hjärta. Utan kärlek är intet konstverk möjligt.» (Brev av september
1889. -— Leo Tolstois Briefe 1848—1910, Berlin 1911.)
2 »Jag skriver böcker, därför vet jag, hur mycket ont de göra . . .»
(Brev från Tolstoi till P. V. Verigin, dukoborzernas anförare, den
21 november 1897, Corresp. inéd. s. 241.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
